Dansk-svensk gårdshund är nog allra bäst i barnfamilj. De är busiga och lekfulla, håller ett öga på familjen och är mycket måna om att ingen ska vara ledsen. Med våra hundar har lek varit viktigare än motion, trots att balans är viktigt för alla raser. De är mycket snabblärda och älskar att lära sig, så vill man är agility extra roligt. Personligheten är svår att svara på, för ingen är den andra lik. Min första hund älskade att klättra i träd och gosa med oss, och så ofta det gick skulle hon till stranden och bada. Men nuvarande vovve är väldigt busig och så fort man kommer i närheten kastar hon sig på rygg så man ska pussa mage. Hon älskar alla människor och är helt otrolig på att få mig på bättre humör :-) Men titta på föräldrarna också. Vår nuvarande, Felicia, är väldigt liten, och den vi hade innan var nästan dubbelt så stor. Dessutom finns det ökad risk för navelbråck och problem med höfterna, men det är oftast nåt som hinner märkas innan man får hem valpen. Felicia fick navelbråck, men vi tog henne ändå. Hon mår lika bra oavsett och jag är så glad att vi tog henne. Hon är så galen och underbar!

Åh, verkar som en jättehärlig ras! 

Tack för svaret :)

Har inte haft en själv men jag har passat en dansk-svensk gårdshund när jag hade hundpensionat samt träffat många när jag bodde i Danmark då det är en väldigt vanlig ras där. Min erfarenhet är att det är en väldigt glad, aktiv och social ras - följde gärna med på långa skogspromenader och busade i trädgården… men allra helst lekte han med min Simba. 😂 Minst två av de hanar jag träffade hade dock problem med var de kissade - den ena kissade inomhus för att markera revir (dock förståeligt när det var ett nytt ställe med andra hanar)  och den andra kissade mot människoben utomhus! Vet inte vad det handlade om, haha

Träffade en på ett hundläger, verkade vara glad och trevlig, dominant mot andra hanar, men kan nog vara träningssak eller individuellt! Han verkade lite svår i träningen dock;) Men det kan ju vara ägaren som inte gjorde "rätt"?!

Min svärmor hade en dansk-svensk som jag träffade med jämna mellanrum och satt hundvakt åt en sommarmånad. Så här funkade han:

Jag upplevde honom som en rätt lugn och chill hund, som var nöjd med livet så länge han fick sin långpromenad om dagen och sin beskärda del uppmärksamhet och kel - åldern verkar inte ha spelat in för han var likadan sitt sista år i livet som när jag först träffade honom sju år tidigare. Han största intressen i livet var att ligga och mysa under filtar och täcken och på plädar, och att skälla på precis allt och alla som gick förbi huset. En trofast kompanjon som hängde med på äventyr i husbilen, men tyckte det var liite jobbigt när barnbarnen kom eftersom han vant sig vid ett lugnt och stilla pensionärsliv.