Om det har kommit så plötsligt och hon är så gammal känns det som antingen sjukdom eller demens. Hon har inte ont nånstans som göra att hon vill ligga på olika underlag och temperaturer?

#1 Var hos veterinären för några veckor sedan för en genomkoll och hon var frisk och hade bra värden. Inte ont någonstans, vad hon visade. Veterinären klämde och kände och donade noggrant. Det är oroande att hon har blivit så här.

Med åldern + att hon verkar vara frisk fysiskt så undrar man ju om det mentala tyvärr.. Hemskt om en hund går och känner sånt obehag/oro som den ändå på nått sätt uttrycker om den gnäller konstant. 

Det enda jag kan jämföra med som sinnestillstånd är ju tex en hanhund som är tokig pga löptik i närheten, men då rör det sig ju om en begränsad tid. Men den "statusen" är ju inget en hund mår särskilt bra av, bara att den kan tolerera det om det är en kort tid av nån anledning. Annars är det om en hund har nån slags mag/kissproblem som gör att den får känningar av att den måste ut, eller måste ut som jag kan tänka mig. Men om hon inte gör nått när hon släpps ut så känns det ju lite fel också.

Man undrar ju faktiskt om hon skulle bli helt bra om hon fick hel frihet ens? Jag förstår att ni inte kan ge henne den möjligheten, men kanske kan ni testa några dagar att öppna upp allt så, och se vad som händer? Det kanske inte är det ens, menar jag. Samt att om hon alltid i sitt liv förut klarat av det fint att vara begränsad till rum eller inne/ute så är det ju ändå nått som hänt nu då.

Min gissning blir också demens eller liknande eftersom det är ett nytt beteende och hon är gammal. Jag hade valt att låta henne få somna.

#3 Vi har försökt ha öppet i den mån det går, men hon piper mycket ändå. Hon verkar sällan vilja vara i det rum vi inte är i och vankar mest fram och tillbaka. Ute går det bra att vara en lite längre stund, men hon piper och ska in liksom för att kolla oss. Under mycket pip och gnäll. Det är oroande att hon blivit så här så snabbt. #4 Det är ju det vi funderar på att göra, låta henne somna in. Det är ett extremt jobbigt beslut att fundera över dock. En dement och orolig hund mår ju inte bra i det långa loppet. Så svårt det här.

#5 Nej det är tyvärr aldrig lätt :(

Hundlucka? Det har vi hela sommarhalvåret. Vi har gjort ett nätdörr och monterat en hundlucka längst ner. På så vis kan hunden komma och gå som hon vill när temperaturen tillåter det förstås.

Hundlucka låter väl som en enkel och bra lösning! Förutsatt att hunden är mindre än barnet då… Vad är det för ras förresten?

#7 Smart lösning! Att göra en nätdörr med hundlucka har vi inte tänkt på. Vi vet dock inte hur länge vi kommer bo kvar här, men denna sommar blir vi kvar här iaf. Ska dryfta detta med nätdörr plus hundlucka med sambon. Om nu inte luckan är för stor så barnet kan ta sig ut, förstås. #8 Det är en borderterrier, så rätt liten. Sonen kan nog tänkas komma ut han också trots ganska liten hund.

#5 Men om hon nu hade total frihet att gå i alla rum, ut och in, skulle hon helt sluta gnälla och må bra då? Det var det jag funderade kring, om man testar det nån dag.. För om hon ändå är orolig då och har sig så låter det ju inte så kul.

Det kanske är jag som inte fattade riktigt, men som jag förstår det så är problemet inte att hon inte får vara i samma rum som er (inte enbart) utan även då gnäller hon för att hon tex vill ut? Då verkar det ju inte vara problemet att hon vill vara nära er hela tiden..

#10 Med total frihet att vara överallt är det lite bättre, men hon gnäller och vill ut till uteplatsen så snart hon är inne. Sen vill hon in och förmodligen kolla oss och kanske dricka vatten och sen gå ut direkt igen. Jag vet inte riktigt vad problemet är och vad hon egentligen vill, men om hon kunde gå ut och in från uteplatsen som hon ville kanske det skulle bli bättre. Tyvärr gå inte det just nu. Hon gnäller när hon är inne, men om kvällen lugnar det sig och hon blir tyst närmare sovdags. Det är så svårt att identifiera hela problemet så vi kan hjälpa henne. Om det beror på demens kan vi ju inte göra så mycket?

Går förstås inte att svara på såhär, men det låter ju onekligen som att det skulle kunna vara demens. Många dementa (både människor och hundar) blir ju väldigt oroliga och den stressen är det svårt att leva med, faktiskt både för individen och anhöriga/husse och matte. Upplever ni henne som "bara" rastlös eller att hon är orolig/ledsen? Det är ju en viss skillnad. Har något ändrats i er vardag de senaste månaderna? En såpass gammal hund lider knappast av underaktivering och barnet har ni ju haft ett tag. En borderterrier borde förresten kunna ta sig igenom en vanlig kattlucka OM ni bestämmer er för att testa - och det gör knappast er son? Även om jag inte tycker att avlivning ska tas till "i onödan" så mår hon uppenbarligen inte bra och det kanske faktiskt är dags. Jag har ju läst dina tidigare inlägg, var rädd om dig och försök att få lite vila emellanåt! ❤️

#12 Ibland känns hon lite rastlös, men oftast orolig eller "stressad". Den enda förändring jag kan tänka mig är barngrinden vi satte in till köket för ett halvår sedan, men hennes pipande kom ju senare än det. Hon verkar må som bäst när hon är ute och när det är sovdags och således lugnt inne. En tanke som slagit mig är att hon inte riktigt klarar av sonens nuvarande energi pga sin ålder/sinnelag? Han är aldrig på henne, men vi bor lite för litet för tre personer och en hund nu så det är trångt i lägenheten. Vet inte om det är det som gör det, men det kan ju absolut bidra till hennes oro. Så snart min mamma och hennes man kan komma hem från Nya Zeeland kommer hon få vara hos dem ett par veckor, för att se om hon blir mindre pipig, orolig och stressad där. Det vore nog bra för både mig och hunden med en liten paus.

Första tanken är barn = stressmoment för hunden där med mer orolig. Nu är barnet 2 år rör sig mer klättrar mer. Svårt val hunden är plus åren men liten ras kan ofta leva flera år till. En fråga ni råkar inte ha föräldrar ni vuxna som kan tänka sig ta över hunden ni kan ju stå för mat och vetrinären men boendet och sista åren som mesta dels småbarnlöshet till vovven. Vi har själva tagit en katt som trivdes med små barn även denna katt var mer än 10 år har gått kanon. Bara en tanke förstår dilemmat men lösningen kan finnas :)

#14 De enda som kan ta henne sitter fast på Nya Zeeland just nu, annars hade de tagit henne en tid direkt. Så snart de kommer hem tänker de ha henne hos sig en tid. Kan ju vara barnet som är det "störande momentet".

15. Ni kan ju testa om dom som är fast snart kan komma hem. Testa 1 månad märks det skillnad så kan det vara barn som stressar upp eran hund.

Vi har nu testat ha hunden hos min mor, då de lyckats komma hem från Nya Zeeland för ca en vecka sedan (försiktighetsåtgärder tagna för att minimera eventuellt smittorisk vid överlämnande, såklart). Hon är en mycket lugnare hund nu, så det är förmodligen till störst del vår sons virvelvindsenergi som stör henne. Hon känner sig nog trängd, även om han inte är på henne. Jag tror dock att en del av hennes nya beteende beror på begynnande demens, även om sonen definitivt är det största problemet. Tack för alla svar och tankar.

#17 Ökat liv & rörelse kan ju möjligen helt enkelt bidra till att hon inte får riktigt ro, förstås! Särskilt om hon börjat få ett större behov av lugn, då.

17 Skönt hoppas det går bra för henne.