Vi köpte vår hund när hon var 1 1/2 år gammal, en miniature american shepherd. Hon bekantade och älskade de nya människorna runt henne snabbt. Men en människa fastnade hon mycket vid och människan vid henne. Det var min svärmor. Min svärmor älskade hunden som en av sina barnbarn, hon fick paket vid jul och födelsedag, hundben och köttben fanns alltid hemma hos svärmor till vår hund. Hon var ofta hundvakt när jag jobbade och vår hund sov över hos henne när svärmor ville ha sällskap. När vi närmar oss svärmors hem börjar vår hund gny och hoppa runt i bagagen på bilen, när vi stannat hinner vi knappt öppna dörren till bagagen innan hunden hoppat ur och sitter framför svärmors dörr. När hon öppnat dörren blir mötet mycket kärleksfullt, vår hund är så glad så hon vet inte vart hon ska ta vägen. När vi idag öppnar dörren till svärmors hus är hunden lika glad och förväntansfull hon springer in i huset ett varv, inser fakta och lägger sig bredvid svärmors sjuksäng. Hon ligger blixtstilla tills vi ska åka hem, lunkar sakta ut ur huset, stannar upp, tittar bakåt, sänker huvudet och fortsätter att lunka framåt hon ser så olycklig ut. Idag gav hon svärmor en varm kyss på handen, kanske var det den sista.. svärmor ligger döende i cancer. Hunden sörjer något oerhört, det märker vi på henne. Ville bara dela med mig av den här sorgliga men fina verkligheten som vi lever i just nu, jag och min familj.