Underskatta inte stress. Min chef har kört med sitt barn till jobbet, upptäckte det då pojken i baksätet frågade vart dom var…

Jag tror att det här scenariot kan hända de allra flesta. Sedan är det lätt och tacksamt att peka ut en skyldig och enas i känslan av att "det där skulle aaaaldrig hända mig".

Det är lätt att det händer, om man gör samma sak i flera år och en dag ändras det så är det lätt att man glömmer bort det nya och går in på de gamla vanorna igen

Ja vet hur stressig jag kan vara,men skulle inte glömma mina barn eller hund det vet jag själv.Ja visst stress kan bli helt fel.Sen är vi alla olika som människor.Inlägget är inte att peka ut någon.Det ska inte hända.Men det händer tragiska olycker i detta.Nu ett litet barn debatten kan bli lång alla har vi åsikter & tankar.

Jag förvånas aldrig över mänskligheten emellanåt. Har svårt att greppa hur man kan glömma sitt barn, jag skulle aldrig glömma min dotter tex och då har jag ändå ett riktigt krävande jobb. Stress på jobbet anser jag inte som en ursäkt.

Läste om det igår och läste också att barnet dog i bilen. Hemskt.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/pojken-satt-minst-sex-timmar-i-bilen

Ne presis bra kommentar.Jag är kroniskt sjuk själv med min värk,men skulle inte ens glömma mitt handikappde barn i bilen fast hon är tonåring själv nu.Men måste ha tillsyn i allt med det sociala i livet.Inte ens min lilla hund i bilbälte skulle jag glömma bort.Mitt eget ansvar som vuxen att alla i bilen är säkra.Det ska inte hända varken för djur eller eller barn,vuxna.Ne inte jag heller över hur med människor ursäktar sig.Har du ett stressigt liv mitt eget svar kör inte ens bil när stressen är vilken planet är du på ? En sån med människa vill jag inte ens möta i svensk trafik.

SÅ klart är inte stress en ursäkt. Jag tror ingen människa söker en ursäkt när något sådant händer. Men jag tror ingen är immun mot att faktiskt helt tappa greppet någon gång i livet så att säga att "jag skulle aldrig…" är nog att lura sig själv. Det kan hända vem som helst. Sen får man innerligt hoppas att det aldrig händer igen. Lider med föräldrarna till barnet. Deras liv är nu förstörda..

Ja det gör jag med helt.Men för mig spelar ingen roll kroniskt sjuk själv man utsetter inte andra glömmer hur man mår själv ? Tycker själv varför ta med barnet setta sig bakom ratten sen sitta på jobbet i tim ? Komma på dagis ? Du får inte in i min värld en ursäkt till att det är normalt lika till dom som glömmer familjens guld  i värmen.Ska man dö andra tänker ? Finns ingen ursäkt till hur man en mår utsettar man inte djur människor.

#5 Men är inte din dotter bara någon vecka gammal? Håller för övrigt med #1. Under stress kan jag själv glömma bort nästan vad som helst. Ett barn som sitter tyst i bilen när jag är hur stressad som helst… tja, möjligheten finns nog där iaf.

Ja det är en väldig skillnad på att säga att man skulle aldrig lämna sitt barn/hund/whatever i bilen. Men att glömma dem är en annan sak. Det är ju det luriga med glömska. När det infaller så "finns" det man glömt inte längre just då.
Extremt tragiskt att detta hände och att ingen gick förbi och såg barnet i bilen.

Det är lätt att tro att man är bättre än andra, och hävda att man ALDRIG skulle kunna göra saker som ts skriver om. Självklart är allas tanke att de inte skulle kunna göra det … men bevisligen händer det. Tragiskt är det, men inte något som var medvetet gjort. Mänskliga faktorn heter det.

Det har hänt förut, det är inte första gången ett barn dött i en bil. Det säger jag inte för att förminska det, för det ÄR en fruktansvärd händelse för de inblandade, utan jag säger det för att understryka att det förekommer, det är inte en unik händelse.

För att inte tala om det otal antal hundar som dör i bilar om sommaren (nej, jag gör ingen skillnad på barn och hund här, de är båda levande varelser som kan lida precis lika mycket - fast i hundarnas fall är det mer "De klarar sig-attityd" än att man glömt dem - kanske ännu värre?), och hundar man binder fast i bilen och sedan "glömmer", och hunden dör när man kört en stund.😢

Har inte glömt mina barn i bilen, men väl glömt att svänga in vid dagis på morgonen när de var små, fått vända något hundratal meter längre fram…

Min man har glömt att hämta på dagis och fått vända då han antingen kommit på det eller passageraren frågat lite försynt om han inte skulle hämta på dagis eftersom de lämnat på dagis på morgonen. Allmän stress och oregelbundna vanor med hämtning och lämning kan orsaka detta.

Så jag kan förstå det som hänt i Eslöv och ser det som en stor oturlig tragedi med den fakta jag fått genom massmedia.

En sak jag reagerade på: Varför har inte dagis ringt till föräldrarna och frågat varför barnet inte kommit?

Stress, men förstås ingen ursäkt, enbart trolig orsak.Vi människor är vanemänniskor. Om man ofta kör samma trad riskerar man mer sällan att drabbas av liknande händelser.

Eftersom jag ofta är på hundutställningar, förvånas jag över att man ofta, ofta behöver ropa ut reg. nr. på bilar, där hundar är instängda i heta bilar utan ventilation, som så sällan hjälper.

 Och detta ska vara "hundmänniskor"

Boris

Själv var jag halvvägs till en hundutställning en gång utan hund. Tur det var nära den gången så jag hann vända!

#9 vad har det med saken att göra? Även så unga barn åker bil och för mig är det svårt att greppa hur man kan glömma ett barn. Skulle inte glömma någon i bilen om det så är människa eller djur men det är jag, kan inte svara för andra. ;) #11 Det är inte att vara bättre än andra genom att skriva att man aldrig skulle glömma. Var människa fungerar olika i olika situationer, en del kan hantera stress bättre än andra tex. En del glömmer, andra inte, så enkelt är det. Jag har aldrig i mitt liv som hundägare äns glömt hunden en enda gång men som sagt, det är jag. ;) Självklart hemskt för familjen, har inte påstått annat. ;)

En så otroligt sorglig historia. Det är väldigt lätt att spontant säga- "Det skulle ALDRIG hända mig"…. men sanningen är att stress påverkar oss människor på ett sätt som är svårt att förstå innan man själv är där. 

Jag är rätt säker på att mannen som glömde barnet sa samma ska innan det hände…

Det som hände är fruktansvärt, men var inte så snabba att döma och säga att ni är bättre. Tänk på hur familjen mår, vad de går igenom nu. 

De lever sitt eget helvete varje dag och jag törs säga att de aldrig kommer att förlåta sig själva. De har redan fått det värsta straff som finns i att mista sitt barn.

Dagispersonalen glömde min treåring i centrum efter ett teaterbesök… det gick bra och han satt ensam på en parkbänk när de upptäckte att han saknades en timme senare… Om jag var arg? O ja! Men inte i första hand på den stackars tjejen som hade hand om gruppen utan på hennes chef som lät en ung oerfaren person ta detta stora ansvar. 

Och nej jag har aldrig glömt mina eller andras barn, hundar eller övriga djur men jag skulle aldrig våga säga att jag aldrig under några omständigheter inte skulle kunna göra ett allvarligt misstag… Hur skulle jag kunna göra det? Jag har inte levt färdigt mitt liv riktigt än…

#17 Jag tror inte alls att det nödvändigtvis behöver vara så att föräldern i fallet ts pratar om, brukar glömma saker. Jag har inte glömt mina barn i bilen, jag har inte glömt någon av mina hundar någonstans, ÄNNU …. men man vet aldrig. En vacker dag kanske jag gör det, det har jag inte svaret på idag.

#18 Håller med i det du skriver. Vad som sker 20-30+ år framåt i tiden kan ingen svara på, inte ens jag. Men i dagsläget tror jag de allra flesta kan svara på huruvida de skulle kunna glömma en sådan sak eller inte. Jag har aldrig glömt en levande individ någonsin och har svårt att se det ske i dagsläget men däremot har jag glömt nycklar, tider, plånbok ja till och med att låsa en säkerhetsdörr på häktet. Glömmer saker gör alla men vill ändå mena på att alla är olika och funkar olika i olika situationer. :) Jag skulle aldrig döma någon för att de säger att de aldrig skulle kunna… för jag vet inte hur den personen kan hantera situationer. :)

#19 Absolut, precis det jag skrev i #20. :)

Något som jag tycker är fult är att tidningar och även andra människor ifrågasätter förskolan och varför förskolepersonalen inte hörde av sig till föräldrarna och frågade efter barnet. Har folk någon aning om hur många barn det är som inte dyker upp varje dag utan att föräldrarna hör av sig!? Föräldrar kommer i efterhand och talar om att barnet varit sjukt, att de fått ledigt från jobbet o.s.v. o.s.v. Om förskolepersonalen skulle ringa till alla som inte dök upp skulle de ibland få ringa till tio-femton föräldrar på en förmiddag! Samtidigt som de ska ta hand om alla barn som faktiskt är där! 

Förskolepersonalen har otroligt stort ansvar hela dagarna, när de tar hand om stora barngrupper under stressiga förhållanden. Ska de nu också ta ansvar för barnen när barnen är med sina föräldrar? Varför lämpar man alltid över allt ansvar på personalen! Skärpning från föräldrars sida säger jag bara, när barnen är med föräldrarna är det bara föräldrarnas ansvar!

Jag kan bara tänka på det stackars barnets ångest och plågor. Det går inte att begripa vilken sorg det måste vara att bära på för hans föräldrar. Inget kan vara värre än vetskapen om att man på ett så otroligt onödigt sätt utsatt sitt barn för den fruktansvärda upplevelsen som dessutom ledde till barnets död. Jag känner verkligen ingen ilska mot barnets pappa, bara en enorm sorg och jag kan förstå hans desperation över att försöka hitta en väg att få det ogjort eller en förklaring till att barnet dött på ett annat sätt med mindre lidande. Jag hade inte levt i verkligheten efter en sån händelse, det går bara inte. En väg ut hade varit mitt enda fokus.

Vilken otrolig sorg för honom och pojkens mamma. Och för pojken såklart medan han satt där. Jag önskar att han sov när det skedde.

Det är hemskt när sånt här händer, tycker otroligt synd om pappan. Undrar om han någonsin kan bli människa igen. Jag skulle blivit galen.

Själv är jag väldigt glömsk under stress. Brukar virra omkring och leta efter nycklar, glasögon och allt mellan himmel och gjord. Ännu har jag som tur är inte lyckas glömma min hund, men jag är en smula orolig för det. Jag är en smula paranoid och kollar om min hund är med 711 gånger innan jag åker. Ush jag hoppas att det här aldrig händer någon annan eller mig själv.

Walk an hour in his shoes.

Både hans o mammans liv har slagits i spillror, kan de någonsin gå vidare? Inget kan göra detta ogjort, oavsett vad vi/ni tycker om pappans agerande o dess katastrofala följder så lär det var en fis i universums oändlighet jämfört med vad han anser om sig själv.

Usch tycker så synd om dom. Pappan lär ju aldrig bli sig själv igen, han får ju leva med detta resten av livet, jag hade nog inte klarat det i alla fall.