Största misstaget, eller rättare sagt misslyckandet, är att vi inte lyckats få till en fungerande inkallning TROTS att vi tränat och tränat och tränat och… Vi lyckas helt enkelt inte och det begränsar ju Kallas liv trots att vi gör vårt bästa för att hon inte ska behöva lida av det. Hon har helt enkelt en för hög jaktlust och för stort viltintresse kombinerat med en hög grad självständighet för att något vi gör ska kunna  konkurrera när hon får upp något vilt. Hon är även för intresserad av andra hundar för att hon ska stanna hos en vid möten eller liknande om hon är lös. Och ja, vi har tränat…

Sedan var jag kanske inte så stolt när jag klippte henne i armbågen med effileringssaxen…😮 Tur att hon är en cool och tuff tjej!

Jag har riktat upp min hund galet och skickat henne rätt utför en klippkant under ett sökskick. Att hon inte slog ihjäl sig är ett under. Den hund jag nu äger visar mig att jag är för otydlig i de flesta situationer. Svart eller vitt är det som fungerar bäst för henne, och jag har ofta lite svårt att lyckas med det fullt ut.

#2 Oh, vilken tur att det gick bra!

Riley är min första hund, och såklart har man ju så höga förväntningar, speciellt efter att ha längtat efter hund sen barnsben. Ett av de största misstagen har varit att låta vem som få hälsa på honom. En annan sak som får mig att skämmas ordentligt, som jag nästan inte vågar skriva ut här är att han inte blivit ensamhetstränad ett dugg. Det är inte så att han river huset om man duschar eller springer på toa eller liknande, men hemma i tio minuter skulle han inte kunna vara. En av nackdelarna när man har möjlighet att ha med hunden på jobb osv. (Och att matte sen tycker det är lite jobbigt gör ju inte saken bättre.)

Med min förra var det att vi inte från början tog tag i problemet att han gillade att bita i kopplet, detta eskalerade och han belönade sig själv med kamp i kopplet så fort han fick tråkigt. Mindre kul med 40 kg hund 🤪

Min nuvarande tog vi över som 2,5 åring så hennes misstag och olater tar jag inte på mig, skulle väl aldrig göra sådana misstag med en hund 😎

Jag skäms nog mest pga av att jag förr använde mig att de "klassiska" träningsvisen och missförstod dominans.
Jag var ofta fysiskt mot hundarna och hade ett stort behov av att visa att jag var den dominanta, nu var det rätt många år sedan men det är fortf trist.
Jag kan vara mycket fysisk (utan dominans i baktanke) numera också, men då arbetar jag ibland med mycket svåra hundar, en amstaffmix på 40kg som bestämt sig för att ens arm är en kampleksak är inte att leka med, så i sådana tillfällen kan jag verkligen vara fysisk, men inte i uppfostringssyfte, aldrig.

Numera är jag fysisk på ett helt annat vis, t.ex. när min hund håller på att stressa ihjäl sig själv så händer det att jag lägger ner honom, lugnt på sidan och med mina händer på honom, som en passivitetsövning.

Annars har jag inte misslyckats med särskilt mycket.

Usch, så många misstag, så jag vet inte vilket som är det värsta :( En gång var min yorkhane, valp ca 6 månader ute med dagmatten och hennes taxar. November, Sverige och snö. Min kille sprang iväg med deras Tax. Jag var på jobbet, men stack inte iväg för att leta direkt. Borde ha gjort det. Hade varit mycket enklare att hitta honom då. Usch, tänker fortfarande på hur dum jag var. Vem ska man vara solidarisk med? Alla tankar vad, som kunde ha hänt I en terräng fylld med kärr och snö:( Efter sök med hästar i terrängen, bilar, 7 timmar, förtvivlade rop, utlagda kläder kom min hund tillbaka. Taxtjejen hittades vid ett torp morgonen därpå. Sedan dess måste mina hundar behärska "stanna".

Med förra hunden gjorde jag misstaget att inte redan från början träna på att inte dra i koppel. Jag var så nöjd över att han redan när vi hämtade honom gick med på att gå i koppel att jag liksom glömde bort resten. Han fick bestämma var och hur han skulle gå för att rastas. Inga problem med en liten valp, men inte fullt så kul när han vid 36kg fortfarande tyckte att det var han som bestämde vart vi skulle gå och i vilken hastighet…

Det var även ett tillfälle vi kastade en boll över en STOOOR grushög i tanken att han skulle springa runt den för att hitta bollen. Men han valde ÖVER grushögen, och på andra sidan var det stup rakt neråt, kanske 2-3 meter. Det gick bra, men då kände man sig som världens sämsta.

Att jag lyssnade mer på andra än mig själv i början av mitt hundägarskap. Jag gav honom ett "bra" foder som han bajsade mängder av, jag använde ett smalt stryphalsband på min hund som drar eftersom det "är det bästa hjälpmedlet för att få hunden att sluta dra i kopplet, sluta göra utfall och lyssna på dig på promenaden" och jag stramade åt helstrypet och sprutade vatten i ansiktet på honom när han inte skötte sig i hundmöten. Inget av detta kändes bra i magen, men jag gjorde det för att "erfarna" hundägare sa åt mig att göra det.

Det här var bara ett år sen och mest skäms jag över hur jag hanterade koppelgåendet och hundmötena. I takt med att jag lärde mig mer om hundar och lärde känna just min hund så insåg jag mina sätt aldrig skulle funka. Jag kommer aldrig använda dom metoderna igen.

Ojoj ja det är många saker man borde gjort annorlunda. Varit konsekvent med koppelträning och ensamhetsträning från första dagen. Att dra ut på det har resulterat i månader av träning som gett min hund mer stress än om jag bara varit konsekvent från första början. Som många av er andra lät jag min hund hälsa på allt och alla vilket resulterat i problem vid hundmöten.

Det största felet jag gör är att fundera för mycket på vad andra tycker eller hur det ser ut istället vad som är bäst för mig och hunden. Detta har resulterat i en hund som inte tar mig på allvar i allvarliga situationer. Något jag börjat inse som jag måste släppa. Antingen är det att det ser för hårt ut eller så ser det ut som att man inte gör något. Åt båda hållen ger det problem att vara säker i sin hantering gör mycket för ens relation med hunden.

Jag lär mig nya saker varje dag och det gör min älskade galna unghund också.

Vad kul att du starta tråden, eller kanske passar bra bättre? Hm, men du förstår vad jag menar 😃

Det här är ett av det jobbigaste fel jag gjort.
Trots att jag är uppvuxen med hund och har rätt mycket i bagaget sen småbarnsben så blev min första helt egna hund ett katastrofköp, jag missade några saker som man ska kolla efter - någon miss när jag kollade upp stamtavlan flera generationer bakåt, jag litade blint på uppfödarens svar. Trots upprepade besök där vi träffade både tik och hane så missade jag någon enstaka liten signal från tiken, samtidigt jättespänd över att få köpa min första egna hund och full av frågor att ställa.
Hunden fick somna in i tidig ålder pga. sjukdom.
Två andra ur samma kombination har efteråt också avlivats. Var inte alls en bra kull och uppfödaren ska vi inte tala om nu när man står med facit i hand, jag ångrar inte denna hund för fem öre då han var underbar men jag ångrar absolut var han kom ifrån. Tyvärr…
Men som en annan uppfödare sa, man måste gå på en rejäl nitlott för att veta mer vad man ska kolla efter nästa gång. Det är inte lite att hålla koll på, speciellt inte som förstagångsköpare och även den bästa gör missar, och man kan få en problematisk individ ändå.

En annan sak som är ett stort misstag, jag har lyssnat för mycket på andra och låtit min egna magkänsla gått åt sidan. Ett misstag jag märkt många gör. Man litar inte tillräckligt på sig själv. Numer gör jag det och allt går så mycket bättre!

Jag har gått förbi ett moment när jag tävlat så vi blev diskade, skulle annars ha fått ett solklart och godkänt resultat. Haha! Det ser jag dock inte som ett misstag som så, jag är mer brydd att jag, som är så noga att memorera och allt, missade ett moment. Så kan det gå 😃
Jättenöjd över dagen ändå!

#11 vilken tråkig början på ditt hundâgande:( Men man gör ju sällan om samma misstag ännu en gång. Så egentligen misstagen "bra att ha gjort". Fast så tänker vi människor sällan.

#12 Finns bättre starter, om man säger så. =)
"Så egentligen misstagen "bra att ha gjort"." Just det menar denna uppfödare på med meningen om nitlotten, man får en annan syn, en annan tanke och ett helt annat hum om vad som ska kollas efter.

Nu sitter vi dock med en underbar kille på snart 15 månader och en super go och bra uppfödare som verkligen är att räkna med! Gick igenom ett antal kennlar och kombinationer innan vi hitta denna kombination och kennel, som tyvärr hade alla bokade då. Efter att ha kollat ytterligare några kombinationer får vi sen veta att det kommit återbud på en hane som numer, efter både samtal och besök hos uppfödaren, bor hos oss. =)

Någon gång när jag tappat tålamodet så har det hänt att jag slagit till honom på nosen, inte med vilja utan det liksom bara händer, det är som att någon tar över min kropp och gör något som jag aldrig skulle tänka mig att göra mot ett djur.

Så härligt # 13 jag kan så lätt tänka mig in i det du beskriver :) # 14 bara att du berättat det här är ju en avlastning, så du tänker på det. Den här tråden är jättebra :)

Det största felet jag gjorde med min första hund var att lära honom "skall" innan kommandot "tyst"… han var svår att sluta skälla.

Den stora missen med min andra hund var att låta för många "hjälpa" till  och tycka till om uppfostran.  Jag visste om att jag behövde massor av hjälp med den hunden och jag borde ha vågat stå på mig mer än jag gjorde. Men gjort är gjort och trots att alla olater inte kunde läras bort så är jag glad att jag inte gav upp som de andra ägare gjort.

Största misstaget jag gör nu med min york är att jag inte säger till/korrigerat henne alls Hon är en känslig liten tjej, jag är rädd för att hon ska bli osäker om jag visar missnöje Hon är bortskämd och gör precis som hon vill. Hon är jätteduktig på att fostra 12 kg valpen, han får inte springa runt som en vilde och hoppa i sofforna, då säger hon till. (Att hon själv hoppar runt och busar är en Helt annan sak) Det bästa jag har lärt mig är att strunta fullständigt om vad andra tycker och tänker om hur jag fostrar mina hundar idag, om jag vet att det är rätt för oss och hundarna och vi mår bra.

När min cavalier var liten valp var jag en dag så himla less på bitandet, trött och grinig, att när han högg mig igen tog jag tag i nackskinnet och skakade om honom… det ångrar jag än idag! Men han verkar ha glömt det för länge sen 😉Annars är det att han är så hårt präglad på mig, men å andra sidan vet jag inte riktigt hur jag skulle ha kunnat undgå det… 

Med hund nummer två har jag inte hunnit ångra nåt än, men det kommer säkert…

Inte träningsrelaterat men: jag brukar leka rätt vilt med min hund,  och just denna gång kutade vi runt hemma i full fart mellan rummen. Mitt i leken fick jag för mig att jag måste gå på toaletten (🤔) så hunden och jag rusar in i badrummet i full fart och jag smäller igen toalettdörren… - med hundens svans emellan. Mitt hjärta brast av det skriket och jag säger fortfarande förlåt till henne då och då för det, hehe. Jag var helt säker på att vi skulle behöva amputera hennes fina svans men den klarade sig.

Sedan har jag blivit mer och mer irriterad vid en platsliggning när hunden vägrade att ligga still. Till slut fick jag hunden still, även om det syntes på henne att hon inte var bekväm. När jag till slut gav henne frisignal pep hon iväg med ett gnäll och jag insåg att jag hade tvingat henne att ligga still mitt i en myrstig och hon hade jättemånga arga myror som bitit sig fast i henne.  Förlåååååt gumman!

Det är ju rätt komiskt ändå. Man råkar kliva på hunden eller något annat och så står man och säger förlåt förlåt matte. Som om hunden skulle begripa det :P

Mitt största misstag var att ta den senaste valpen och göra med henne precis som med alla tidigare hundar jag gjort - vilket gjorde att jag gick alldeles för snabbt fram med andra hundar. Mina tidigare hundar har varit vana vid att introduceras med "promenadflocken" vid 4 månaders ålder och sen korta träffar lite då och då (supersnälla hundar allihop) en stund varje vecka och sen med tiden utöka att kunna gå med en sväng. För senaste valpen (den numera vuxne Polly) så blev det alldeles för mycket. Det blev några tillfällen där några glada hundar sprang för fort fram till henne och det gjorde att hon vände och sprang och fick hela flocken efter sig - flocken ville inget illa, men hon tog det som ett stort hot och gallskrek. Flera av dessa glada busiga hundar tål hon fortfarande inte idag som vuxen - hon har väldigt svårt att lita på dom.

Med en hund som är lite känsligare i vissa lägen, så borde jag ha ändrat mitt sätt och väntat med introduktionen med andra hundar tills hon var äldre och säkrare. Jag avbröt efter några gånger, men då satt det redan fast hos henne och hon är en hund som aldrig glömmer "dumheter". Att hon senare har blivit påhoppad/påflugen av andra främmande hundar har spätt på hennes misstro.

Detta fick mig att inse att hur försiktig jag än varit tidigare, så har dom hundarna som valpar varit annorlunda och mindre "känsliga" för glada främmande hundar och snabbt blivit ett med min promenadflock - så blev det inte med Polly, utan jag fick senare introducera en hund i taget under lång tid. Några är hennes bästa vänner idag, men flera av dom vill hon fortfarande efter 3,5 år inte ha att göra med då dom skrämde henne så pass som valp. Det spelar alltså ingen roll att dom inte gjorde henne illa, utan att hon blev skrämd. Hon är en hund som nu när hon är vuxen inte vill ha med främmande hundar att göra och tar lång tid på sig att acceptera nykomlingar. Hon gör ingen illa, men hon skäller och håller dom på rejält avstånd.

Här har jag som ägare misslyckats i starten med att hålla en valp trygg i alla situationer. Hon är en underbar vuxen individ och säker och trygg i de allra flesta situationer - men främmande hundar (och även vissa kända) är jobbigt med henne. Har blivit bättre och vi jobbar på det, men det har fått mig att tänka om vad gäller valpar och att skapa större trygghet 🙂

Ett av mina största misstag var att inte mer seriöst ifrågasätta när veterinärernas och fysioterapeuternas diagnos och behandling inte kändes helt rätt. Ett till stort misstag var sedan att låta samma klinik operera när tillslut det riktiga problemet hittades. Kanske hade hunden levt idag om jag sökt mig vidare när det inte kändes riktigt bra i magen. Ett annat misstag jag får sota för idag är att jag lyssnade alldeles för mycket på andras åsikter, idéer och teorier för 1,5 år sedan när vår nu vuxna hund var valp. Jag gick in för att göra 100% rätt med valpen och det blev tusan inte långt från 100% fel. Jag tappade bort mig totalt i allt godis och klickande och belönande. Det var enormt stressande och ju mer jag tränade på alla problem ju mer osäker och stressad blev valpen/unghunden. Tack och lov fick vi en knuff i rätt riktning när han var unghund men vi har fortfarande mycket jobb framför oss att laga det som jag sabbade när han var valp. Sedan har jag behandlat hundarna orättvist flera gånger, höjt rösten och haft ett otrevligt kroppsspråk när tålamodet tagit slut, trots att jag vet att deras beteende är mitt eget fel. Speciellt dåligt samvete får jag efter att jag blivit arg på stresshunden för att han varit stressad - så oerhört improduktivt och orättvist eftersom jag är orsaken till att han blivit så känslig och stressad.

Kingpin är min första hund och jag kan ärligt medge så här i efterhand att jag inte va redo för att ha hund när jag skaffa honom. Det va mitt första "misstag", att skaffa hund i den situationen jag var i. Pin har hjälpt mig så otroligt mycket och tackvare honom är jag idag en helt annan människa, min livskvalitet har ökat avsevärt och jag mår så mycket bättre än vad jag gjorde. Många skulle säkert tycka att det va jättebra att jag skaffa hund när jag gjorde det då det har gjort så mycket för mig och min utveckling, men! jag ser tydligt på Pin hur han har påverkats negativt av det hela. Jag är (och speciellt va!) en väldigt osäker person, speciellt i sociala situationer oavsett hur små, och mitt självförtroende fanns rent utsagt inte. Pin har även han alltid varit osäker och "vek", men istället för att hjälpa honom och låtit han luta sig mot mig så har det varit tvärtom. Pin blev min trygghet när jag borde ha varit hans. Han fick ansvaret för mig, han blev den jag gömmde mig bakom när jag träffade folk och situationer som jag va osäker vid. Istället för att skydda honom mot saker han va osäker vid så backade jag helt enkelt undan i min egen rädsla och lämnade honom i sticket så att säga. Detta gjorde såklart att hans osäkerhet ökade och han fick lov att ta tag i situationer själv, vilket ledde till han bet folk (mig inkluderat) när de blev för påträngande. Andra människor fick inte röra honom och han tog inte ens godis eller närmade sig främlingar eller andra hundar. Jag fick inte borsta honom eller känna igenom honom, då högg han. Han va i allmänhet svår hanterad. Men så fick jag hjälp och stöd! Den första som verkligen räddade oss va faktiskt AnneN här på forumet. Hon har hjälpt mig och Pin otroligt mycket! Pin va en helt annan hund med henne då hon var bestämd och tog kontroll av situationen så att Pin slapp. Det va så tydligt att allt han behövde va någon som tog kontroll och hjälpte honom i situationer då han va osäker. Sen dess har jag jobbat hårt för att vara mer bestömd och verkligen vara där för Pin istället för att bara gömma mig bakom honom. Det har gjort en otrolig skillnad! Han är en helt annan hund idag, han har fortfarande många osäkerheter och "problem" pga mina misstag men han utvecklas och blir bättre hela tiden. Jag har många vänner som hjälpt mig, och som fortfarande hjälper mig, men jag gör ständigt misstag (både med Pin och Sansa) Jag brukade skämmas otroligt mycket för mina misstag och Pin's beteende men vi har båda växt så otroligt mycket tillsammans och han är verkligen min livräddare! Jag hoppas jag kan ge tillbaks lika mycket som han har gett mig, men ärligt så kommer jag aldrig att ens komma nära♡

Det största misstaget jag gjort är att inte låta min hund hälsa på barn som valp, nu skäller hon som en tok på dom om dom vill hälsa och det går helt enkelt inte. Samt att jag ibland tappar tålamodet totalt (inte lika ofta längre dock, om ens alls) och kan rycka tag i nackskinnet när jag fått nog. Har mest varit när hon var yngre dock, nu är det mest när jag inte har halsband jag blir tvungen att ta tag i något annat, det är jag glad över, att kommit över det. Sen är ett annat misstag att köpa en lina när hon var valp, en lina som gick sönder (den var sönderbränd mitt i och jag visste inte det) så hon kom lös när jag skrek stanna, så hon behövde aldrig lyssna och vet fortfarande att hon kan ta sig vart som helst oavsett vad.. Träna med lina igen gör jag men är orolig.

Jag tog emot honom som 4,5-åring och jag skyller en hel del på förra ägaren. Det jag klandrar mig själv för är att jag inte fått bukt med allt förra ägaren gjorde fel. Ensamhetsträningen går inte alls. Hundmöten och inkallning går bättre och bättre.

#19 Haha, kan inte låta bli att skratta åt det med myrorna! 
Stackars liten 😂

Kan samtidigt passa på att erkänna en annan sak, ligger hos läsaren att avgöra om det är fel eller ej. Jag är skadeglad. Något så fruktansvärt emellanåt.
Vår ca. 15 månaders lilla kille är otroligt sällan jobbig som så, på sin höjd är han "bara" döv emellanåt. Det är ytterst sällan som han är kaxig m.m. Han är en rätt enkel unghund ändå.
Men givetvis har man någon dag då hunden är allmänt jobbig och en själv kanske inte har det bästa tålamodet, det där typiska att det ska krocka så.
Ett exempel var i våras, det pendlade mellan -10 grader och +5 grader från dag till dag. Det lämnade stora fläckar med blankis, halt nå så förbannat alltså.
Så tog vi en liten promenad, jag med det sämre tålamodet och hunden med det kaxiga, döva och allmänt uppkäftiga humöret. Det fanns asfalt som både jag och hund kunde gå på tillsammans utan problem, ändå väljer han att gå på isen bredvid.
Jaha, tänker jag. Han får väl göra det då.
Swosh sa det och plötsligt låg han på sidan och vad bambi på hal is, där står jag och skrattar. Sen var mitt humör bättre resten av den dagen, fick hunden vara hur kaxig han ville 😃
En sak som följt honom sen valp är att kolla åt ena hållet och springa åt det andra, vilket resulterat i att han dundrat in i både väggar, byråer och dörrkarmar ett antal gånger. Lite svårt att inte skratta!
Och ja, vi har fått åka till veterinär för detta en gång. Han slog i örat så pass att han dagen efter fått en stor vätskefylld blåsa som gjorde ont, den fick vi åka och tömma. Var bara en vanlig blåsa, alltså ej blodöra.
Det spelar ingen roll hur hårt han dundrar in i något, han märker det knappt. Och lika glad är han för det, vårat lilla pucko! ❤️

Notera nu att jag skulle aldrig vara skadeglad om jag ser att hunden far illa, men jag är inte överbeskyddande heller och tror han bryter benet bara för att han vurpar, snubblar eller halkar omkull m.m. Han får lära sig av sina egna misstag.

#26 Känner igen det där med skadeglädjen. När hunden fick för sig att sticka efter en katt i vintras och voltade på isen & gled ett x-antal meter, då var det skadeglädje på högnivå.
Ptja.. Vanliga hundägare skulle nog oroat sig när de sett den volten, men jag känner min hund och funderar ärligt på om han är gjord av någon slags betong.

#26 Jag skrattar alltid åt min hund när hon halkar, kan inte låta bli, hon har ju fyra tassar och flyger omkull värre än vad jag gör! 
En rolig sak som hände i vintras jag använde dobbar/dubbar (hur stavar man?) och det låte rju när man går, klirr klirr klirr, så en ung tjej gick förbi mig och hunden och stirrade på mig innan hon sneglade på mina skor med dom där fula dubbarna, så började hon skratta, tre meter senare halkade hon.. Lite OT men skoj!

#26 Haha, ja, ungefär så är jag med. Har fått väldigt sneda blickar från andra, hundägare som icke hundägare.

#28 Haha, ja sådant tycker jag är riktigt roligt!

#28: Ja, de där broddarna är ju inte så kul att ha, jag känner mig som en riktig tant när jag har dem, men ibland är de ett måste om man vill slippa bryta lårbenshalsen : )

#28 😂

Undrar om hon har skaffat broddar nu…

Det största misstaget jag känner nu är att jag inte socialtränade henne ordentligt som valp vilket har gjort att hon inte riktigt tycker om främlingar och tycker att dom är farliga. Tycker också jag borde varit strängare med att hon inte får hoppa upp i möbler hursomhelst. Hemma funkar det ju men lite pinsamt om man är borta och hon hoppar upp i folks möbler bara sådär. Sen att hon inte är ordentligt ensamtränad nu vid 2,5 år är jag inte helt stolt över heller.

En hund kom framåtspringande mot.mig (slet sig loss från knuten den var uppbunden) i inte så glatt humör kan man säga. Tog då upp min hund i famnen (hur dum får man bli?!) sparade bort den andra hunden och satte ned min sa åt henne att stanna och fick tag i den lösspringande hunden. Kände mig jättearg på mig själv!!! Man tar all upp sin hund i famnen om.det inte är livshotande och jag kunde ha löst det bättre. Och har löst värre situationer bättre innan. Som tur reagerade hon inte. Men ett stort misslyckande av mig hahahhahaha

#32 Det där med att hoppa upp i möbler hemma vs hos andra känner jag igen, som tur är så är min tik för liten för att lyckas ta sig upp på de flesta möbler själv, men nog försöker hon bli upplyft allt xD

Och att jag alltid ska bli lika chockad när hundar och hundägare ska bara släppa fram sina hundar för att hälsa på mon att jag låter dem. HATAR deras sätt.men blir alltid lika chockad. Måste.lära säga NEJ OM DIN HUND RÖR MIN HUND.SKA DU FÅ.SE.PÅ MOCKO ahahhahahahahhahahahahhahaha är jättedålig på det. Alltså människor…… Och vrf ska jag bara tillåta och bli lika chockad varje gång vilket.Är.ett.misslyckande för mig

Mitt största misstag som nybliven hundägare var att inte förstå att det alltid skulle finnas folk som tyckte att jag gjorde fel, oavsett hur jag gjorde. Efter att ha insett det har det blivit lättare att hitta min egen väg och de metoder som passar bäst för mig och mina hundar. Det är för övrigt också en viktig läxa - instruktörer och metoder måste passa mig som hundägare också, annars kommer det aldrig att fungera fullt ut.

#36: det där är en läxa som jag också har lärt mig. Man måste våga lita på sig själv som hundägare, för det är ju jag som känner min hund bäst.

Jag ångrar väldigt mycket med min nuvarande hund Bambi. Främst att jag inte har tagit tag i ensamträningen öht pga hon har grov separationsångest när jag fick henne vid 6 månader. Nu har jag haft henne i 1 år och hon klarar bara av 5 minuter pga min slapphet som inte orkat träna. Sen finns det ju saker man gjort fel osv men det hade blivit för lång historia.

#38 Vår fick världens bakslag kring den åldern, man kunde inte ens gå utanför dörren innan han tok gnällde och ibland ylade. Lät som att man misshandlade honom rejält. Innan kunde han vara själv 1½ timme ca.

Vet inte om det är till någon hjälp men så här gjorde vi.
Slutade tänka "träna" och bara gjorde. Bara gör, låt vardagen vara vardag. Släng soporna, gå och tvätta, stäng dörren när du duschar/går på toa m.m. Vår tyckte inte alls om det men till slut blev det bättre, vi gick också ut flera gånger om dagen i korta stunder. Handlade om en-två minuter i början och ca. 5ggr/dag.
På vår funkade inte det här att gå ut genom dörren och sen direkt in igen, då blev det att vi lämnade honom i stress och kom tillbaka i stress, han blev bara värre och värre när vi gjorde så. Så vi gick ut, satt ute 1-3 minuter och sen gick vi in när han varit tyst en liten stund, brydde oss inte om honom när vi gick in utan var bara neutrala då det annars blev himla laddat för honom - vilket är onödigt.
Idag är han 15 månader kan vara själv i 1½-2 timmar och han lägger sig mer eller mindre direkt och sover, vi tog minutervis fram till 15 minuter och sedan gick vi direkt på 20, 30, 35, 45, 1h, 1h 15 min m.m. Men kan tillägga att vi höll på så med 5 minuter i över 2 månader så det har tagit lång tid, vi skriver ner i almanackan varje gång han varit själv samt hur länge. Sätter även upp mål för varje månad, klarade han 5 minuter galant förra månaden så ökar vi till 7 minuter denna månad, fortsatte han att låta efter att 4 minuter gått i slutet av månaden så höll vi samma tid även nästa månad.
Han kunde nämligen gnälla de första 2-3 minutrarna (tog alltid tid och noterade då detta mönster) och detta ignorerade vi totalt, för honom var själva lämnadet som var jobbigt. Inte att vara ensam som så.
Tilläggas bör att vi lyssnade noga på hur han gnällde, i början var det riktigt "hjälp jag kommer dö!!" och då ökade vi inget utan såg till att avdramatisera lämnandet bara, sen var gnällandet mer "men, jag vill ju följa" och var alltså bara enkelt missnöje. Då ökade vi. Vi lämnade inte heller 5 min varje gång utan ena gången kunde det vara 1 minut, andra 4 minuter och tredje 2 minuter, under samma dag.
Idag kan vi lämna ex. 40 minuter, 5 minuter och 15 minuter. Väldigt varierat alltså och det är på så vis som vi kommit framåt. 🙂

#39 Tack så jättemycket för tipsen! Hon är nämligen en omplacering som haft 6 olika hem vid 6 mån ålder så jag förstår hennes separationsångest. Har försökt med det mesta to m zylkene och DAP men det hjälper ingen vidare. Men hittils kan hon som sagt vara ensam i 5 minuter innan helvetet bryter lös. Men jag ska ta dina tips och försöka komma framåt med dem!

Sorry för OT btw!

#40 Lycka till, hoppas något fungerar! =)

Jag ger hund mat ibland när den tigger och låter henne morra på TVn ibland när jag inte orkar säga till. Annars har jag inga större problem. När jag var barn fick jag en terrier som jag inte kunde uppfostra och den blev aggressiv mot hanar.

Hmm Men yngsta måste det ha varit att vi inte såg hans behov riktigt (hur mycket träning han verkligen behövde), bi har alltidhft Beardis men inte en så krävande Beardis som Shaggy, MEd KEiko vr det att vi Bar upp han när hans far (som nu har gått bort) försökte säga till han, bara föra tt han var valp, det måste nog ha vart det värsta, att vi inte lät gammhannen "Hjälpa till" med uppfostringen, Speddy har fått hälsat på allt och alla när han känt fr det och alla har fått hälsat på han, vilket nog är mindre bra

KAzzie tror jag inte vi har gjort nå fel med, eller kanske att hon fick så mycket uppmärksamhet när hon okom? MEn det var för att hon hade nervern på utsidan