Jag vet inte vad jag ska göra. Det känns för det mesta väldigt jobbigt med min hund, trots ett nytt försök till träning som faktiskt går bra. Låter kanske motsägelsefullt, men jag ska förklara för den som vill läsa och tar gärna emot tankar och råd från insatta.

Hunden är en schäfer/labrador/mastiff-tik på 7 år (schäfer/labrador är raserna som mest slagit igenom). Hon kom till mig för 2,5 år sedan och jag hade ingen aning om vad som skulle komma att krävas av mig för att hantera henne.

Hon var väldigt otrygg i början. Hade redan omplacerats ett par gånger och levt sista tiden med förra ägaren i princip utan aktivering. Hon bet/nafsade tre personer under första halvåret. Hon provocerades av så små saker som en golvmopp som rörde sig när hon var nära, en som cyklade lite för nära och en äldre dam som tittade på oss när hon gick förbi och bara liksom svängde in litegrann mot oss. De här händelserna fick mig att undvika den typ av situationer som kunde provocera henne hon har inte bitit något sedan dess. Det känns dock som att det till stor del beror just på att jag till varje pris undvikit lägen där detta kan ske.

Hon är väldigt rädd för andra hundar och blir galen och okontaktbar när de kommer för nära. På längre håll blir hon bara halvgalen och kan lättare kontaktas och lugnar sig snabbare. Hon har ett par hundkompisar som det funkar bra med, men alla okända hundar ute tokskäller hon på och kastar sig mot i kopplet. Det räcker att hon känner lukten av någon hund ute för att hon ska bli väldigt spänd och svår att få kontakt med.

Jag har jobbat mycket med utfallen mot människor. Från början gjorde hon utfall mot allt från lastbilar till barnvagnar, rullatorer och människor. Idag har vi kommit från de flesta utfallen, hon fixar fordon och till och med cyklar utan problem i de flesta fall. Människor går oftast bra, men då och då väljer hon ut någon som hon redan på långt håll börjar fokusera på och spänna sig mot för att sedan slänga sig mot när vi är precis bredvid. Jag avleder med att hon går Sida (går nära mig och får en godis sen), men vid de möten då hon låst sig på någon brukar avledning inte fungera. Jag vet inte vad hon vill med sina utfall för jag låter henne inte nå fram, men de 3 gånger hon har nått fram har hon bitit/nafsat (dock utan blodsutgjutelse).

Hon är väldigt vaktig och vaktar då mot alla, inklusive barn och dessutom inklusive barn hon känner. Släpper jag in någon i huset verkar hon ta det som ett godkännande av personen och är inte obehaglig mot den, men hon håller sig gärna i närheten av personen för att hålla koll. När hon vaktar mot något blåser hon upp sig och vrålfokuserar på hotet för att sedan kasta sig mot det, något hon alltså också gjort mot barn ett antal gånger. Några barn har blivit rädda, en pojke i släkten är fortfarande rädd sedan Bella i somras slängde sig mot honom när hon var i långlina i en trädgård. Långlinan har jag lagt ner för den aktiverar hennes vaktande, men det fattade jag inte förnns ganska nyligen. Försöker undvika situationer där hon vaktar men jag kan ju inte undvika att leva.

Mitt stora problem med denna hund som jag verkligen älskar och ser som min vän är att allt står och faller med mig. Jag kan inte lämna bort henne, få hjälp om jag behöver resa bort eller göra något med min dotter till exempel. Jag lämnade Bella hos min syster där hon varit med mig många gånger och sovit över flera dagar. Hon blev typ ett monster den helgen. Verkade gå tillbaka till det läge hon hamnade i när hon omplacerades till mig. Gjorde utfall mot alla, försökte bita sin förra ägare som var på besök där, var jättestressad och mådde allmänt dåligt. Det känns som att det funkar på marginalen hela tiden och att jag måste ligga flera steg före hela tiden för att förebygga utfall. Jag är orolig för en plötslig situation där en dörr snabbt öppnas och ett gäng ungar springer ut och hamnar mitt framför oss. Eller ett läge där hon redan är uppstressad av t ex ett hundmöte, då allt efteråt är farligt i hennes värld och hon gör utfall mot vad som än kommer nära oss.

I somras förstod jag att jag måste göra mer med henne. Påbörjade en period av mer intensiv kontaktträning ute, ett tänk där jag inte begränsar henne med kopplet utan låter henne fatta egna beslut (lugnt förvissad om att hon i slutändan ändå inte kommer nå fram om hon väljer utfall) och det hela går ganska bra. Har sett henne strunta i främlingar på promenaden, i lägen där jag varit säker på att hon kommer vakta och göra utfall, sett henne bli mer och mer benägen att söka kontakt. Ju längre koppel desto lyhördare hund. Men det där läget hon förut gick in i för vad som helst går hon fortfarande in i rätt vad det är ändå. Jag kan aldrig vara helt säker på hur hon kommer agera även om det går bättre. Ilband vet jag inte ens om det går bättre, jag tror at jag blir duktigare och duktigare på att undvika den typ av situationer som aktiverar vaktandet och osäkerheten.

Ibland får man höra att det ska kännas kul att ha hund. Det känns inte så jättekul här. Jag kan inte träna i grupp, kan inte ta med mig min hund till särskilt många platser och tar jag med henne är hon bara rädd och stressad och gör utfall mot sånt som rör sig mot oss oavsett om det är barn eller vuxna. När det går bra med henne glömmer jag bort hur hon är annars, men den dåliga sidan hos henne dyker alltid upp när jag minst anar det sen. Jag måste alltid vara på pass ifall min sambos barn kommer hem med nya kompisar, eller när föräldrar ska hämta sina barn här, för man vet aldrig om hon plötsligt får för sig att någon är farlig. När hon går in i det här vaktläget med utfall och så blir hon som en annan varelse. Det är liksom inte min knäliggande gosehund som gör de där sakerna. Det är som att det händer något i huvudet på henne.

Just nu är jag i en jättestressad situation med flytt, separation, skola, ensamt ansvar över min dotter då pappan är i princip helt frånvarande. Jag har tidigare varit sjukskriven två omgångar för utmattning, stress och depression och känner igen tecknen som förebådar detta. Har idag bestämt tid med kurator och läkare. Jag vet absolut inte hur jag ska få allt att fungera, hur jag ska kunna bygga upp ett liv när så mycket kraft och resurser inom mig går åt till att upprätthålla Bellas behov. Med tanke på raserna i henne borde hon dessutom aktiveras mer än vad vi gör nu, men det finns inte utrymme för det. Hon tar mycket tid, ork, planering och kommer antagligen ändå aldrig gå att lita på fullt ut.

Jag är på väg att ge upp och har fruktansvärt dåligt samvete över det. Bestämde mig i förra veckan för avlivning då omplacering av en sån här hund inte verkar särskilt klokt. Sedan dess har min utmattning trappats upp och jag har jättesvårt att fatta beslut i det läget. Allt bara snurrar runt när jag försöker tänka på vad jag ska göra.

Tacksam för tankar, råd, allt som kan hjälpa mig att bringa klarhet i hur jag ska hantera situationen.

(Fråga gärna om sådant som inte framkommit i texten)