Är hon helt frisk så tycker jag du i första hand ska se om du kan hitta nya ägare. Det skulle förmodligen vara det bästa för både dig och hunden. Även om man inte orkar själv så ska aldrig djuret behöva lida. Jag antar att det inte är hunden som har några problem?

Det enda jag kan säga är att sorgen har sin tid. Det är fruktansvärt jobbigt ett tag. Ibland ett långt tag. Sen, plötsligt och utan att man tänkt på det, så har livet gått vidare. Då lever man på minnena, allt som var bra. Ler när man minns tillbaka, fäller några tårar när man ser på bilder. Men man minns alltid tillbaka med kärlek. Man slutar aldrig sörja någon man haft nära hjärtat, liksom man aldrig slutar sakna. Men det blir liksom bara… mer hanterbart. Det är viktigt att våga sörja. Det är viktigt att få prata. Det är viktigt att kunna gråta. Att bunkra upp känslorna gör att man till slut imploderar. Jag förstår din oro. Har du familj (eller vänner) du kan luta dig mot den dagen det är dags? Låt dem i så fall stötta. Låt inte sorgen stöt inte bort någon. Om det behövs, skäms inte för att söka professionell hjälp. Kanske behövs medicinen regleras den mest akuta och jobbiga tiden, kanske kan de hjälpa dig att släppa ut sorgen genom att prata utan att du behöver känna att de inte förstår. Och var inte för hård mot dig själv. Ni har säkert haft 8 underbara år tillsammans. Tänk inte bara på vad hon gett dig, utan även vad du gett henne. All kärlek och omvårdnad. Alla äventyr. Du är även stark nog att hjälpa henne slippa något som uppenbarligen måste vara väldigt, väldigt jobbigt för henne.

Man får sörja precis så länge som man känner att man behöver. En del skaffar hund igen, en del inte, det känner man själv hur man vill göra. Är absolut jättejobbigt när man blir tvungen att ta bort en familjemedlem, men har hunden mentala problem så mår den ju inte bra, så du gör ju det bästa i den här situationen. Har än så länge bara haft katter, men dom blev båda väldigt gamla (19 och 22), och det var väldigt jobbigt när dom gick bort. Men man märker ju på dom om dom inte mår bra, gråt så mycket du behöver och ta hand om dig. Vet att det låter fattigt nu men den värsta sorgen släpper efter ett tag, bäst är att försöka fokusera på dom bra minnena man har ihop.

troligen inte vad du vill höra men är inte lätt att ta bort ett djur oavsett orsak men kan vara lättare att motivera för sig själv vid fysisk skada/smärta. men ser ingen orsak till att försöka mildra det bättre att du är väl förberedd än att du kraschar totalt för att folk säger att det blir lätt om du gör si eller så

för mig var dock att åka hem från vetrinären utan vovven värst (tog nästan ett år innan halsbandet och kopplet togs ut från bilen) men hade turen att ha en till hund hemma. ozzy osbourns mama i'm coming home gick på radion när jag åkte hem har fortfarande svårt att höra den låten utan att tänka på sorro o det var ett par år sedan nu.  (så lyssna inte på radio när du åker hem)

mitt bästa tips förbered dig på det värsta och hoppas på det bästa (så kontakta vänner och anhöriga om hur du känner det inför det hela och förbered dem på att du kan behöva mycket stöd första tiden) och låt sorgearbetet ta den tiden det tar försök inte stressa dig igenom det hela det kommer obönhörligen slå tillbaka isf

Du skriver inte mycket om din hund och vad denne har för problem, men jag antar att hunden har mentala problem och kanske att denne mår dåligt på något sätt? 

Det är ALDRIG ett lätt beslut att låta en fyrbent vän somna in och jag har fått tagit det beslutet många, många gånger tyvärr, men sådant är ju livet och vi ska vara tacksamma för att vi har den möjligheten. 

Jag hade en schäfer för många, många år sedan som fick epilepsi när han var 8 år gammal. Inget jag visste något om förrän det blev det sista anfallet och veterinärbesök, som fick avgöra att jag inte kunde ha honom kvar. 

Det här var världens snällaste hund, väldresserad och lyhörd och han gjorde ingen fluga förnär. Men den här kvällen fick han ett epileptiskt anfall som yttrade sig genom aggression. Han "ställde" mig mot köksbänken med aggression och vansinne i blicken. Jag hade aldrig varit rädd för min älskade hund men då blev jag det så jag fick ropa på min man att komma så han höll i honom tills det här gick över. Efteråt gick jag in i badrummet och grät av chocken och rädslan och min älskade hund kom då och bad om ursäkt och slickade mig i ansiktet. 

Dagen efter tog jag honom till veterinären som också kände till min hund sedan tidigare (hudproblem) och efter diskussion kom vi fram till att han hade fått epilepsi som kund yttra sig så här. Han var helt medveten vad som hände, men kunde inte kontrollera det. Därav kom han efteråt och "bad om ursäkt". Vi kom också fram till att han hade haft mindre anfall tidigare, då han alltid följde mig med blicken även om han låg på sin bädd, men inte några gånger tidigare då han stirrat mer in i väggen istället för att kolla vad jag gjorde.

Eftersom jag hade små barn och de var vana vid att han var genomsnäll så vågade inte jag ha honom kvar pga detta. Jag ville ju givetvis inte att de skulle råka ut för det jag råkade ut för och kanske dessutom bli biten. Så på plats beslutade jag mig för att han skulle somna in. Det gjorde ont i mitt hjärta, för han var ju givetvis min älskade hund fortfarande men risken var för stor att det skulle hända igen som sagt var och den risken ville inte jag ta. Givetvis var jag förtvivlad men som med alla andra hundar så satt jag på golvet med honom och det sista han gjorde innan han somnade in med huvudet i mitt knä var att slicka mig i ansiktet. Det blev mitt sista minne av honom… 

Som sagt var, det är ALDRIG ett lätt beslut att låta en kär vän somna in. Och jag saknar alla mina hundar oerhört mycket, vissa lite mer än andra. Och jag kan också gråta över sorgen ibland, i synnerhet de senaste hundarna som jag fick ta bort för ett par år sedan. Men sorgen lättar med tiden även fast det känns tungt första tiden och fruktansvärt TOMT. Man har ju förhoppningsvis haft hunden i många år och det har ju blivit en vana att ha den i närheten så gott som hela tiden. Speciellt om man lever väldigt nära sin hund som jag har gjort och gör. 

Många gånger när jag har tvingats att ta det här beslutet har jag tänkt framförallt på hunden, hur den mår, mina egna känslor har jag lagt på hyllan så att säga för man får aldrig vara egoistisk när det gäller våra husdjur. 

Jag vet inte om min berättelse hjälper dig på något sätt, men kanske lite. Jag tror att de flesta om inte alla håller med mig om att det ÄR ett svårt beslut men det är något som vi djurägare måste ta hur ont det än gör.  Framförallt ska ALDRIG ett djur lida för vår skull, för att vi inte kan ta det beslutet. 

Så vad än din hunds problem är, som jag inte vet om så behöver man tänka på hur mår hunden i sig, egentligen.

Ikajo: det är väl självklart att det är hunden som har problem, varför i hela friden skulle jag annars gå till uppfödare, hundägare och hundpsykologer tror du? För att utvärdera mig själv? Då går man väl till psykiatrin för människor?

Lathundarna: tack det var tröstande ord du skriver, och bra råd. Jag förstår att med tiden blir allt bättre, det har jag erfarit tidigare i andra förluster i livet. Men det är just den akuta fasen i början som skrämmer mig. Den smärtan i själen är inte att leka med…  Ska prata med min läkare om medicinering kring detta, vill vara stark och klara mig utan då sorg ändå är något som alla går igenom och är "naturligt", men bör nog också erkänna för en själv när man behöver hjälp…

Udoon: tack, jag försöker ta in allt du skriver. Det är alltid "skönt" att höra från andra, då känner man sig lite mindre ensam.

Cragan: tack för tipset, ingen radio efteråt :) Appropå det du nämnde om halsbandet i bilen - det är också något jag undrar över. Vad är egentligen bäst för sorgearbetet? Att plocka bort alla saker på en gång så man slipper bli påmind eller ha allt kvar? Kanske är en dum fråga, det är nog olika för oss alla antar jag?

HundochKatt: tack för att du dela din historia, låter fruktansvärt jobbigt att ha behövt uppleva det där. Min hund lider av osäkerhet/nervositet som yttrar sig i olika problematiska beteenden, där hon dels lider av ångest själv och olika rädslor men även där hon kan vara en "fara" för andra då hon gör utfall. Såna hundar är ju inte särskilt välkomna i vårt samhälle och jag har kämpat i 8 år men nu går det inte längre…

Men det är sant, jag försöker hela tiden tänka att hon kommer slippa all sin oro om hon får sova för alltid. Men det gör ändå ont, för hon har ju fler sidor än bara nervositet, sidor som är mycket bra och trevliga och kärleksfulla och glada. Därför känns beslutet så tungt…

Om det känns som det kan bli jobbigt att ha kvar grejerna men du inte är säker på ifall du kanske ändå vill ha kvar som minne så kanske det finns möjlighet att packa ner det i en låda och antingen gömma undan i förrådet eller lämna hos någon du litar på och då ha möjligheten att ta fram om du känner att du behöver.

Jag har tagit precis det beslutet, avlivat en fullt frisk 4-årig hund som var så rädd för människor att hon alltid letade efter tillfällen att bita någon. Framförallt barn. Eftersom jag hade en väldigt bra lydnad på henne så bet hon aldrig någon, men jag kunde känna hur gränserna hela tiden flyttades fram hos henne och jag insåg att det var en tidsfråga. Det är ett vidrigt beslut att fatta, jag tänkte liksom du: "hoppas hon drar sönder korsbandet i år så jag får en anledning att avliva henne". Men den dagen kom aldrig.

Om du inte redan är i kontakt med psykiatrin så ta den kontakten, se till att du får den hjälp du behöver. Det är fruktansvärt att avliva en frisk hund, men ångest och sorg bleknar eftersom åren går, det lovar jag.

PM

Jag har aldrig avlivat en hund, men en katt med mentala problem. Utan detaljer så var det så enkelt som att hans livskvalité var värdelös och det var själviskt av mig att hålla honom vid liv.

Det är flera år sen men det gör fortfarande ont ibland. I början var det ett helvete. Han var min bästa vän, jag pratade med honom, gosade med honom, och verkligen existerade för hans skull. Jag har problem med depression och dylikt så det var verkligen en smäll i magen att förlora honom. Angående att skaffa fler djur så är det svårt att säga. En del mår bättre om de får någon ny att bry sig om och pyssla med, de får en ny mening med livet då. För andra så behöver de en längre paus och vissa klarar inte av att skaffa djur igen. Grejen är väl det att i regel lever människor mycket längre än djur, så oavsett får man ställa in sig på att ta farväl förr eller senare. Det är skitjobbigt men ändå ett faktum. En del klarar av det fast med sorg då såklart men alla gör inte det. Inget är rätt eller fel. Det finns inga regler kring sorgeperiod heller. Jag kan fortfarande börja gråta ibland när jag tänker på min katt eller ser bilder på honom. Andra gånger kan jag prata om honom och bara se allt det positiva och då skrattar jag och känner mig glad.

Stor kram, oavsett, och kom verkligen ihåg att det finns inget rätt eller fel i sorg.

Nu går jag lite emot vad andra här i tråden säger, men ibland är det bättre för hundens skull att avliva än att omplacera.  Beroende på hunden förstås, men där tror jag att du känner din hund bäst. Ville bara få det sagt att du ska inte grubbla över det.

Sen när det kommer till avlivning. Jag har bara stått på andra sidan, jag jobbar på ett djursjukhus. Aldrig avlivat ett eget djur. Däremot tvingats (mot min vilja, för ca 3 år sedan) omplacera min älskade hund. Jag har hört folk som jämförde den kärleken jag känner för den hunden med kärleken mellan mor och barn. Jag älskar henne så innerligt. Precis som du verkar älska din hund.

Och nej, man slutar aldrig sakna eller sörja. Jag minns sista blicken, den äter upp mig inifrån. Att plocka bort alla ben var ett helvete, speciellt dom som var nedgrävda i mammas blommor, under husvagnen och i trädgården. Det tog flera veckor, var tvungen för mina lånehundar åt upp dom…

Hennes koppel och älskade kamptrasa ligger i hundskåpet, gud bevare den som rör dom utan min tillåtelse. Hennes sista foderbox har jag diskat och använder som hemlig förvaring (vem går och rotar i en gammal hundfoderlåda lixom). 

Jag pratade inte med någon i 3 veckor efter hon hade åkt. Men sen blev det lite lättare. De säger att tiden läker alla sår, men det är bullshit. Däremot blir det lättare med tiden, mer hanterbart. Jag kan inte tänka att jag gjort det rätta, för det rätta för henne hade varit just avlivning. Men du kan det, du räddar din bästa vän. Du tar bort lidandet, och det kommer förhoppningsvis att hjälpa dig på traven. 

Jag, som är lite melodramatisk och gillar att skriva och jämföra, brukar säga såhär: I början är det som ett stort, öppet sår. Men med tiden så blir det bättre, tills det är ett kliande ärr kvar. Men det där kliande ärret kommer alltid att finnas där, du får bara komma ihåg att inte klia upp det.

#6 oj det var en svår besvarad fråga men tycker #7 gav ett bra svar.
här var det dock att det var för jobbit att se och plocka bort grejerna som var orsaken till att det blev liggandes i bilen i över ett år

Nu vet jag ju inte riktigt vad det är med din hund men vi hade en schnauzer för några år sen och när den var runt 2 så prata vi med folk och gjorde tester och dom ska att hon hade mentala problem vi gjorde allt och nån sa att vi skulle avliva henne men det kunde vi inte tänka oss för det var ju lixom inte något allvarligt problem men vi hittade en ny ägare som passa henne perfekt för det var ett lite äldre par och det  var lugnt så nu bor hon där glad och vid liv. men jag försår ju helt klart hur du känner nu dog ju inte hon men det var det svåraste nånsin att lämna bort henne det är hon på min profilbild när hon är valp. kommer ihåg våran sista promenad jag satt på en bänk med henne i famnen och grät :( så hemskt så hoppas det går bra för dig och det är många som har gott igenom samma som dig så du är inte ensam.

alone we fall together we stay :)

Jag har ingen erfarenhet av det. Har avlivat en gammal och fysiskt sjuk hund och jag kan säga att om det finns skäl för avlivning så ska man göra det så fort som möjligt. Det var hemskt att skiljas från min vän men det var ännu värre att se honom lida. Ge dig själv tid och möjlighet att sörja men kom samtidigt ihåg att du gjorde det bästa du kunde för din vän.

Jag har erfarenhet av det. Avlivade pga hans mentala problem. Det tog tid men det var ett beslut som tog lång tid att komma fram till och när jag väl gjort det så kände jag bara lättnad över att han inte skulle få må dåligt mera. Jag grät i flera dagar efteråt. Hade som väl var en katt som hjälpte mig och strax efter skaffade vi en ny hund. När vi skaffade den nya hunden så blev allt mycket bättre.