Bäst skulle kanske vara att ta kontakt och få hjälp av en riktigt duktig hundpsykolog som verkligen kan se och hjälpa direkt på plats och anpassa just efter era behov.

Har haft lite erfarenhet av rädda hundar (dock inte med den fullständiga panik din verkar ha) men kanske kan ge viss hjälp.

Inte alls samma situation som dig men en inneboende hund jag hade (var min kompis hund som bodde hos mig sina sista år i livet då han vantrivdes hemma hos kompisen efter att de fick småbarn) blev helt plötsligt rädd att gå ut (troligtvis demens i hans fall så vet inte om samma sak skulle funka på din hund). Var superjobbigt att gå ut med honom under den perioden för han gick mig i hasorna med svansen mellan benen (om han haft kvar sin långa svans) och krum rygg och såg ut som om han blivit misshandlad (och vägrade ta godis eller leka eller något sånt). All glädje var borta (han var också en sån som älskade promenader annars och gick från att vara skiträdd för veterinär till att älska "sin" veterinär efter vi börja gå långpromenader med denne när den var mammaledig).

Det jag gjorde var att jag valde ut en superkort slinga att gå (bara runt hyreshuset på andra sidan vägen) och sen gick jag enbart den slingan. Det var skittråkigt men så fick det bli. Alla promenader blev den slingan. Efter ett tag började han bli lite glad när vi precis kommit hem (ville leka igen så vi hade alltid en liten lekstund då). Sen började han bli lite glad när vi nästan var hemma och helt plötsligt började han bli mer glad redan i början av promenaden (och vi kunde börja leka lite på promenaden och han börja ta godisar igen). När han väl börja se fram emot promenaderna igen så började jag smått utöka slingan (gå runt ytterligare ett hus/kvarter) tills vi var tillbaka till att kunna gå våra långa promenader.
Vet som sagt inte om det skulle funka i din situation.

Vår Pudel vi har nu har alltid varit lite försiktigt (och tyckte skällande hundar var superläskiga när hon var valp och tycker fortfarande större hundar är obehagliga) så med henne blev det mycket bärande (inte lika mycket längre) när det blir en obehaglig situation (tex för nån vecka sen när jag och mamma var ute och gick kom en löst springande hund (valp i ungefär samma storlek som vår men som skällde) och märkte direkt att vår tyckte det var obehagligt så jag lyfte upp henne innan den andra hunden han fram. När ägarna efter ett tag lyckades få tag på sin hund och vi gick vidare var det inga problem när jag väl släppte ner henne igen.

Tror ju också det är stor skillnad på att lyfta upp och hålla dem tryggt och kanske lite "bestämt" i famnen lite med tanken "det här tar jag hand om" än att hålla dem och börja oja sig och prata "bebisspråk" och "gud vad läskigt och det är så synd om dig".

Jag skulle däremot aldrig konfrontera en rädd hund för vad den är rädd för! Det kan snarare ge värre problem eller försätta hunden i inlärd hjälplöshet (om man tänker sig själv över att bli konfronterad över något man är fullständigt livrädd för är det kanske inte riktigt det man vill utsätta sin hund för).

#1:

Tack så mycket för ditt svar. Jag uppskattar verkligen att du skriver om dina erfarenheter, det ger mig hopp att jag nog kan lösa detta. Jag ska försöka hitta en bra hundpsykolog, jag tror det behövs. Tack igen! 🙏

#2 Det hår alldeles säkert att lösa med hjälp av en som är utbildad :)

Jag håller med svar #1, men lite ytterligare tankar…

Tänk på att hundpsykolog inte är en skyddad titel, så kolla upp såväl utbildning som yrkeserfarenhet. Kan rekommendera att gå via Sveriges hundföretagare, de ställer kunskapskrav för medlemskap.

Det jag skulle göra med en så liten hund är att se ut någon lämplig plats för en runda (helst där det inte rör sig så mycket hundar, men i alla fall där du har bra sikt och ni inte blir överraskade av nära hundkontakter). Sedan skulle jag faktiskt bära hunden dit och hem till en början, så att du ser till att hon bara är nere på marken när "kusten är klar". Samma runda varje gång, tills hon är helt trygg. Hemma skulle jag träna nosövningar och små utmaningar för att stärka henne rent allmänt.

Det finns numer också en hel uppsjö med dels kosttillskott, dels feromoner som kan minska otrygghet. Jag har fått bra effekt (fyrverkerirädd hund) med Adaptilhalsband plus Zylkene.

#4: jag tror inte alls på att bära. Då lär hunden sig att det är farligt att gå hemmavid.

#5: Tror inte det stämmer. Vår Pudel har vi ju fått bära förbi läskiga saker som hon nu inte har problem att gå förbi längre.

#5 Vad grundar du det på? Om jag lyfter upp min lilla hund på veterinärbordet, eller på utställning, menar du att den automatiskt blir rädd för de situationerna? Om jag väljer att ta den under armen upp på bussen av smidighetsskäl, kommer den utveckla bussfobi?

Det som kan göra hunden rädd för att gå hemmavid är om den får dåliga upplevelser. Det är bättre att bära en liten rädd hund i förebyggande syfte, så att det inte blir ett mönster att man plockar upp den när den väl fått panik. Meningen är inte att bära omkring på hunden resten av dess liv utan att man som #1 förklarar gradvis öka komfortzonen när den är redo.

#7: Jag känner instinktivt att du har helt rätt i det du skriver. Det känns mycket logiskt och min magkänsla är som sämst till 98% rätt, och det du skriver ger mig en bra magkänsla. Tack! 🙏

#7: nej så klart får en hund inte bussfobi för att man lyfter den vid påstigning av buss.

Att däremot tillåta att hunden är rädd genom att lyfta den när man ska ut, visar hunden att det finns något att vara rädd för vilket aldrig är bra.

Skulle aldrig göra det om mina hundar blev rädda. I min värld är det viktigt att vara som vanligt och inte pjåska med hunden så den ser att det inte är farligt. Visa att den kan lita på min guidning.

#7: Precis!

Kan dra en parallell till mig själv. När jag var yngre var jag livrädd för att åka hiss! Mamma fick alltid gå med mig i trapporna istället medan resten av familjen tog hissen. I början var den enda hiss jag kunde åka den på min pappas jobb för den var stor och det kändes inte att den åkte (och det skada nog inte att man alltid fick god maskinchoklad när man var där ;)). Trots att jag då blev "buren" (om man ska jämställa trappgåendet med att bära hunden) förbi det läskiga (hissen) så har jag numera inga som helst problem att åka alla möjliga typer av hissar.

Så jag undvek helt enkelt alla läskiga hissar och tränade på den hiss jag klara av med lite positiv förstärkning. Vips var rädslan borta.

#9: Jag önskar det var så lätt att hon bara är rädd, det här här djupare än så. Jag fick för mig att jag beskrev det i mitt inlägg. 🤔 Jag förstår inte riktigt hur du menar att jag skulle tillåta henne att vara rädd? Om jag försöker hjälpa henne när hon blir så totalt blockerad, hon får panik och vill fly till varje pris, tillåter jag henne att hamna i det tillståndet om jag försöker hjälpa henne komma ur det?

#11: om du börjar bära henne när ni ska ut visar du att hon har anledning att vara rädd.

#12: Jag förstår fortfarande inte hur jag gör det genom att bära henne? För vad visar jag att hon har anledning att vara rädd?

#13 Det finns en gammal, väl rotad, fördom (särskilt bland de som har så stora hundar att de inte går att bära) att det är "pjåsk" att bära hundar och att det gör dem rädda.

Det som är sant är att det är lätt att överföra känslor när man har hunden i famnen, den är alldeles intill ditt hjärta och andning och blir insvept i dina dofter. Därför kan det vara problematiskt att svepa upp hunden i famnen när den blir skrämd (för gissningsvis blir du också upprörd). Givetvis ska man skydda en liten hund från en framrusande större osv men generellt är det bättre att ta upp den i förebyggande syfte, när du själv är lugn.

#12 Så att dra ut en rädd hund i kopplet eller använda socialt tryck lär den att känna förtroende, medan att lyfta ut den skapar ökad rädsla? Att bära är förstås också en tvångsåtgärd men kan innebära mindre konflikt med hunden. Givetvis skulle det optimala vara att man helt kunde ta det i hundens takt, men den måste ju ut flera gånger om dagen och då gör man det så smärtfritt som möjligt medan man samtidigt på längre sikt jobbar på tilliten.

#13: det hon helt uppenbarligen är rädd för!

#14 Man måste så klart jobba från grunden och få hunden att komma förbi rädslan genom att träna på att gå ut. Göra det till någon roligt.

#15: Hon är inte bara rädd, hon är panikslagen. Jag kan lova dig att jag försökte att göra det "roligt". Men det har fungerat dåligt att göra det roligt när hon får panik, hon är inte mottaglig då, blockerad som jag skrev i mitt inlägg. Det började långt innan jag började bära ut henne. Jag pjåskar inte med henne heller, jag lyfter upp henne, och bär henne med "fasthet", dvs lite bestämt men med mjukt lugn så hon känner att jag är trygg, det har faktiskt get resultat, redan.

Jag gjorde som ni sa, Maleficum och Elis, jag bar henne ut och förbi första stället hon brukar bli stressad och få panik, och där det bor en hund. Både i går alla promenader och idag. Jag sa inget, bara bar henne förbi där, nu i em var hennes reaktion mildare. Sedan satte jag ned henne och nu i eftermiddag gick hon med plötsligt till och med lite före mig, med svansen upp.
Jag får göra det på ett par andra ställen också, och om vi möter en hund, men jag tror verkligen hon känner att hon kan lita på att jag är trygghet och det stärker henne. Hon är på väg att gå in i panik, börjar snurra runt i kopplet och gråtskriker liksom, lyfter jag henne och fortsätter gå lugnar hon ner stuff efter en stund.

Man får inte glömma heller att jag bara haft henne i 7 veckor nu på söndag. Dvs hon "känner" mig inte så väl. Nu vet hon att hon kan lita på mig att jag inte låter henne råka illa ut.

#16: Vad härligt att du redan kan se små framsteg! Hoppas det ska fortsätta i rätt riktning för er och att hon kan komma över sin rädsla (eller åtminstone kunna hantera den utan att få full panik).

#14 Det är ingen fördom bland folk som har stora hundar.

Kan man hjälpa hundar som inte går att bära, utan att bära dom, kan man det med små.

Det är helt naturligt att vilja lyfta och bära på en liten hund för att hjälpa den. Vissa tror dessutom att dom inte behöver gå och rastas som andra hundar, eller rent av inte ska gå långa promenader.

Jag gör ingen skillnad på en liten hund och en stor hund. Jag tror inte på att bära en hund vid det som skrämmer för enligt mig gör det inte saken mindre skrämmande. Tvärt om.

Jag är mer för att visa att det inte är något att reagera på och på att höja självförtroendet och på att jobba på förtroendet till mig som ägare.

https://www.evabodfaldt.com/blog.evabodfaldt.com/2020/9/3/fr-man-lyfta-upp-sin-hund-nr-den-blir-rdd

#18: Uppenbarligen funkar det för min hund iaf. 🤷🏼‍♀️

Jag är nyfiken på hur du skulle hantera hunden när hon har full panik?

#20: Funkar ju för vår Pudel också (och även för hunden i blogginlägget jag länka till i #19 som verkade ha lite liknande problem som din hund).

#21: Tack för bloggen, det stärker mig ännu mer att jag är på rätt väg 🙏❤

#22: Tycker att om en känd och duktig hundpsykolog och tränare kan rekommendera det så kan det ju inte vara helt fel!

#23: Jag håller helt med! Och jag fick lite mer tips i inlägget du länkade till. Tack för det. ☺

#20 Jag hade inte gett mig fören min hund vågade sig ut på egen fot. Genom mutor, genom att göra mig själv till det roligaste som finns och genom att gå utan tvekan. Om och om igen.

#23 Det finns väldigt många kända och duktiga (beroende på vem man frågar). Det är väl så att det finns lika många sätt som det finns ägare.