Jag vet hur det känns :/ När vi köpte hunden blev det istället katten som blev utsatt, hon fick bli utekatt eftersom att hon blev stressad av hunden och jag hade inte längre då mycket tid att ta hand om henne osv… Men nu har det i alla fall löst sig för det mesta när vi flyttat ut på landet och hon har ett eget litet mini hus med hennes favoritsoffa från det gamla huset fick flytta in där också som tröst, och där kan vi mysa och vara ifred från den där "otäcka" hunden ;) Och er hund kanske tycker om att få ligga hemma när ni är ute på utställningar, vissa hundar gillar ju faktiskt att kunna sysselsätta sig i sitt lugna hem utan en busig unghund osv. ;) Eftersom att du sa att han blir stressad av för många hundar så är nog inte en utställning hans drömställe precis :P Men om du någon dag har rastat din andra hund ordentligt innan, eller dagen innan så kan du BARA ta med blandrasen ut i skogen t ex, eller en plats han ÄLSKAR. Det kan vara en sjö eller agilitybana - whatever! Han ska känna sig älskad och få det han förskänar + du känner dig inte så "misslyckad" som ägare. :) Jag försöker leka med min katt, gå ut och fota henne eller bara mysa - då har hon min uppmärksamhet till fullo och hon spinner så man tror att hon hade kunnat göra det resten av livet ^^

Det stora är väl att du inte känner något för din hund och det känner jag igen (känns skönt att veta att jag inte är ensam) men jätte tråkigt för dig:/, jag tycker inte att du ska behöva plåga dig själv med att ha kvar honom, han kanske får det mycket bättre hos någon ute på landet? Det kanske skulle kännas mycket bättre? Jag känner bara för min valp ibland.. och undrar om jag har gjort ett bra val?..

Jag känner inte igen det där som tur är. Men kanske är det för att jag har lite annan syn på det ansvar man skaffar när man köper sig ett djur. Du skaffar dig en familjemedlem och jag skulle inte vilja omplacera dom även om man har strul så får man hitta lösningen. Låter kanske hårt man faktist så är det så jag ser på det.

Lösningen för dig ts tror jag finns olika, gör mer enskilt med bara hunden och gör något ni gillar. Även så kan man flytta det kanske inte alla skulle göra men jag har gjort det förr när jag hade häst som var folkilsken och endast jag kunde hantera honom. Så det fick bli hus med eget stall så var den lösningen, han avlivades pga dåliga ben men då var han 24 år.

jag kan förstå känslan. det tog ganska lång tid för mig att känna något för min hund och ett tag var jag ganska trött på honom eftersom han var en så stressad individ och jag visste inte hur jag skulle få kontakt eller nå fram till honom eller hur jag skulle kunna hjälpa honom. detta var när han var runt åtta-nio månader gammal då de flesta hundar är lite bökiga. jag tyckte inte att vi "klickade" så bra då även om allt hade känts bra vid köpet. 

han är min första hund så jag visste inte då hur jag skulle hantera honom som individ. 

idag vet jag vilka knappar jag ska trycka på och vi har fått en helt annan relation - en stark sådan. men det tog ärligt talat ett bra tag innan den känslan kom för mig. det var aldrig hans fel men jag hade svårt att ta mig till honom när han var så "jobbig och krävande" även om det egentligen berodde på mig, att jag inte hade hittat rätt lösningar för honom.

däremot har jag alltid älskat honom, gett honom enorma portioner kärlek och gjort allt för att han ska ha det bra.

jag tycker inte att du borde göra dig av med honom, det känns inte rättvist även om du inte känner lika starkt för honom som din valp. man behöver heller inte känna "ååh!" men ge honom egentid med dig som #1 säger och tänk lite extra på honom så han inte känner sig bortglömd.

jag tänkte så här med min : han har inte valt att komma till mig, det är jag som tagit på mig det ansvaret, och det tänker jag slutfölja. 

med tanke på att din är omplacering är jag av den åsikten att han inte ska behöva byta hem igen, jag tror det skulle vara mer smärtsamt för en hund som hittat sin trygghet. och du säger att du ger honom allt han behöver så då lär han också vara lycklig hos dig.

ha inte dåligt samvete, det är mänskligt att känna sådär. jag tror fler än man tror, men som inte vill erkänna det, nån gång känt liknande varesig det gäller ett djur, en människa eller en krukväxt.

Tack för alla råd! 
Jo, jag försöker ge honom jättemycket egentid och så, på det sättet blir han inte lidande. Han har inte direkt något som gör honom till problemhund och han är väldigt kontaktsökande. En superhund som skulle kunna gå hur långt som helst inom alla hundsporter och en väldigt behaglig familjehund. 

Han är min och självklart tar jag fullt ansvar för honom- och självklart förstår jag att det är ett livs levande djur jag har skaffat, den saken är klar, men samtidigt förstår jag inte vad det har med saken att göra? 
Ingenstans har jag skrivit att jag tänkt omplacera honom utan jag sökte bara råd och stöd. Om omplacering hade varit det bästa alternativet för honom- så fine! Men jag tror inte det. 
Jag önskar att jag inom några år kan flytta ut på landet men just nu hade det inte funkat tyvärr :( 

Nu i helgen ska vi på skvallerkurs och i oktober ska vi på kurs i viltspår, i november börjar vardagslydnad. 
Förhoppningsvis får vi en bra höst med många kurser och kanske att vi kan hitta varandra på det sättet. 
Min sambo tycker jättemycket om honom kan jag tillägga 👍

#5 angående omplacering skrev jag det eftersom nån kommenterade det och då ville jag bara ge min syn på den saken. inget mot dig alltså utan mer allmänt, även om du och din hund fick agera som exempel. känner igen det där med att flytta till landet då även min stressar mer i stan. skulle också göra det om tiden var rätt. dina planer låter super och det är inget konstigt att du känner som du gör. och eftersom din sambo är så glad i honom går det nog heller ingen nöd på din hund ;) jag är säker på att han har det jättebra hos er och att ni är en trevlig liten hundfamilj :)

det var menat som ett svar till #2 som föreslog omplacering :)

Jo, och jag svarade till #3 :) 
Men var lite otydlig! 

Jag ser inte mig själv som en som bara köper djur och sen inte tar mitt ansvar. För mig är mina hundar familjemedlemmar som självklart är här för att stanna livet ut. Men tyvär kan jag inte göra något att jag känner mig såhär, typ känslomässigt distanserad ifrån honom. Och skulle vilja ha råd från någon som känt liknande (det kan ju inte bara vara jag!)
Så därför ser jag inte detta som något bristande ansvar utan snarare att jag ta ansvar och försöker göra det bästa utav situationen.

jag var nog också otydlig ;) det blir lätt missförstånd över nätet såhär. och visst tar du ansvar för situationen, du är villig att prova och det tycker jag är bra. och du är inte ensam,.jag har känt likadant som sagt. jag tror det lätt blir så även för folk som har hund och skaffar barn, ett tag i alla fall. då kommer inte hunden längre först och kan säkert ses som lite betungande men jag hoppas och tror att de flesta ändå tar sig igenom det. dock finns det alldeles för många omplaceringshundar för att återgå till det ämnet. men nu handlade det ju inte om det :) jag vet egentligen inte om det gör nåt för din hunds skull att din sambo känner mer för den än vad du gör. kanske är det bara du som "lider" av det. du är inte en sämre hundägare för att du känner som du gör i vilket fall och som sagt tar du ditt ansvar.

Att han känner av att du inte tycker om honom på samma sätt som den andra hunden, eller att han på något vis skulle bli avundsjuk tror jag inte att du behöver oroa dig för. Han verkar ju leva ett riktigt toppenliv!

Jag tycker inte att du ska ha dåligt samvete, du är ju uppenbarligen mån om hunden och behandlar honom väl! Min sambo tycker inte om mina hundar på samma sätt som jag själv gör och han tycker mycket mer om den ena, men det är inget jag ens reflekterat över.. Han behandlar dom båda bra och det är ju det enda som räknas för dom. 

Nej, fortsätt som du gör, och om du tycker att det är väldigt jobbigt så kanske sambon kan ta över lite av aktiveringen? :)

Oj.. jag vet inte vart jag ska börja.. Känner tyvärr igen mig..
För att par månader sedan skaffade vi en Chihuahua kille. Min sambo valde honom, själv fastnade jag för en tik i kullen, men jag visste att om inte min sambo fick vara med och välja skulle det inte bli någon mer hund. Så "vi" valde honom. Jag fastnade inte för honom.. Jag tyckte han var jobbig och störig.. Tills en dag för några veckor sen då det hände en olycka här hemma och han låg medvetslös på golvet.. Jag fick syn på honom och skrek "DU FÅR F*N INTE DÖ NU!!" och började göra HLR för hundar som vi fick lära oss i skolan.. Då han inte andades.. Samtidigt som jag ringer djurambulansen och masserar hunden så piggnar han till och börjar gå runt.. Tårarna sprutade av chocken och av lycka att han vaknade.. Sen dess har jag känt att det faktiskt är mer min hund också, inte bara min sambos hund..Som dom säger "You don't know what you got, til' It's gone".

Sorgligt bara att det krävdes så mycket för att jag skulle känna att jag tyckte om honom som min egen hund..

Tyvärr har jag inga tips.. Men jag ville bara dela med mig av detta så att du vet att du inte är ensam..

Jag sålde en hund som jag hade sådana känslor för. Han har det fantastiskt fint nu, och jag har inte längre dåligt samvete.

#12 får jag fråga hur ni inte klickade .. ? *nyfis* 😊

#13 Han var för mycket av en soffpotatis, hans gener slog inte riktigt ut så som jag och uppfödaren trodde och hoppades. Han är en superhund på alla sätt och vis, en mjuk och fin kille som älskar barn, men vi var aldrig bästa kompisar.

#14 Förstår ! Sorgligt att de blev så.. :/

#15 Inte ett dugg sorgligt. Hunden har det fantastiskt i sin nya familj, och jag har en hund som passar mig mycket bättre. Ser inte hur det kunnat bli bättre, faktiskt.

#16 jo såsätt !

Man ska faktiskt inte gå och må dålig! Om hunden trivs bäst på landet och om han kommer till någon på landet så vinner både hon och hunden på det och båda kan leva lyckliga:) Nej man ska inte plåga sig själv för man lever bara en gång

Det är tråkigt att många ser omplacering av en hund, som att man inte sköter sitt åtagande. Hundvärlden är snudd på extrem i det fallet.  Jag ser det tvärtom, som att man verkligen tar sitt ansvar och ser till att hunden får det liv den förtjänar och mår bäst av, PLUS att man ju faktiskt har ansvar för sitt eget mående åxå. 

Ts, hoppas att du kommer fram till något som gör att både Du och hunden mår bra.