Hej, idag kände jag för att träna lite spår med Ida. Det gick väl bra.. Bara att koncentrationen satt på noll. Hon spårade, spårade. Men inte själva spåret utan hon hittade istället en död kråka, en död katt och det som var märkvärdigast..

Vi gick då och hon hittade nya saker som jag rent sagt äcklades av då de var halvt uppätna och så. Men jag beslöt mig för att fortsätta ifall hon skulle komma liite på spåret. Eller alla fall hitta slutet. Men hon bara fortsatte åt motsatt håll så jag tänkte att det är bäst att lägga av. Just då jag börjar gå åt andra hållet märker jag att hon verkligen vill åt det där hållet. Men jag tror ju att det är ett till dött djur, eller varför inte ett levande denna gång som vill döda oss båda. Okej överdrift, men jag tänkte faktiskt så då hon så himmelens gärna ville dit. Men snäll som jag är låter jag henne nosa klart. Och då börjar hon skälla, skälla så in i nordens mycket. Hon står och gapar och håller på, jag som ännu i min fantasi tänker mig en björn som rusar ut och jagar iväg oss, ser då en hund sitta vid ett träd och se helt övergiven ut. Så jag binder fast Ida vid ett träd och hukar mig ner och ''kryper'' sakta fram till hunden på samma gång som jag pratar med den. Den satt så fint och snällt där så jag tyckte det var så underligt. Jag trodde den hade fastnat med kopplet,rymt hemifrån och så. Och efter att ha kollat och pratat med den en stund vågar jag lägga fram min hand och klappa den lite. Då jag sedan ser kopplet och halsbandet där namnet på ägaren står så ''förstår'' jag (Smart som jag är) att hunden sprungit bort hemifrån..

Och då jag visste var adressen var och inte såg till någon ägare där jag satt. Tänkte jag att jag kan vara snäll och föra hunden till ägare då jag ändå sett denne hunden och alla har sagt att den är sååå snäll. Så jag tar försiktigt i kopplet och vänder mig om för att börja gå och locka iväg hunden.. Då jag hör en arg röst.

- VAD I H*LV*T* GÖR DU MED MIN HUND. Ska jag vara ärlig var jag nära på att kissa på mig. Där står jag i skogen ensam och skulle säkert bli överfallen nu, med kniv och allt. Men nej.. Det enda jag ser då jag vänder om är en kortare man än vad jag är som står och skriker åt mig att man inte ska ta andras hundar, att han ska anmäla mig och så. Men nu behöver jag inte få några elaka kommentarer för att jag tog kopplet och tänkte föra hem hunden. För jag såg inte den där ägaren. Vet ni varför. Han sitter på andra sidan trädet vid buskarna. 

Jag blev ju helt stum men kommer fram till min fina mening.

- Men, alltså jag.. Stod här, hunden kom fram.. Alltså inte kom fram, jag gick fram och jag trodde den var hemlös eller inte hemlös utan herrelös, alltså inte herrelös utan bortsprungen. Just det bortsprungen det trodde jag!

Han gav mig en blick som ungefär såg ut att mena '' Hur mycket har du druckit egentligen ''. Men jag gav tillbaka honom kopplet och sa en ursäkt som jag hoppas han förstod och sedan tog jag med mig Ida och sprang ut från skogen. Och då jag berättade vad som hade hänt då när jag var framme vid hundgården satt alla och gapskrattade. Jag fattade inte det roligare, jag hade ju kunnat dö, just där i skogen. Antingen av den där björnen ifall det skulle varit en björn, eller att mannen skulle varit en mördare som sitter i skogen och lockar på sig människor med hunden, eller varför inte av den där hjärtattacken jag nästan fick, nästan. Eller vänta kanske av pinsamheten som kokade inuti mig just i det där tillfället. Jag som är 172 cm lång stirrar ner tomatröd på en man som är runt 165 cm lång, och han är så arg på mig. Tror ni inte att man får tanken att han är en seriemördare då han sitter gömd bakom ett träd vid några buskar och har sin hund som lockbete medan har bara väntar på att någon hundfrälst ska komma fram, eller är det bara jag ? 🤐

Men iallafall, det var det mest pinsamma förnedrande och hemska sak jag varit med om. Nu håller jag sakta mak på att bygga ner min rädsla för skogar. Det kommer ta en tid, men jag tror på mig själv. Eller kanske inte för alla skogar, men alla fall den där skogen. 

Och som sagt inga hatkommentarer, jag tänkte faktiskt igenom mitt val där jag satt. Inte trodde jag att en man med svart jacka skulle komma upprusande från ingenstans och ropa åt mig att jag är en huligan, hundkidnappare. Nej, jag försökte framstå som ett gott exemplar. De människor som försöker göra världen bättre. Men vet ni om ni inte redan märkt det, jag misslyckades.

Så min lilla dag i skogen var det här då, ni kanske fick några funderingar över hur en människa kan vara så korkad och knäpp, men jag bjuder på det.