Nja. Jag bor själv med mina hundar, så om vi hälsar på/ får besök så får den andra "nya" personen mest uppmärksamhet, men det betyder ju inte att de gillar den personen mer. Nu i sommar har vi bott på lite olika ställen och speciellt ena hunden har då tytt sig mer till mina killkompisar eftersom de mest har gått ut och busat medans jag har varit jobbigt och ställt krav och tvingat honom att sitta still (nästan djurplågeri i hans ögon 😛), mm. Man kan inte vara bästa människan i världen jämt. Speciellt om man ställer mycket krav får man räkna med att hunden går och fjäskar för lek-o-bus-människor. Har jag varit krävande en dag försöker jag hinna med en tramsstund också, jag tycker det förbättrar våran relation.

Som #1 säger så är det oerhört roligt med besök för hundarna när man bor själv med dom och besökarna får ofta mycket uppmärksamhet. Nu gäller det mest för en av mina hundar, då den andra är min hund ut i klospetsarna och inte så intresserad av folk mer än att hälsa och sen är det bra. Den andra skulle gärna pussas i en timma med besökande om hon fick, men även om hon inte är så med mig (tack och lov) så vet jag ändå att jag är den viktigaste personen för henne - på gott och ont.

Folk har helt olika roller i min hunds liv.

Jag är själsfränden, den självklara ledaren, tryggheten och den som ger mental stimulans och mycket kärlek. Men samtidigt är jag den som har regler och sätter gränser. Min hund är med mig nästan 24 timmar om dygnet och när jag är borta blir han orolig oavsett om han är själv eller ej.

Min sambo är mys- och lekfarbrorn. Att mysa i soffan med husse är lite bättre än att mysa i soffan med mig, och med honom kan man leka jage och busa på ett helt annat sätt än med mig. Husse har visserligen regler och så, men vovve vet att om han bara krumbuktar sig och är tillräckligt gullig så spelar det inte så stor roll vad han gör… Husse är awesomerolig och det är dagens absoluta höjdpunkt när han kommer hem, men vovve har inga problem med att han försvinner några timmar varje dag.

Min mamma är typ… som hans mormor. Mormor har alltid tid att klappa och mormor har alltid med sig något mumsigt att äta. Att komma hem till henne är hur kul som helst och när hon kommer till oss blir han så glad att han knappt vet vad han ska göra. Mormor har inga gränser eller regler så hon är toppenkul att vara med. Däremot saknar han henne inte när hon försvinner.

Alla andra han känner är roliga en stund men inte så viktiga.

Sammanfattning: Jag är definitivt viktigast, men långt ifrån bäst på alla punkter. Det är ju så det fungerar med hundar, precis som med oss. Vi har (ofta) en mammafigur, en pappafigur, en bästa kompis, en partner etc etc, och alla fyller olika funktioner i våra liv.

Nej, det skulle jag inte vilja påstå. Min förra hund var en som älskade allt och alla, han skulle ha sprungit fram och hälsat på alla människor om han bara hade fått tillåtelse. Men den speciella relationen och kärleksbandet till vår familj och speciellt mig som var hans ägare, det var obeskrivligt. Sedan när det kom besökare som han var van vid och som han visste skulle ge honom massor med kel eller en korvbit vart han såklart extra glad över att få träffa. Men min nuvarande hund är inte alls intresserad av människor utanför familjen, han har aldrig haft ett behov av att hälsa eller busa med någon besökare. Där finns det nog ingen möjlighet att han skulle börja gilla andra personer mer än hans egen "flock".