I onsdags upptäckte jag att Bazze kissade blod. En urinvägsinfektion trodde jag. Möjligen att det var något fel med njurarna då han äter fenemal för epilepsi. Vi åkte ner till veterinären där de kunde känna knutor på prostatan. På ultraljudet upptäckte de att buken var full med vätska och med tanke på att kan kissade blod så var det med all säkerhet blod i buken. Antagligen en tumör som spruckit. De skulle kunna operera och försöka fixa detta men jag kände att det bästa för Bazze var att låta honom somna in.

Som jag skrivit i en tidigare tråd så har han fått problem med att vara ensam hemma. Mamma, som han bodde hos, ligger inlagd på sjukhuset mestadels numera och jag jobbar heltid. Bazze som alltid haft ett väldigt speciellt band till mamma mådde inte alls bra av att inte ha henne hos sig. Att lämna honom ensam för att åka och jobba var verkligen inte kul. Han satt och ylade och var allmänt stressad. Att lämna honom hos en dagmatte hade antagligen inte heller hjälpt då han blir väldigt osäker och stressad när varken jag eller mamma finns i närheten. Självklart hade jag velat göra vad som helst för att få ta med mig en frisk hund hem, men det hade bara varit egoistiskt av mig. Det var ett tung och tufft beslut men hur jag än vrider och vänder på det så vet jag att jag gjorde rätt. För Bazzes skull.arz

Jag fick i alla fall ta med honom hem över natten så att jag kunde köra upp honom till sjukhuset så att han fick träffa mamma en sista gång. Någonting både han och mamma blev glada för. Lilla Bazze har aldrig varit ifrån mamma mer än ett dygn förut, nu hade han varit ifrån henne i över en vecka. Lyckan då han fick höra mamma kalla på honom går inte att beskriva. Det är sjukt hur en människa och ett djur kan fästa sig vid varandra som de där två gjort. Han var min hund, men mammas bebis.

Kvällen hemma gick bra, men jag gick på helspänn, beredd att ringa veterinären ifall det skulle bli akut. Men han mådde bra. De senaste dagarna hade det varit asfult väder, mulet, regningt och snöigt. Men igår morse när vi vaknade (hade ställt klockan på halv 7) var det så fint! Solen hade bara precis börjat gå upp och himlen var nästan fri från moln. Vi drog på oss kläder och koppel och gick ut. Det skulle bli en låååång och fin sista promenad tillsammans. Och det blev det. Han fick mestadels gå löst. I vanliga fall brukar han springa lite hur som helst i sin egna lilla värld, men igår stannade han upp flera gånger, kollade på mig med sina fina kloka ögon och väntade in mig. Precis som om han visste att den här promenaden var speciell. Han var så glad. Man kunde inte alls se att han var dålig. Än mindre tro att han 2 timmar senare skulle vara död.

När vi kom hem blev det ingen vanlig tråkig frukost utan han fick en hel påse Ahlgrens bilar. Kvällen innan delade vi på en burk sparris, en glasstrut och annat smått och gott. Jag är helt säker på att vi fick det bästa perfekta sista dygnet tillsammans. Kvart i 9 fick han första sprutan, lite efter 9 tog han sitt sista andetag. Allting gick väldigt lugnt till, veterinären lämnade oss ensamma medan den sista sprutan gjorde sitt. Han låg jämte mig på golvet och somnade fin in.

Saknaden är sååååå stor efter denna goa lilla hund! Jag fattar inte hur jag ska klara mig utan honom. Det gör så ont när jag ser andra vara ute och gå med sina hundar. Jag vill ju också. Och vem ska nu sitta jämte mig i soffan och stirra ut mig då jag käkar? Vem ska slicka rent tallrikarna? Eller äta upp det som spills på golvet? Vem ska håra ner mina kläder? Vem ska slänga i väg dräggel på väggarna? Och vem tusan ska klättra upp och sätta sig i mitt knä och slicka bort mina tårar? Bazze var allt jag någonsin behövde. Min lilla bebis.

Men nu har han det bra. Han slipper både smärta och ensamhet. Fina fina lilla hund!