Ge hunden chansen att få ett bättre hem. Din sambo som är borta så mycket har inget att säga till om i det här.
En hund är nästan svårare att ta hand om än ett barn. En hund är mycket mer, och mycket längre beroende av sin ägare.
Hunden måste få ett nytt hem fort innan den blir skadad.

Valpar är ju också rent ut sagt hemska, jag avskydde min welsh såååå mycket när han var valp, han tuggade på allt osv, nu är han min älskling och partner in crime DÄREMOT så gillade jag ju han från början också även om jag avskydde han.

Sp har du nån typ av jag gillar känsla till valpen så håll ut, annars omplacera, en valp ska inte bo i ett hem där den inte är omtyckt.
Uppfödaren borde kunna ta tillbaka den.

#2: jo jag har ju de, tycker ju ändå om henne trots att jag hatar henne 😅 därför jag velar så mycket över hur jag ska göra. Har dessutom haft äldra hundar tidigare och dom har jag ju gillat väldigt mycket så.

Valpar kan vara frustrerande och tålamod kan komma till att sättas på prov många gånger. Jag kan känna igen frustrationen bortsett från att önska livet av valpen vilket jag aldrig har eller skulle gjort. Valpen har inte valt livet med er - det är ni som har valt att valpen ska leva med er.

Efter min första valp sade jag till mig själv att jag aldrig igen ska ha valp då det är mycket jobb. Men idag har jag två Greyhound valpar samtidigt. Trots att det är jobb med valpar så är det samtidigt givande och man lär sig mycket.

Det finns något som kallas för "puppy blues" vilket inte är så ovanligt. Googla det.

Alla valpar är också egna individer. Vissa enklare och andra mer utmanande. Mina två Greyhound valpar tillsammans är inte ens i närheten så utmanande som min förra valp var. Dessa är väldigt lugna och enkla individer vilket jag hoppas håller i sig även i unghundsperioden som står bakom hörnet. Men det är sånt man aldrig vet i förväg.

Håll ut, bevara lugnet och ta en dag i taget. Alternativt, kontakta uppfödaren och låt valpen hamna i ett hem där hon blir omtyckt och uppskattad.

Valpperioden är ofta en jobbig period och kan vara väldigt tålamodsprövande - men man får aldrig glömma att det var inte valpen som valde att flytta hem till er - ni valde valpen… Ni har era vänner, hobbys, intressen, jobb, TV mm - valpen har bara Er (eller dig) - så vad du gör, gör alltid det bästa för valpens välmående och utveckling, köp tuggben som du kan ge den istället för att den biter på dig eller annat "förbjudet" och bär bara ut den efter sov, mat, lek så blir den snabbare rumsren - banna den aldrig - den kan inte rå för att blåsan är liten och inte kan kontrolleras än… Den är som en bebis och vet inte bättre - du/ni är hela valpens värld och behöver berika den och göra den rolig och bra för valpen.
Och som du skriver - man måste vara beredd att vara valpens familj och bästa vän i minst 10år - i vissa fall uppemot 15år, så det är ett långsiktigt åtagande att skaffa en hundkompis.
Annars är det bara att göra som ovan skriver - kontakta uppfödaren och omplacera - valpen är värd att bli omtyckt för den individ den är, och inte behöva känna sig oönskad, det är inte ett tryggt liv för någon individ.
Hoppas det går bra för er och att ni väljer att göra det bästa för att valpen ska få ett bra hundliv…

Valpar är ofta hemska. Jag hatade min Chi när han var valp, jag hatar honom fortfarande mellan varven …Men jag älskar honom över allt annat, jag skulle dö invändigt om något hände honom, eller jag skulle vara tvungen att göra mig av med honom.

#2: precis vad vi känner nu här med våran 12 veckors welsh perbroke!!!!
Han bara biter o biter o biter o biter oss!!! Händer foten ansiktet!!!! Men inte när vi e ute inte främmande som hälsar!!!😳😳😳
Så fort vi kommer hen han bara biter nonstop!!! Och allt tips man läser på nätet INGET FUNKAR !!!!

Tyvärr har vi fått en sån besvikelse jag o dotter som hon tjafsade om just corgi hela 3 år och nu som till slut gjorde hennes dröm sant hon vågar inte gå ner från soffan!!!!

#7: Valpar nafsar och biter, men ni måste ju ta tag i honom. Ni måste sätta ner foten och sätta gränser, oavsett om han är liten. Gör ni ingenting så kommer ni få ett rent helsikke när han blir äldre.

Håller med. Tycker det här positiva går lite för långt ibland. Man FÅR säge nej!

Går det med lämpor så är det ju bra, men jag tycker inte det är fel att rappa i när det krävs. Nu snackar vi inte om att ta stryptag på valpen och trycka ner honom på golvet, bara säga till på skarpen så han förstår att så här gör man inte. Man kan också ta i en hund utan att det är nån slags övergrepp. Precis som med barn. Man kan ta tag i ett barns arm, se det i ögonen och tala om att så där gör man INTE! Det kan man med en hund också.

Ni har ju försökt allt, säger du. Då är det nog dags att visa att ni inte accepterar att han biter er.

Jag kände exakt likadant med min valp!

Jag ville lämna tillbaks henne till uppfödaren, önskade att det hände något som gjorde att hon inte kunde vara hos oss, tex att hon dog etc. Jättehemskt men man ville aldrig skada som du säger, bara bli av med all ångest kring valpen. Jag tyckte hon var riktigt jobbig, hon mötte inte mina förväntningar som jag hade innan. Alla andra älskade henne förutom jag, och det var jag som hade främst ansvar.

Jag läste också massor av inlägg där folk kände likadant och alla säger ”håll ut”. Och nu inte ens 1 år senare har den känslan försvunnit. Valptiden är heeeemsk! Hon är mogen nu, lugn, inte lika krävande mm. Du kommer inte känna så för alltid och ni kommer lära känna varandra bra!

Just nu ska vi börja träna agility, och det ska bli så himla kul! Men det hade ju aldrig gått om jag hade lämnat bort henne😊

#10: tack, de var precis de jag behövde höra. Man känner sig så ensam i känslan, speciellt när folk man pratar med har haft "så lugna och fina valpar". Jag har fått ett dygn utan vår valp och har nu ny energi till att ta hand om henne. Jag vill ju trots allt inte lämna bort henne ändå

#0: Jag kände exakt likadant en period när jag hade köpt min hund, tror det är vanligare än man tror. Det är en enorm omställning och det tar ett tag att vänja sig!

Jag bröt ihop många gånger under valpperioden, det var så jobbigt emellanåt. Vissa dagar var underbara och andra funderade jag bara på vad jag hade gett mig in på.

Men det blir bättre, allt blir lättare när hunden börjar mogna och blir mer självständig. Bara det att de blir rumsrena är en stor lättnad, så skönt att slippa springa ut en gång i timmen 😉 Däremot tycker jag att det är jätteviktigt att få egen tid och bara behöva bry sig om sig själv ibland.

Min hund är snart 1,5 år och är fortfarande lite valpig psykiskt ibland, men han är mycket lugnare och jag kan absolut inte tänka mig ett liv utan honom!

Hoppas det känns bättre snart!