Du har inte funderar på omplacering? Om hundägarskapet ej ger dig glädjen är det ibland bättre att ge bort till någon som har den orken, tiden och kunskapen för en sådan typ av hund :) Du har jobbat och slitit men i slutändan måste du tänka på ffa ditt egna bästa!

Ja man kanske måste ge upp, men jag vet hur det kan vara. Jag tog en omplacering med liknande problem. Fick reda på att flera i hennes kull hade sådana problem.

Vad är det för ras? Hur gammal är din hund?

Energier smittar, jag förstår att du provat mycket olika sätt att hjälpa din hund. Men ibland kan det vara en hjälp att hunden får bo hos någon annan en tid åtminstone. Ni kanske triggar varandra energimässigt. Min hund var så speedad då vi skulle ut i början, morrade skällde på allt. Men jag sjöng hela tiden , försökte att inte tänka på henne alls , vara lugn. Men bara gå utan tanke på henne. Ibland gick det ibland inte.

Vi stod ut hela hennes livstid och älskade henne, hon blev 13 år. Två jobbiga raser var inblandade -Bordercollie och Boxer. Med tiden utvecklade hon rädsla för insekter, getingar, flugor, åska, hemskt fyrverkerirädd. Det var synd om henne.

Men hon var en underbar familjehund, men jag kunde känna stor olust om vi mötte folk och hundar hon avskydde. Hon hade en svår unghundstid innan vi tog henne, som naturligtvis påverkade henne.

Önskar att det löser sig för dig, det låter svårt. Hunden känns otrygg av dina rader.

Ibland kanske man måste ta hjälp av hundtränare…Mvh/WL

Då hunden speglar oss själva och/eller täcker upp för vad som saknas blir det ju en ond cirkel där hundens mående smittar av sig på dig och som i sin tur påverkar hunden tillbaka. Det kan vara väldigt svårt att själv lista ut vad som är hönan och vad som är ägget och där är professionell hjälp helt ovärderlig. Din uppfattning är att han är irrationell och samtidigt kanske din hund upplever att han inte kunde vara mer tydlig med vad som är knasigt men att han trots det inte når fram till dig. Vad har ni fått för hjälp tidigare?

Det är bra att du skriver och reflekterar över din situation. För mig, som tycker att livet med hund är i princip exakt vad jag förväntade mig och vad jag alltid drömt om, låter ert liv verkligen som en mardröm. Att ha gå från hundtokig till att aldrig vilja ha hund igen betyder ju att någonting inte stämmer, det är knappast dig som hundägare det är fel på. Se det inte som ett misslyckande, men inse att du och den hunden inte har ett bra liv ihop. Hunden kunde prövas omplaceras, men som det låter har den medfödda mentala problem vilket drar ner livskvaliteten avsevärt för både hunden och framtida ev. ägare. Personligen tycker jag inte att man ska lägga en hund på antideppmedicin, då är avlivning mer etiskt, för mig. Avlivning=slut på lidande och slut på liv, när livet är fyllt av lidande vore det kanske den bästa lösningen. Det ska vara roligt att ha hund! Inte ångestfyllt dag ut och dag in.

Tack för era svar och tack för att ni varit så snälla och inte dömt mig! Jag svarar er alla gemensamt då flera av er bl.a nämner omplacering. Det känns fel att omplacera då han misstänks ha ett medfött ryggfel. Det är inte konstaterat att han har det då hälften av veterinärerna som sagt viftat bort det och sagt att det inte finns anledning att undersöka vidare, och det gör mig inte så motiverad att lägga ut den månadslönen som en MR skulle kosta. Hade dessa specialister sagt att en MR är motiverad hade jag gjort det. Han reagerar starkt på beröring som att det är obehagligt men skriker inte och rör sig inte med synbara fel. Har dock tyckt att han rört sig stelt ibland men det har blivit bättre med medicinen. Eller om jag sett fel bara. Som sagt ortopeder, neurologer mm, hundmassör och hundpsykolog har tittat på honom. Jag vet inte om jag köper det specialistveterinärerna säger men jag blir lite lamslagen av deras utlåtanden. Om jag berättar för någon inom veterinärmedicin vilka specialister vi träffat säger de ”case closed, den veterinären kan du lita på, det är inget fel på honom om hon säger så”. Det var hundpsykologen som uppmärksammande hans obehag vid beröring. Hon ville då inte jobba med honom förrän veterinär utrett honom. I dagsläget skulle jag kunna kontakta psykologen igen men är ju själv inte övertygad om att han är smärtfri, eller ångestfri, och tänker då att det är inte ett lydnadsproblem vi har och att sådan hjälp är lönlös. En stressad hund tar ju inte till sig träning. Har verkligen försökt lösa hans stress och ångest men ja, det gav mig bara egen stress och ångest. Har också gått kurs på Hundens Hus där de lyssnade på vår problematik och tipsade oss om bra veterinär. Att avliva känns också som ett svårt beslut då han konstigt nog samtidigt känns så ”frisk”. Han har som två personligheter. En energisk pigg och levnadsglad supertrevlig kille och en helt neurotisk exorcist-sida som är så omöjlig. Ifrågasätter ibland om det är mig det är fel på ändå, att jag är för känslig och ingen annan skulle ha tänkt tanken att avliva honom. Detta trots att olika hundvakter sagt ”du kan inte ha det så här” när de gått promenader med honom eller ”vi kan inte gå ut med honom vi går bara på tomten, vi mår dåligt och blir stressade av honom”. Vissa hundvakter, som har egen hund, får dock inte uppleva hans problematik alls då den är som bortblåst kring andra hundkompisar. Folk tror då jag överdriver eller hittar på. Som värst är han då väldigt uppvarvad och stressig med överslagshandlingar men inte neurotisk och ångestfylld. Känner mig jättedum att avliva den ”personligheten”. Till #3: jag upplever honom som irrationell eftersom han kan skälla så märkligt på tex sparvar som kvittrar i en buske. Han hör sparvar varenda dag men bara vissa gånger skäller han och det irrationella är att han måste väl lärt sig vid detta lag att det inte är något att skälla för? Hans kroppsspråk är märkligt också, han travar stelt framåt med huvudet lite lägre och visar inget kroppsspråk på att han uppmärksammat något. Han lyfter inte huvudet, vrider inte öronen, riktar inte blicken utan allt är likriktat framåt och han bara skäller i tomma intet utan att ens titta upp. Jag kan inte förstå vad han försöker säga! Om veterinären sagt att han hade smärta hade bitarna fallit på plats men de tror ju inte det. Jag har provat att sjunga, prata, lyssna på musik så jag inte hör honom osv. Tycker tvärtom han konstigt nog triggas som mest av lugnande tilltal eller glada peppande tillrop och beröm. Kan säga lugnt ”braaa” och han skäller av det! DET är irrationellt och jag sliter mitt hår. Nånstans känns det som att han utåt verkar för fin och ”normal” för att avliva. Hade velat att han ska rasa ihop helt för att lättare ta beslut om att skiljas. nu kan han ju ha bra dagar. Han skulle kunna vara en drömhund men de där exorcistfasonerna blockerar honom. Kan tillägga att han är likadan med alla människor och beter sig ändå bäst ihop med mig. Han är av liten ras, och inte min första hund av rasen.

De veterinärer som tar er på allvar och tror att det är smärta, vad har de för andra lösningsförslag förutom medicinering?

Nu kommer jag att ha hundens fokus i mitt svar, ditt välmående behöver du själv ta ansvar för och söka hjälp. Lyssna på veterinärerna om de säger att hunden mår bra. Sätt igång och aktivera hunden tre gånger så mycket som du gjorde igår. Ignorera din känsla att hunden har några fel, du behöver komma igång med den för att kunna få svar. Att gå runt och känna efter, titta efter fel, vara inkännande osv, det har du redan testat. Fixar du inte att göra det, låna ut hunden några veckor till någon som är hundvan och som inte är en lättstressad person. Hunden behöver få mycket mer motion för att du ska kunna få svar på om den har ont eller inte.

#5 ”Hon ville då inte jobba med honom förrän veterinär utrett honom. I dagsläget skulle jag kunna kontakta psykologen igen men är ju själv inte övertygad om att han är smärtfri, eller ångestfri, och tänker då att det är inte ett lydnadsproblem vi har och att sådan hjälp är lönlös.” Så, ni har ännu inte fått hjälp med den mentala biten? Då är det ju svårt att veta om den approach du har/har haft hjälper eller stjälper? Angående sparvarna menar jag att det inte alls behöver ha med fåglarna att göra (eller vad det nu kan tänkas vara han reagerar på) utan att det snarare är ett symptom på en osäkerhet i honom där han saknar förmåga att riskbedöma. Har jag en hund som i min närhet känner ett behov av att försvara sig själv fokuserar jag typ enbart på vad det är som gör att hunden inte litar på att jag är fullt kapabel att försvara oss båda, alltså ”varför känner du dig tvingad att axla den här rollen som du bevisligen inte är lämpad för?” snarare än ”meh, vad orimlig du är som blir rädd för den där påsen..”. Det är det jag menar med att våra hundar ofta är väldigt duktiga på att avslöja vad felet egentligen är men att vi sen kan behöva hjälp med översättningen.