Jag jobbar bort alla jobbiga beteenden. Det brukar gå fort när hunden förstår.
Även valpbitande jobbar jag bort på det enkla viset att erbjuda råaben så fort tändera kliar osv.
Det finns enkla metoder till allt, nästan.

Jag tror det stämmer. Min kelpie har hittils äääälskat människor i alla dess former, aldrig vaktat någonting mot någon människa. Har inte gått att ha honom lös då han springer fram till människor. Men några dagar efter hans 1-årsdag… Pang så slutar han bry sig om människor när han är lös. I koppel är han fortfarande den lilla glada valpen men så fort kopplet åker av blir han… Vuxen på något sätt. Nu i helgen vaktade han tomten. En främmande människa sträckte in handen över staketet, fick sig en rejääääl utskällning av Dobby… Förväntar mig mer överaskningar under några år :)

Ja, men jag skulle nog vilja utsträcka tiden till 3 år. Mina hundar (inga stora, utan små) har varit "vuxna" vid den tidpunkten och en del jobbiga saker som framkommit i yngre ålder minskade/försvann då. Jag talar t.ex. om koppeldragning (hunden har blivit lugnare i hela sitt sätt, även under promenaderna) och annat.

Jag hoppas bara att detta även stämmer på min nuvarande 6-månadersvalp, som helt plötsligt blivit väldigt skällig när vi är ute och går. Förut var det inga som helst problem, men som över en natt blev hon en riktig bjäbbhund.

(Självklart jobbar vi på detta beteende).

Tack för svar :) Klart man ska jobba på problembeteenden, var mest nyfiken om det händer något med mognaden. Vår hund har från scratch varit väldigt intensiv vid hundmöten och drar som ett monster i koppel. Är liksom på spänn och som ras är dom ju alerta, men lite mer alert än vad jag önskar ibland :P Tänkte om sånt lugnar sig med åldern?! Ska göra en BPH I höst men blir lite tveksam då om det blir rättvisande?

Jag tycker absolut det stämmer!

Sen märks det väl tydligare om man har en mer intensiv hund. Min äldsta Pudel var, och är, rätt galen men jag märkte en markant skillnad när hon var runt 3 år. Det var som om något inre lugn växte fram och även om hon fortfarande har sina problem så är dom inte alls på samma nivå. Hon blev nog vuxen helt enkelt.

Mina hundar har varit ungefär vuxna från ca 2 års ålder. Meeen för mig är det bara valptiden som är jobbig. Det är bara fram till de är ca 5-6 månader som jag tänker tankar i stil med att "behöva stå ut" med något, därefter är det ren glädje med dem (för det mesta, dåliga dagar går ju alltid att ha oavsett ålder).

Olika perioder har de ju också. Mina hundar har haft perioder då de inte lyssnat lika bra ute, då de tuggat mer på saker inne eller liknande. Det är dock inget som bekymrar mig eftersom jag räknar med att det alltid, genom hela livet med hund, finns saker som behöver tränas på och som kan förbättras. Det blir mer ett konstaterande att "jaha, nu är vi inne i en sån här period, då gör vi det bästa vi kan för att det inte ska bli ett befäst beteende" och så fortsätter vi.