Jodå, nuvarande hunden var helgalen som valp, liknande som er, dock sov han på nätterna men bet något förskräckligt, hela tiden, kunde komma rusande och slita tag i ett ben eller arm så det gick hål i kläderna och man fick blödande sår, både inne och ute, plötsligt på promenader o.s.v. Ett riktigt monster var han som sedan förvandlades till en riktig ängel!

Jag förstår dina känslor så innerligt väl TS! Alla valpar är också väldigt olika. Vi har haft hundar och alltså valpar så länge jag minns. Nu har vi 3 vapar, en Malteservalp och två Yorkvalpar. Jag tror aldrig jag någonsin haft en sån självständig och enormt påhittig på bus, som denna Malteservalp. Han har möblerat om hela köket, river sönder tapeter, drar ner saker från bord o.s.v. hur mycket han än aktiveras tycks det aldrig vara nog. Man blir emellanåt jättetrött och undrar vad man sysslar med, men det blir faktiskt bättre och bättre. Både människa och valp lär sig och lär känna varandra mer ch mer. En så pass ung valp, som du har är oftast lika osäker, som du på sin nya bekanskap. När den blir äldre, hundkurser är ofta planerade för valpar från fyra månaders ålder, kan din valp vara mogen för kontakter med andra hundar, förutom din andra hund och att lära sig lydnad. Då glömmer du och valpen den besvärliga första tiden ni hade tillsammans. Celia

Det finns plansch, som jag inte hittar nu, övetexten är "Destructive forces of nature"

I de fyra hörnen har vi jordbävning, tsunami, torka, orkaner.

I mitten finns en gullig BC valp.

😂

#3

Google is your friend!

Jag hoppas att de som skaffar valp inser vilket jobb och ansvar det är. Men visst, valpköp förskönas nog många gånger och man pratar nog sällan om det negativa.

#4 Har du fler?

#1 Jag håller med dig fullt ut! Jag tyckte jag var förberedd på det mesta men ändå blir jag förvånad över min egen reaktion på allt det "nya". Jag råkade nog få med mig den vildaste valpen ur kullen också :P men jag försöker tänka på allt kul vi ska göra tillsammans i framtiden och längtar tills vi kommit ur den värsta valptiden. Det blir ju oftast lättare, även för oss hoppas jag! ;) Nästa gång vete tusan om jag inte försöker skaffa en äldre hund istället för att slippa den jobbiga valptiden. Men det lär väl vara glömt tills dess.

Jag hatade Molly när hon var valp och jag skojar inte. Jag tyckte inte om henne, jag ångrade henne och jag hatade mig själv som va så korkad och köpte hund.

Nu är hon unghund och jag älskar henne över allt annat men fan vad jag inte står ut med henne ibland. Om sanningen ska fram.

För mig kom jobbigheterna efter pluttvalptiden faktiskt. Hon var ljuvlig och underbar och det var som en regnbågsdröm faktiskt.

Sen kom tonårstiden. DÅ ville jag ge upp, jag grät, jag kände mig misslyckad, hon bet mig blodig för hon visste inte att hon plötsligt var starkare och sånna saker. Hon hade kottar i öronen och allt vi tränat försvann genom fönstret. Hon slet sig och stack fram till andra hundar gång på gång och jag kände hur jag fick områdets sämsta rykte. "Hon som inte har koll på sin hund."

Men även det gick över. Hon är tio år i februari och bästa som hänt mig. :)

Att ha valp är som att ha en liten bebis. Men folk tror ju att båda delarna endast är ett rosenrött skimmer.

Jag tycker tvärt om, alla pratar om hur jobbigt det är att ha valp.

Jag har aldrig tyckt att själva valptiden är jobbig, men däremot perioden från 6 månader och uppåt (olika länge på olika hundar).

Jag har dock alltid varit medveten om bitande, hysteriska ryck osv så det har liksom inte varit en nyhet och jag har inte tagit det så hårt🙂 men nu är det länge sedan jag hade en galet jobbig valp, så jag kanske har förträngt hur det är😃

Jag har då alltid varit tydlig med att min hund är ett litet kräk (därav smeknamn kräket). Jag känner att jag vill väga upp det där första, gulliga, sockersöta intrycket som Fidel ger.

Sen håller jag med många här, valptiden aint nothing. NU, med könshormoner, knäck i öronen och ben som ska lyftas - nu är han värre än någonsin.

Jag tyckte också unghunden var jobbigare… rymmande, olydig, bedrövlig, gillade inte andra hannar.  ( om jag nu ser till min gamla collie som jag hade) Han bet sönder förvånansvärt lite, obetydliga saker. En som har en WSS nu, har ätit upp ett flertal skor vid åldern av ca 8 månader, har hört att WSS är riktigt busiga som valp/ung unghund, men det håller i sig även över 2 år hos dem.

Det är anledningen till att t.ex. köpa valp när man har spädbarn/yngre barn inte är en helt bra ide….man hinner inte med en liten bastard också.. det var anledningen tills vi väntade med hund med (även om hon var dryga ett när vi skaffade henne) tills yngsta var 6 år och har lite mer förstånd också.

fel inlägg

Håller med dig. Vår yngsta var riktigt energisk som valp(och då är rasen ändå en energisk ras) men framförallt var han väldigt pipig, han pep jämt. Vi hade honom dessutom bara för att avlasta uppfödaren (som hade en annan kull och inte blivit av med honom), han skulle inte stanna. Jag var så frustrerad och arg. Jag hatade honom rent ut sagt. Samtidigt så var han mysig. Mycket av min ilska kom nog för att min syster som skulle ta hand om honom fick jobb så det var jag och mamma som fick stå ut med honom hela dagarna. Sen kom inga annonser upp på att han var till salu heller. Jag höll på att gå under och ingen förstod. Jag har gjort saker mot honom som var elakt(för att skippa missförstånd så skrek jag åt honom, i princip varje dag) men han slutade aldrig tycka om mig ändå. Idag(2 år senare) håller han på att bli vuxen, sakta men säkert, och idag känner jag inte längre hat till honom utan jag känner med honom, jag vill hjälpa honom med problemen han har, men tyvärr är det bara jag som förstår att han faktist har problem som måste jobbas med. Vissa dagar kan jag nu känna att jag vill att han ska bli min hund.
Var inte meningen att bli såhär långt, men ibland behöver man skriva av sig och berätta. Valpar är långt ifrån underbara hela tiden.

Jag tycker valptiden var underbar med Sally. Hon var helcool, redan första kvällen kände hon sig som hemma, gjorde inget väsen av sig osv. Bara en supermysig valp, som visserligen gjorde det som en valp gör: kissade inne och bet sönder grejer. Men aldrig att hon var gnällig eller gick oss på nerverna. 

Och hon är fortfarande en sådan hund, kräver aldrig någonting utan finner sig alltid i situationen. Sen har vi haft vår beskärda del av problem som vi fått jobba med, men att kunna slappna av och ha tråkigt har inte varit ett av dessa. 

Men å andra sidan minns man ju bara de fina bitarna när man fått lite distans till saker och ting ;)

Jag tycker tvärt om att det jämt och ständigt pratas om hur hemskt jobbigt det är med valpar. Själv har jag dock haft tur och har aldrig haft problem med mina små. Men så har jag ett liv helt anpassat efter hundar redan…

#16

Behåll honom, du har en pärla där!

#19 Han är våran hund sedan 1,5 år(eller min systers på pappret). Jag gör ju allt jag vill med honom och kommer göra sålänge jag bor hemma men jag är osäker på om jag vill skriva över honom på mig sen för jag vet inte om jag vill ha en så aktiv hund, men vi får se hur livet ser ut den dagen. :)

Jag och min man har 3 barn men vi brukar skratta och säga att ha 3 bebisar var inget mot att ha valp. Vi har aldrig varit så slut som när vi hade vår valp. Han krävde mer än någon av barnen 😃 och då var jag ändå hemma och pluggade när vi skaffade honom och vi hade hund sedan innan.

Klart man inte ska skämmas. Jag tyckte valptiden var hemsk och jag visste redan innan att den skulle bli det. 😂 Valpar är söta när dom sover! Annars var det bita i matte 24/7.

6-8mån var inte så kul heller.

Under den lilla valptiden jag hade Pri var det kalas:) (förutom seperationsångesten och rumsrenheten) Hon var duktig på att gå i koppel, lyssnade och var lättlärd, älskade att lära sig nya saker.

Nu-Piri en trotsig ett åring ser ut ungiefär så här…

• Rycker och drar i kopplet,

• Knäck i lurarna, hör inte när man ropar på henne och rent utav skiter i det.

• Alla centimetrar av det vi går förbi ska ner och luktas på. Godis, leksake etc är helt ointressant.

• Skäller och reser ragg åt alla hundar som går förbi

• Varje gång efter hon har bajsat så kutar hon iväg och rycker nästan axeln ut led på en.

• Rymmer så fort hon får tillfälle

• Kissar och bajsar inne när hon måste vara själv hemma

• Snor mat ur handen på en

• När hon gör något fel och man fyar åt henne så tror hon att man vill leka och får lekryck

• Springer inne och gör repor i golvet

• Tuggar sönder varje madrass hon sover på (hon gjorde aldrig det som valp) Har nu förbrukat fem madrasser

• Det ska nosas i baken på alla tikar O_o Hanhundar är noll intressant. Sen ska det smackas och klappras med tänder i ett par minuter.

• Vid träning så lyssnar hon bara när det passar henne.

• Hon hoppar när man kommer hem.

• Morrar åt ingenting(hej spökålder)

• Piper hela nätterna. Men går man ut med henne för man tror att hon är nödig står hon bara och kollar på en.

Alltså. Valptiden var underbar. Nu vet jag inte vad som har hänt. Man sliter sitt hår till slut när INGEN träning ger resultat. Men oj vad glad man blir när något fungerar;)

TÅLAMOD är den bästa träningen just nu ;) Men ibland glömmer man bort att hon bara är ett år och det kommer bli bättre. 

Träning-tålamod-träning och mer tålamod.

Då måste jag haft enorm tur då eftersom min hund har sen dag ett sovit hela natten, när han var valp sov han från ca 8 till 8 och nu sover han 8 till 9 ungefär. Sen var han i princip rumsren från att han kom från uppfödaren då han var mycket ute. Han har aldrig haft separationsångest, varit gnällig eller jobbig på nåt sätt.
Det enda är väl att han har varit väldigt bitig. men annars inget👍

Min valp var också helt problem fri inomhus. Han var osäker ute och ville helst gå  hem men en enklare hund inne kan jag inte tänka mig.

Han sov rätt mycket och så tuggade han lite på en knapp till en stolsdyna en gång. 

Han blev snabbt rumsren. Jag gick ut en gång på natten under en period men det var på våren så det blev bara varmare och ljusare för var natt vi var ute. Helt perfekt.

Han kräktes i bilen tills jag bytte foder, sen har inte det varit något problem heller. Han är väl fortfarande ingen hund som gärna  går för gåendets skull men han hänger på utan krångel nu. Vi går en timme varje morgon. 

Nu har han själv valt att sova på nedervåningen i sin korg. Han vaktar lite nu men jag tror det ger sig när han kommer ur spökåldern.

Hej igen alla, förlåt att jag varit lite inaktiv och tack för alla svar! Det är så skönt att höra att jag inte är ensam om det här. Som tur var har jag haft en vän till mig som peppat och stöttat och berättat alla hemskheter hennes tik hittade på när hon var liten. Jag fick hjärtat i halsgropen när ni skrev att unghundstiden ofta är ännu värre, jag hoppas det inte stämmer i vårt fall ;-)

Självklart var jag beredd på att det skulle bli väldigt mycket jobb, men jag tycker ändå att man har rätt att känna sig utpumpad ibland. Min förra valp var tydligen en ängel har jag insett nu. Han bet aldrig på varken saker eller människor, han var inte hyperaktiv, skällde aldrig och hade inga problem att sova på nätterna. Alla är de individer, och tur är väl det! :-)

Jag tycker inte att unghundstiden har varit värre än valptiden, men andra problem infinner sig förstås.

För mig har det värsta med valptiden varit övervakningen ang. kiss o bajs, undvikande av att valparna kommer över föremål, som är "bitbenägna". Att lära en valp alla kommandon, som den måste kunna: Stanna, sitt, gå fot, eller rättare sagt över huvud taget gå.

Unghundstiden har varit lugnare för alla mina raser, fast spökperioder har förekommit/förekommer.

Ändå ska vi in i valpperioden igen med Biewer valpen!😛

Tokiga människor, tur vi är flera om dem.

Celia