Jag hade en sheltie en gång som åt väldigt lite, nästan ingenting alls och var som skinn och ben. Jag lånade då en matglad sheltie av uppfödaren och då började min matvägrande hund att äta. Det fungerade den gången. 

En toypudel som jag har än idag var matvägrande till den var 9 månader gammal. Fick inte i honom något alls. Mer än någon köttbit från min egen mat. Dock hade han konkurrens om maten då jag hade andra hundar, men det fungerade inte på honom. Men det vände nästan på dagen då han blev 9 månader och började äta och idag äter han allt han kommer över. 

Så det där kan fungera ibland och ibland inte. 

Jag har inte upplevt mina hundar som otrygga innan de fått någon kompis, så tyvärr kan jag inte svara på den biten.

Har en tik som vägrade äta allt förutom burkmat innan jag skaffade min hane, Nu äter hon verkligen allt pga honom, Det är positivt och negativt :) Dom tjuvar saker tillsammans.
Tror det sällan är så att en osäkerhund blir tryggade med en till hund, Om inte den nya hunden är väldigt stabil och ses som en trygg punkt. Däremot kan jag nästan garantera att hundarna kommer lära sig av varandra både positiva saker och negativa, och när dom triggar varandra är det jäkla svårt att stoppa.

#1 Jo, det verkar ju tyvärr inte fungera på alla, oftast upplever jag att min äter bättre när vi är hundvakt åt hans syster och de äter tillsammans, men ibland känns det som att han inte bryr sig ändå. Så är inte säkert att det skulle fungera på honom, men kanske.

#2 Jo, i hans fall blir jag nog nästan glad om han stjäl min mat 😃 Just nu kör vi med principen "sålänge han äter något är det bra oavsett vad det är". (I princip iallafall, såklart inga giftiga saker och allra helst någon typ av hundanpassad mat)

Jag vet egentligen inte om han är osäker, men han har väldigt lätt att gå upp i varv. Han är egentligen inte rädd för så mycket, men man kan tolka hans sätt mot andra hundar som osäkert ibland då han ibland försöker låta så högt som möjligt (tänker att han försöker göra sig större än han är) och han är ganska osäker kring barn (de skäller han ut och verkar inte veta om han vill leka med dem eller fly från dem). Han har när vi varit hos mina föräldrar flugit upp från golvet (om han legat och vilat ect) och stor-ylat bara för att någon spolar vatten i en kran på övervåningen och liknande, det kan å andra sidan bero på att han numer är van att bo i en lägenhet med bara mig (dvs ganska lugnt). Så tycker det är svårt att avgöra osäkerhet eller inte. Hur som helst tänker du att en annan hund inte skulle förändra det beteendet särskilt mycket?

Det är det du nämner sist som gör att jag tidigare tänkt att han ska få växa upp klart först. 😛 Tanken är nog att om jag skulle skaffa en till innan han är "tillräckligt gammal" kanske det får bli en äldre, trygg (och åtminstone något uppfostrad) omplacering om en passande sådan kan hittas. Men leker egentligen mest med tanken (samt att jag börjar bli lite uppgiven efter diverse veterinärundersökningar och jag fortfarande inte vet vad jag kan göra för att han ska må bättre), så är nog egentligen bäst att hålla sig till ursprungsplanen och köpa en valp till när han är 2-3 år gammal (om han är mogen för det då) 🙂

Min vovve har alltid varit lite konstig med maten… gillar oftast vom og hundemat, men inte alltid… men nu när en till hund bor här äter han bättre :) vet dock ej hur länge de kommer hålla i sig… finns ju aldrig några garantier! 

tycker inte du ska skaffa en till hund av denna anledning, finns risk att den andra hunden inte varken hjälper aptiten eller osäkerheten :( försök med allt annat först i alla fall ;)

Hur gammal är han? Oftast blir ju aptiten betydligt bättre bara hunden är igenom puberteten, så har det varit för mina i alla fall. Jag skulle undvika att skaffa en till hund om din har en tendens att jaga upp sig och du ännu inte har det under kontroll. Beteenden och sinnesstämningar smittar, och allra mest så vad gäller upphetsning. Du riskerar att de triggar varandra och slutar lyssna på dig.

#4 Jag håller nog med om det, det är bara så svårt att veta när man har försökt med allt 😉Just nu måste jag ha olika typer av mat att erbjuda honom, då inte samma sak duger varje gång (gissar att han förknippar illamående med den mat han senast blev illamående utav då han har problem med magsäck och tarm). Det jag helst vill att han ska äta (om det fungerar såklart, han tycker oftast att detta är godare än torrfoder iaf, så på så sätt funkar det iaf bättre än torrt) är MUSH eller annat färskfoder så just nu har jag två sorters MUSH vaisto, våm som jag blandat med kalk och vitaminer, en sort av Vom och hundemat, torrfodret som veterinären rekommenderade, annat torrfoder sen tidigare som inte ännu är slut, idag köpte jag en tetra kattmat (mjau) bara för att få i honom något annat än de knäckebrödsskivor som annars är nödlösningen när han verkligen inte vill ha (bara för att han ska få i sig något så han inte kräks).

Får invänta vidare veterinärundersökningar och se vad som kan vara nästa steg. Håller ju egentligen verkligen med om att det är dumt att köpa en till hund av denna anledning (även om planen är att skaffa mig en till senare). Är väl lite av min desperation för en lösning som talar 😛

#5 Han är drygt 9 månader och har ätit dåligt ända sedan 8 veckors ålder. Det var när det förutom bristen på aptit tillkom kräkningar och sura uppstötningar som jag tyckte att jag inte kunde vänta ut honom och se om han skulle börja äta mer med åldern. Det var då vi sökte veterinär. Det du säger om att upphetsningen smittar är mycket sant. Får nog hålla fast vid tidigare planering och försöka med allt och lite till så länge för att det ska lösa sig på annat sätt.

Tack för alla svar! 🙂 Var bra att ni fick mig att släppa tanken på den här typen av lösning, hade säkerligen kunnat göra mer ondo än nytta i värsta fall. Är det akut att få honom att äta kan jag ju alltid höra om jag får låna syrran hans under en måltid eller så, så kan han triggas lite någon gång då och då, utan att riskera negativa konsekvenser😉

Ny fråga: Veterinären lade fram tanken om att en kastrering kanske skulle hjälpa. Jag har egentligen aldrig velat kastrera honom, då jag oftast tycker att hundar lätt förlorar lite av sitt "jävlar anamma" och sådär vid en kastration. Men om det skulle hjälpa honom är jag öppen för det med (även om jag isåfall tänker vänta till efter HD-röntgen osv.). Någon som har erfarenhet av att en kastrering hjälper en hund med bristande aptit att börja äta bättre? 🙂

Har du prövat att ta bort maten efter 5 minuter oavsett om han ätit eller inte?

#8 Ja, detta testade vi under lång tid när han var yngre. Det gjorde vi redan när han flyttade hit vid 8 veckor och fortsatte ett tag (läs åtminstone 2 veckor utan förbättring). Men eftersom han fortfarande åt dåligt så bytte vi så småningom foder och sådär. Sedan gjorde jag på detta sätt igen när han var omkring 7 månader. Då åt han endast omkring klockan 23 på kvällen och han åt ca hälften av vad han skulle de flesta dagar (vissa dagar åt han dock det han skulle, så på å sätt funkade det ändå bättre än innan) Det fortsatte på det sättet (i kanske 3 veckor) och så småningom kom illamåendet och kräkningarna/sura uppstötningar (gissar att själva illamåendet fanns redan innan och det är därför han inte velat äta, men att kräkningarna/uppstötningarna kom då). Då jag sökte veterinär efter först försökt minska fetthalten (efter jag läst att fett kunde trigga känslig mage) i maten och truga i honom fler gånger per dag (vilket jag lyckades dåligt med) (testade även torrfoder i denna veva för att de om det fungerade bättre för hans mage, detta utan resultat)  Skulle jag testa att vänta ut honom nu skulle han alltså börja må mer och mer illa och till slut kräkas. (Och då verkligen inte vilja ha något att äta pga illamåendet). En helg i november (helgen innan första veterinärbesöket) kräktes han hela helgen (även blodblandat, men detta kan ha kommit från matstrupen eftersom den kan bli skadad av de frekventa kräkningarna), så fort han åt något, men även galla när han inte åt något. Med andra ord är det ju uppenbarligen något som är fel. Min tanke angående matkonkurrens var att man kanske kunde öka intresset för att äta och att man genom att han fick i sig mer ordentligt fler gånger per dag kunde kanske en del av inflammationen läka ut (om man tänker gastrit) (men då alltså tillsammans med behandling från veterinär). Veterinärens tanke med kastration tror jag har att göra med att han lätt går upp i stress och att man genom att dämpa det också minskar risken för att gastriten ska fortgå (samt ökad aptit som ju ofta är en bieffekt av kastrering). 

Ska få svar från gastroskopi nu i januari någon dag, så får se vad det visar och om veterinären har några fler infallsvinklar på vad som kan vara fel.

Märker att jag skriver väldigt långa svar 😃 Ber om ursäkt för det, är väldigt bra på att babbla och skriva långt, sämre på att sammanfatta kortfattat 😉

Min tik var 5år när jag skaffade andra hunden, Dom hetsar varandra fortfarande. Tänk dig skällande/ylande vid läten gånger 2 + när du säger åt så är båda individerna redan "låsta" i sitt beteende och liksom äter av varandras energi. Det tar på krafterna.. Det värsta dock: Promenader. Är ena hunden reaktiv kan du räkna med två reaktiva eller helt enkelt dubbla promenader. Jag tar dubbla promenader oftast, en gång om dagen tar jag ut båda (mitt i natten). Jag KAN möta hundar med dom och har gjort det, människor, barn, you name it.. Men jag vill inte att dom triggar varandra, Vilket dom gjorde en gång.. på en busshållsplats. En tom sådan alltså… Båda ballade ur och jag fattade ingenting, var ingen där, ingenting.. Aja, underliga varelser.

Kan hälsa (påtal om kastrering) min hane kastrerades i juli förra året och han är matglad (han var matglad innan men han tog inte emot godis vid störning vilket han gör nu). Innan jag kastrerade han hade jag kämpat i 1år med att få upp kampviljan med han.. En malle.. ironiskt nog. Efter kastreringen var det som att en knapp trycktes på och pang, han var totalt jävla galen i kamp, han är mycket mer intensiv i sitt beteende och har blivit en riktig malle, Jag klagade alltid på att han var en sådan mes och en fejkmalle i stort sätt, för han var verkligen inte i närheten av rasstandarden, Men allt det ändrades.
Nu vet jag inte och kommer aldrig få veta det heller; om det var på grund av åldern eller på grund av kastreringen som denna förändring skedde. Men min gissning är kastreringen, för innan den var han så besatt av tikar och ja.. översexuell, Så frustrationen han tog ut på det viset försvann helt och kamplust (toppen) och jaktlust (inte så kul) kom som en smäll, Jag tror det alltid legat i bakgrunden men han aldrig kunnat släppa på det på grund av alla könshormoner.

En sak jag märker dock är att han inte fått mer mat men han blev ändå lite rund, Så nu ger jag halva dosen mat emot vad jag gjorde i början (efter kastrering) och innan kastrering.. Nu börjar han väl bli finare i formen igen.

Tillägg: han är 2år, så han var ca: 1,5år när han kastrerades.

#11 Det låter som det verkligen är bäst att komma tillrätta med min hunds "problem" i stressande situationer innan det är dags för en andra hund 🙂Ibland är det konstigt, de ser och hör en massa saker som man själv inte förstår. Ibland tror man att de ser spöken 😛

Hmm, så det låter ändå som att aptiten blev bättre och han blev bättre på att fokusera? Det är ungefär vad min hane skulle behöva med 😃 Han är toppen på att fokusera när det inte finns så mycket störningar… men när vi är på platser med mycket kissfläckar eller andra hundar eller många händelser på en gång (typ en cyklist cyklar förbi medan det går en hund på andra sidan vägen och en lastbil åker på vägen och det kanske är ett barn som stojar någonstans samtidigt) så är han ganska svår att få kontakt med. Han ska titta på allt och nosa på allt. Gissar att åtminstone nosandet och en del av hundintresset skulle kunna ligga i hormoner. På vilket sätt visade din hane sin översexualitet? Det låter som du är nöjd med beslutet att kastrera iallafall?

Hellre lättfödd än som han är nu… Han har rätt svårt att gå upp i hull ens om han äter som han ska, vilket han ju sällan gör, så han är rätt tunn… Känns lättare att vara restriktiv med maten än att tvångsmata honom 😉

Tycker du att du kastrerade vid en lagom ålder eller hade du velat gjort det tidigare eller senare? Hur tänker du kring de studier som visat på risk för sämre HD-resultat om man kastrerar för tidigt? 

Jag är ingen utställningsmänniska egentligen och tanken är att hunden främst ska gå apportering och viltspår även om jag också är sugen på att testa typ allt inom brukset och freestyle osv. Men ska man satsa på viltspår och liknande vore det ju kul att iallafall ha chansen att få titeln champion, vilket man ju inte kan utan bra utställningsresultat och jag får ju inte ställa honom kastrerad… Så känns som jag måste fundera på detta några gånger till. Hade även en tanke att behålla honom som okastrerad för att det då iallafall finns en liten möjlighet att låta honom gå i avel, men beroende på vad veterinären hittar nu och hur han utvecklas mentalt (om detta bara är tonårsbekymmer eller om han kommer fortsätta ha lätt till stress osv) så är han nog kanske inte lämplig till avel i vilket fall, så på så sätt är ju inte kastreringen ett hinder iallafall. Det är ju någonstans så att det inte finns någon återvändo i kastreringen och inga garantier på att något blir bättre av det… Men samtidigt finns det en chans att han mår bättre av det är det ju egentligen värt och prioriteras högre än allt det andra… Så får ta mig en funderare 🙂

Jag tränar lydnad (tävlings lydnad) med honom, han kan fortfarande sticka vid intressanta saker, han luktar fortfarande på kiss och sådant men jag har mer kontakt med han på något vis.. Ja eller ja inte om han är lös vid andra hundar eller vid min kille :) Men eftersom jag inte hunnit träna nog på det så är det väl inte så jäkla konstigt.
Han juckade, han var på allt, han var ppå min tik innan hon löpte, flera veckor efter hon löpte (trots att hon duschat 5gånger). Fick vänta 1-2veckor efter hon löpt klart (alltså vi räknade då med när blodet slutar en ytterligare vecka för då kan höglöpet vara + den andra tiden), Hon duschades 4gånger och han kunde ändå inte umgås med henne normalt på 5 dagar, det tog en månad innan han var på henne 50gånger om dagen och att han börjat släppa lite på det. Då beställde jag tid för kastrering, Och ja juste han sög av sig själv å äckla sig. Allmänt bara för mycket.

Jag tänker inte rekommendera att kastrera, men det var det bästa valet JAG har gjort med honom. Han skulle inte avlas på och om jag någongång vågar tävla är han min första tävlingshund så förväntar mig inga höga resultat på det viset (kanske han klarar av men ja.. han ska inte avlas på så titlar är väl titlar)

Jag väntade med att kastrera min pojk tills han var "färdigväxt" både med muskler och i höjd, Det är väl olika från ras och individ när det är, Men han är 67-68 (runt där) i mankhöjd, så för "stor" för sin ras, Och han såg ut som en jävla muskelknutte innan kastreringen, Så kände inte direkt att jag hade haft bråttom.. hade ändå väntat och vetat om hans problem och kämpat med dom.
Fick höra så ofta att "hanar som växer upp med löptik blir ofta inte så påverkade av löptikar" ah nej, det stämmer inte. Han brydde sig inte när hon löpte och han var valp (självklart) men dom andra två löpen (tror jag det hann bli) var helvetet själv.

Har inte läst studier om HD resultat, eller jo kanske? Men det var en risk innan dom var färdigvuxna? Jag gjorde både MH och röntgade han innan kastreringen. MH ångrar jag dock för nu i efterhand så kunde man tydligen göra det på kastrerad hund och han är en helt annan hund nu än vid MH:t. 
Han är friröntgad.

Jag ville kastrera han redan vid 6månader för folk rekommenderat det, men jag blev ombedd att vänta av veterinärerna så jag gjorde det, för han hade ju inga problem vid 6månader. Jag övervägde att inte kastrera han och istället kastrera tiken, Eller helt enkelt lämna iväg henne varje löp. MEN sen kom det där 10månaders strecket och därifrån gick hela helvetet på sexuella plan lös. Han var en helt annan hund jämfört med nu, och förändringen kom istortsätt med ett fingerknäpp efte rkastreringen, kamplusten, slutade dra förbannat jävligt i kopplet (kan bero på at than svara på träningen bättre dock, men det är ju tack vare kastrering), utfall emot hundar (han blev attackerad som yngre) försvann? Nu sker dom ytterst sällan och oftast bara när andra hundägare pressar oss för mycket.

Jag skulle inte kastrera bara för matlusten, Har du provat topping på maten? blodmjöl, fodersås? Eller att ha en annan hund med? (alltså någon bekants kanske?)

Nej här funkar det inte, men å andra sidan har jag pudlar, en ras som är känd att vara så förbaskat kräsna. Jag BARFar dem med egen komponerad blandning. Strör lite blodmjöl på maten.  Just nu är vi inne i en rätt jobbig period med ätandet och tiken är värst, henne får jag ofta sitta och handmata, spottar ut några gånger på golvet först, innan hon fått smak och börjar äta. De är 4,5 och 3,5 år gamla och okastrerade.

#14 Jag hör ofta det att pudlar är kräsna, vet inte om jag bara haft tur eller vad men alla mina 3 är supermatglada haha. Dock blev min äldsta ännu bättre på att äta när nr 2 kom in i bilden.

Vår hund nr 2(av3) har ätit lite halvdåligt i perioder, och jag tycker inte alls att det har ändrats sen hund nr 3 kom. Han skiter fullständigt i om de andra står som hökar och väntar på att han ska lämna sin mat, vill han inte äta så äter han inte. Det spelar ingen roll alls för honom egentligen hur matsituationen ser ut, om han äter själv, med de andra, får före de andra eller efter, osv. Tror vissa påverkas av att det kommer in en till hund, men absolut inte alla. Jag upplever överlag ingen större skillnad i min första hunds beteende sen nr två flyttade in.

#13 Din låter som han var mycket mer översexuell än min är. (Löptikar har vi för visso inte stött på så mycket, men när han syster löpte så var han intresserad men inte tokig). Vi har mest problem med lukter och det har iallafall blivit något bättre sedan vi började gå personspår 2-3 ggr/vecka och letar dummies i skogen 1-2 gång per vecka. Även om han fortfarande nosar mycket är det inte lika "maniskt"  och går att hantera om jag är tillräckligt rolig (innan skulle jag kunnat hjula och tjoa samtidigt som det kom ett godisregn och han hade banne mig inte brytt sig om något annat än sina dofter ändå). Så nu är det ändå hanterbart (och jag tycker ju också att hans doftintresse är positivt då jag vill hålla på med spår, så då får man väl också ta det onda med det goda litegrann). Andra hundar vill han fram till men upplever just nu att det ändå oftast fungerar (numera) sålänge han inte är övertrött/överstimulerad eller understimulerad vid tillfället vi möter hunden. Är han i balans stannar han och tittar tills hunden har gått förbi, ev. gnäller lite lite. För bara någon månad sedan (iof innan vi började med personspåret) kunde han i stort sett göra utfall och gorma vid hundmöten. Så han har lugnat sig lite på det planet redan egentligen, framförallt när hans aktiveringsbehov är lagom uppfyllda. Gissar att han egentligen är som vilken unghund av aktiv ras som helst, men att man ändå blir förvånad när spökåldrar, slyngelåldrar och könsmognad kickar in som värst. Förhoppningsvis lugnar allt ner sig mer och mer med träning och tålamod. 

Veterinärens råd om kastrering hade inte med maten i sig att göra utan att hon tyckte att hans magkatarr kunde ha samband med stress och att vare sig stressen syntes utåt eller inte hade hon erfarenhet av att många hundar med magkatarr och andra typer av magproblem blivit bättre vid kastrering. Angående maten har vi testat det mesta (topping av goda grejer (ibland vill han inte ens äta våm med leverpastej inblandat…), Mjau blötkattmat som topping, MUSH som helfoder, variera smakerna av mushen, spannmålsfritt torrfoder, gastro-foder, Vom og hundemat, bara nötvåm med vitamin+kalktillskott, osv. Han gillar bäst att variera mellan dessa, men hans mage är inte så glad på torrfodret, så vore bättre om det räckte att variera färskfodersorter. Vi har hans syster här ibland då äter han oftast bättre men inte alltid. Ett tag (när han var yngre) var han hos henne varje dag i stort sett i ett par timmar, då lyckades vi få igång hans matlust (iallafall på lunchmålet) ganska bra. Så kanske borde försöka få dem att äta tillsammans lite oftare igen 🙂

#14 Min älskar bara blodmjöl ibland, då kan han slicka upp bara blodmjölet och blir som "besatt av det", skålen måste bli helt ren från blodmjöl då (så är det typ sådär en gång i veckan, andra dagar tycker han blodmjöl är vidrigt och vägrar att ens smaka 😉) Min gör likadant och spottar ut maten vid handmatning, dock om han spottar ut lär jag inte kunna få honom att äta just då. Då vill han helt enkelt inte ha hur mycket jag än trugar (en knäckebrödsskiva kan dock gå ner). Oftast äter han relativt mycket(eller mycket och mycket, men iallafall så att man blir förvånad) när han väl äter, men är oftast inte sugen alls.

#15 och #16 Det verkar alltså vara väldigt individuellt hur (och om) de reagerar på en till hund i hemmet. 🙂

#15 Haha vissa pudelägare har det bra, vad ger du dina pudlar?

#17 Haha jodå förut i början var blodmjöl poppis, hände att jag glömde burken framme och drog till jobbet vilket resulterade med blodmjöl över hela golvet och i soffan. Tiken låg i soffan med hela påsen och åt direkt ur. Jag är ofta tvungen att lägga in små köttbitar i munnen på henne i början  för att hon ska börja äta. Ibland kan hon gå fram och äta ur skålen självmant med det är inte ofta.