Kan lägga till att han varit på seniorkontroll hos veterinär - bra blodvärden, inga blåsljud på hjärta, bra hull, inga synliga problem med öron eller ögon.

Min Jack Russell blev 17 år. Sista åren både hörde och såg han dåligt. Lite knackig i rörelserna och lite blåsljud på hjärtat. Men han var go och glad fram till sista veckan. Saknar han jättemycket 😒❤

Min gamla dam på 13,5 år har börjat både höra och se lite sämre, men är i övrigt pigg. Orkar kanske inte riktiga långpromenader längre. Än har hon inga krämpor och hennes värden är bra. Lite mer kräsen med maten och kastar sig inte längre över den. Möjligen är hon på väg in i demens, men det kan lila gärna vara min sons härjande som gör henne nervös.

Jag har två tolvåringar här och den ena är fortfarande valp till sättet. Far omkring hur mycket som helst och visar inga tecken på ålderdom mer än vitare nos.

Hon har blåsljud på hjärtat men det bryr hon sig inte om 😉

Den andra är mer sävlig vilket hon blivit med åldern men fick en kommentar om att hon rörde sig så fint så de inte kunde tro hon var så gammal. Hon kan också ge sig iväg på rejäla språngmarscher men kanske inte lika ofta numera. Hon är alltid hungrig men det lär hänga ihop med att hon äter kortison mot sin SLO

Mina hundar väger 15 kg respektive 22 kg så mellanstorlek.

Tack för svar!

Min hund är 14 år och jag märkte inte av mycket alls förrän i slutet av förra året. Visst, hörseln och mörkersynen började bli lite sämre och han blev lite vinglig på bakdelen men han betedde sig fortfarande som när han var 3 år och blev alltid misstagen för en valp. Det var fortfarande full fart på honom i början på förra sommaren. Förra hösten togs prover som visade lågt blodvärde och dåliga njurar. Veterinären blev förvånad över hur pigg och frisk han verkade med sina urusla värden.

Det senaste halvåret har krämporna ökat. Han har tappat kanske hälften av musklerna på bakdelen, börjar ha svårt att hoppa upp i sängen, tappar lätt balansen på bakdelen, kan inte ta promenader längre än 1-2 km utan att få ont efteråt. Han fryser väldigt lätt och har gått från att klara sig utan kläder ner till -25 till att behöva täcke vid +10. Är det minusgrader kan vi inte vara ute mer än 10-15 minuter trots täcke.

Jag måste höja rösten rejält när jag pratar med honom och skrika till om han är fokuserad på något annat för att han ska höra mig, människor är läskiga när det är mörkt ute. Aptiten går upp och ner, vissa dagar äter han knappt alls, andra dagar vräker han i sig.

Han är också mycket känsligare för vilket underlag han går på. Han absolut avskyr att gå på grus eller slask. Kallt, blött gräs är inte heller nån höjdare. Han ska helst gå på asfalt eller mjuka stigar i skogen.

Han mår fortfarande bra större delen av tiden men jag är medveten om att det kan vända när som helst i dagsläget.