Vår förstahund var en labrador.
Vi började som fodervärd åt hundskolan då mamma var hundrädd och då tyckte vi det var ett bra sätt att se hur hundägande skulle funka.
Gick att välja på labrador eller schäfer och då kändes labrador mindre "läskigt" och bättre alternativ än en schäfer.
Då labben inte alls passa som ledarhund eller narkotikahund så fick vi erbjudande om att köpa ut henne (hon var uppe på test i två veckor enbart) och det blev ett självklart ja på den frågan.
Hon blev nästan 15 år gammal och vi har nu en ny hund och mammas hundrädsla är borta. Denna gång är det en mellanpudel (mamma skulle aldrig ha Pudel och aldrig en svart hund men labben var svart så när det blev dags för Pudel ville hon ha svart igen :P).

Min första egna hund blev en långhårig chihauhua, helt enkelt för att min moster födde upp chihuahuor. Egentligen var jag ute efter en brun labbe, men är idag glad över att mina föräldrar inte ville ha en så stor hund; tror inte retrievers är min grej 😉 Mina enda krav på den tiden var typ: inte för mycket pälsvård och att den ska klara av perioder med lite/ingen aktivering. Där passade chihuahuan in bra.

Sen dess har det flyttat in en till vavva och även en sheltie och jag gillar båda raserna mycket. Chihuahuorna är ju väldigt bestämda med vad de vill och inte vill och tänker och tycker mycket, medans sheltien typ slänger sig över all form av aktivering jag presenterar för honom och är glad bara han får göra något med mig. Så helt olika typ av hund att både leva och träna med vilket jag tycker är kul.

Vår första hund var en svart jaktlabrador.
Vi letade länge och hittade till slut en uppfödare som vi klickade med och som hade den typ av hund vi ville ha.Sen fick vi vänta drygt ett år innan vi fick hämpa hem vår hett efterlängtade valp.

#1 Känner ingen det där med att aldrig vilja ha en svart hund då jag varit precis likadan, men likväl bor här nu en trefärgad hund som är mestadels svart ändå. Jag som svor på att jag aaaldrig skulle skaffa en sheltie om den inte var blå 😝

Tycks som labradorer är populära. 😊

Min första hund var en Golden Retriever. Han köptes som valp från en SKK-registrerad uppfödare när jag var 16 år.

Mina föräldrar gick äntligen med på att låta mig skaffa hund när jag var 16 år och lät mig bestämma rasen, men dom hade en himla massa krav på mig och den framtida hunden. Först och främst var dom noga med att jag skulle välja en ras som passade oss och inte bara mig. Den skulle gå ihop med familjen, vår livsstil (som innefattade frigående marsvin inomhus och hunden skulle inte få påverka eller förstöra det) och vår livssituation så jag behövde ha det i åtanke. Jag ville ha en Golden Retriever, men fick genast nej på det för att dom tydligen fick hemmet att lukta för illa.

Jag började kamma igenom alla mina andra favoritraser, med start på Dobermann och Siberian Husky. Dobermann rekommenderades inte för nybörjare, speciellt inte när man inte hade erfarenhet av brukshundar sen tidigare så jag backade ner där snabbt. Siberian Husky har generellt hög jaktinstinkt (dåligt med frigående marsvin) och kräver en himla massa motion och fysiskt arbete varje dag. Kunde jag göra det varje dag i 10-15 år? Absolut! Skulle jag verkligen orka med det? Med det och jaktinstinkten i åtanke var det nog bäst att välja bort den också, även om det sved.

Mamma kom även med kravet om att hunden inte skulle fälla eller åtminstone fälla minimalt. Okej, toppen! Jag letade reda på alla hundraser jag kunde hitta som antingen inte fällde eller fällde minimalt, läste på om dom och redovisade mina fynd. Pudeln lät optimal och jag älskar pudlar, men min pappa vägrade då Pudel är den enda hundras som bitit honom och det skedde när han var barn, så det satt rätt djupt. Övriga hundraser hade inte det jag letade efter i en hund och mina föräldrar höll med när jag beskrev dom, så min mamma backade på fällningskravet.

Medan jag höll på att studera hundraser som lät spännande, intressanta och som att dom skulle passa kom mina föräldrar med fler och fler krav på den framtida hunden. Den får inte göra si, den får inte vara så, den ska inte skälla, den får inte vara för stor, den får inte vara för liten, om den gör det eller det där så åker den ut och så vidare. Vissa av kraven och deras påståenden var både bisarra och komiska. Ingen Collie för dom har för dålig andedräkt och absolut inga Boxrar för dom fiser för mycket är ett par jag kommer ihåg på rak arm. 😂

Jag fick bara stryka ras efter ras efter ras på min lista för deras krav gjorde att färre och färre passade in. Trots allt, ju mer krav du har på din blivande hund, desto färre raser har du att välja mellan. Men det behöver absolut inte vara något negativt! Det ökar oddsen för att man faktiskt hittar en ras som passar in med en själv, ens familj och ens livsstil.

Efter en månad eller så av rasletande och att läsa på så gick jag ner till mina föräldrar en kväll och sa att efter alla deras önskemål och krav så har jag nu kommit fram till tre raser som passar in på deras långa lista av krav. Golden Retriever, Labrador Retriever och Flatcoated Retriever. Det var dom enda raserna som höll måttet och jag förklarade även varför samt att om huset fortsatte städas som det gjordes och hunden badades regelbundet skulle lukt inte vara något problem.

Mina föräldrar lyssnade, pratade igenom det (det var uppenbart att det inte var raserna som dom hade räknat med) och accepterade mina tre kandidater och lät mig välja en av dom. Så jag fick min Golden Retriver i slutändan ändå och han var verkligen det bästa som kunde ha hänt oss, så det blev en riktig solskenshistoria. 🥰

#6: lät underbart det där, och helt rätt att ni kom överens tillsammans. 😊👍
Också bra att ni lät det ta den tid ni behövde för att hitta rätt.

#7: Definitivt, men jag kan säga att som otålig 16-åring på hundrasjakt var det nog så frustrerande att behöva stryka i stort sett allt man hittade nästan samma dag som man hittade rasen för att föräldrarna kom med ännu ett krav som gjorde att den nya, spännande rasen inte lämpade sig längre. Lite överdrivet kanske, men så kändes det åtminstone. 😂

Mina föräldrar var jättenoga med att vi skulle hitta rätt ras för vår familj eller så fick det vara. Passade ingen ras, ja, då fick vi vara utan hund helt enkelt och jag fick vänta tills jag blev vuxen med att skaffa hund utifrån mina egna förutsättningar då. Allt skulle vara så rätt som möjligt från början och ha bästa möjliga förutsättningar för att bli bra för alla involverade, både människor och djur.

#8: jo, det kan jag förstå.
Pga allergier i familjen så kunde vi inte ha några husdjur under större delen av min uppväxt, så när jag fick hem en omplaceringskanin så kändes det som om det inte kunde ske fort nog typ. 😛

Första hund som jag kunde välja fritt blev tyvärr en blandras med schäfer/new foundland. Endast för att valparna var söta, ingen tanke på vad raserna behöver.

Han behövde mycket mer än vi väntade oss.

Idag vet jag hur viktigt det är att leta efter ras som behöver det man kan erbjuda och har mentalitet man känner passar.

Därför äger jag nu en whippet.

Jag önskade mig en irländsk setter och fick en långhårig tax😉 Jag var bara 12 år och mina föräldrar tyckte det var en mer behändig hund.

Han var med ända till jag själv fick barn och min son minns honom. Han klädde honom i dockkläder och körde honom i dockvagn.

Nät vi skulle skaffa hund nummer två ville min man ha en Tax igen trots att han varit uppvuxen med större raser. Det blev en strävhårig denna gång.😉

Blev större respons på tråden än vad jag hade väntat mig.
Och att folk velat dela med sig av sina berättelser tycker jag är väldigt roligt. 😊

Jag har inte egen hund och har aldrig haft, men jag har varit dagmatte/extra matte. När jag satte in annons på Blocket var det varken rasbundet, kön eller speciella egenskaper jag sökte mer än att det skulle vara en trygg och stabil hund som passade min lugna livsstil, dvs ingen brukshund eller så.

Fick svar från en engelsk cocker spaniel-ägare, och efter att ha träffats för att se kemin var jag såld på engelsk cocker spaniel.

Lätt den ras jag kommer vlja i framtiden, om det inte av annan anledning faller sig att jag tex tar över en hund som behöver hem eller så och visar sig passa.

En fransk bulldog från skk blev det för mig. Jag och min syster ville ha en liten behändig hund även fast vi var vana vid stora. Hon var förs inne på en italiensk vinthund och jag mops men efter lite kompromisser så blev det en fralla.

Min alldeles egna hund fick jag köpa i år för att den första fick flytta med min syster, det blev en blandis från Ungern på 4 månader. Jag ville ha en lite större hund men ändå inte alldeles för stor ännu och en som var lite friskare. Hon är blandning mellan fransk bulldog och Staffordshire bullterrier så det är mycket arbetsvilja i henne vilket jag föredrar. Det bästa med henne är nog att hon är så anpassningsbar efter mig och mina behov och jag hennes såklart.

Min första hund var en korsning mellan Irländsk och Gordonsetter. Han såg ut som en kanintax med långa ben 😊

Att det blev just honom är en, egentligen, tragisk historia, särskillt med tanke på att han bara var 5 veckor när jag fick hem honom.

Vid den tiden var jag aktiv inom djurskyddet i min hemstad, och vi hade fått in en anmälan om att det fanns en tik som hade valpar i en knarkarkvart. Den/de personer som bodde där hade inte setts till på flera dagar och vi blev ombedda att åka dit för att kolla läget. Så sagt och gjort.

När vi kom dit så möttes vi av en stank utan dess like, och det såg ut som …jag vet inte vad….Längst in i ena rummet ligger det en ynklig liten tik, en Gordon setter, knappast mer än året. Bredvid henne ligger 5 små valpar, 4 döda och en enda, en hane, som levde. Valparna var ca. 5 veckor.

En av mina kollegor gick runt i lgh. och helt plötsligt ger han till ett utrop, min tredje kollega gick dit, medans jag stannade kvar hos tiken. Inne i ett annat rum fanns ytterligare en hund, en irländsk setter, en hane. Han hade ett brutet ben och flera sår på kroppen.

Vi tog med oss hundarna och åkte till en veterinär som vi hade samarbete med. Tiken var i så dåligt skick att hon blev avlivad 😢 Hanen kunde, med tid och tålamod, kunna få ett värdigt liv igen. Så min ena kollega tog hand om honom. Valpen som levde skulle avlivas, men då blev jag tvärtjurig. Här skulle ta mig f*n ingen mer hund avlivas, jag tänkte ta med honom hem och försöka ge honom en chans. Mina kollegor skakade på huvudet och sa att jag var tokig, det skulle kräva oerhört mycket av mig att få den lille att överleva, om det ens skulle gå. Jag grät och sa att det skiter jag i, jag vill ge honom en chans.

Jag var bara 15 år vid denna tidpunkt, så jag bodde fortfarande hemma, men jag brydde mig inte om vad mina föräldrar sa, jag SKULLE ge valpen en chans. Men mina föräldrar sa inte så mycket, de visste hur jag var, så de visste att det inte skulle vara någon mening att försöka få mig att ändra mig. Det blev en jobbig tid för mig, upp och mata varannan timme, massera magen och analen så han skulle bajsa, tvätta fixa och dona. Men under över alla under, lilla Chico överlevde och han blev en riktigt trevlig hund, han och hans pappa blev lite maskotar i våran lilla djurskydds grupp, och de finns med ännu i dag i allas tankar. Gruppen finns kvar, fast den är betydligt större nu, och jag åker alltid dit när jag är hemma och hälsar på 🙂

Chico 3-4 månader

Chico 3 år.

Min första hund är en sheltie. Drömras sedan jag såg en på tv när jag var 12 år gammal, 12 år senare satt jag där med min egna valp! Passade mig perfekt som första hund, har en träningsvillig liten galning som både har varit enkel och utmanande som första hund. Fortfarande en ras som ligger mig varmt om hjärtat, men blir nog inte några fler på ett bra tag - border collies passar mig bättre i vardagen :)

Min första egna hund är en jaktlabrador. Egentligen ville jag ha en sheltie men eftersom jag fortfarande bodde hemma hade mina föräldrar ett finger med i spelet… pappa tyckte det var bättre att välja en jakthund så jag kunde få upp intresset för jakt… Min farmor och farfar hade en jaktlabrador som jag tränade och gick ut och gick med en del så det fick bli en jaktlabrador för min del också. Ingenting jag ångrar idag. Lättlärd och älskar att använda huvudet, men ändå enkel i vardagen, behöver inte oroa mig för att han sticker efter något djur eller person när han är lös, går bra i hop med allt och alla, han är helt enkelt bäst! om det inte vore för allt hundhår han fäller så skulle jag välja en jaktlabbe som nästa hund också.

Min första egna hund var en Groenendael, var 15 år när jag köpte honom. Läste på om många olika raser och fastnade för groenendaelen framför dom andra raserna som inte var för svåra. Är uppvuxen med hundar och mamma hade jag också som hjälp med hanen. Skaffade en tik några år senare av samma ras men fick verkligen sluta första året med henne, men hon blev riktigt fin och vi tränade mycket lydnad och sök. Men så här i efterhand så skulle jag inte ha valt groenendael utan gått satsat på en enklare ras, gillar när det bara flyter på och är enkelt. Har nu schäfer 20 år senare.

Min första "egna" hund är en amstafftik som var 7 år när hon flyttade in. Jag är fodervärd egentligen, men det märks inte direkt. Hennes ägare och jag är ju vänner på fb så de kan se uppdateringar och ibland hör de av sig och frågar eller så skickar jag en hälsning. Vi bor i samma stad och de ställer alltid upp om jag behöver hundvakt. Men utöver det så har de liksom inte en massa regler jag måste följa eller att de dikterar att jag måste göra si eller så.

Jag hade aldrig trott jag skulle ha en amstaff här hemma. Inte för att jag ogillar rasen, men jag har ingen erfarenhet av dem alls. Jag la in en annons där jag sökte omplaceringshund och beskrev min vardag och vad jag kunde erbjuda. Skrev att det var otroligt viktigt att den t:ex kom överens med katter, inte hade för hög energi, gick att lämna ensam någon timme här och där (är sjukskriven så är ju inte borta på jobb, men jag måste ju handla och har möten ibland) och lite sådär.

Efter tio minuter blev jag erbjuden att bli fodervärd åt en border collie valp och jag tänkte läste de här människorna ens annonsen? Bor i lägenhet, söker en hund enbart till sällskap, motion blir långisar eller dylikt men inget direkt arbete… Men någon dag senare hörde min hunds ägare av sig. Vi tog det långsamt innan hon flyttade in och vi valde mer eller mindre varandra. Det tog väl närmare sex veckor innan hon flyttade in helt. Innan dess var det promenader tillsammans med ägaren, så fick hon spendera en natt här, sen en helg, sen en vecka, etc. Det var nog det bästa med hela situationen. Ingenting gick för fort utan för allas bästa tog vi oss tid att lära känna varandra, jag och ägaren, men även jag och hunden.

Nu kan jag inte tänka mig ett liv utan min fina vovve som nästan är 10. Men det kommer nog inte bli någon mer amstaff efter detta då jag inte fastnat för rasen som så, utan mer för individen.

Jag valde inte. Det gjorde mina föräldrar. Jag önskade mig en cocker för jag kände en sån som jag gillade jättemycket och mitt favoritkramdjur när jag var liten var också en cocker. De köpte väl några hundsport och fick syn på Cavalier som ju var jättegullig och säkert passade bättre till en 9-årig flicka. Suck.

#17: Undrar vad som händer om man sprejar dem med sån där hårspray från 60-talet som frillan blev alldeles stel av. 😁

Min första hund var en akut omplacering som skulle avlivas. Så det var ju inget val, MEN det finns ingenting jag ångrar alls. Hade jag gått tillbaka och kunnat välja så hade jag valt samma igen.

Rasen var ju inte optimal, en jack russell. MEN han var en speciell jack russel. Väldigt lugn, inte bjäbbig, inte jättekrävande. Från att ha varit misshandlad så nöjde han sig bara med att vara i ett kärleksfullt hem och bygga upp förtroendet för människor igen.

Han var min själsfrände och det går inte en dag som jag inte saknar honom. Lilla Tyson…

#22 så tråkigt alltid tråkigt när djur dör 😢