VARNING FÖR LÅNGT INLÄGG!
Kanske ska börja med att dra hundarnas historia lite kort, så ni mer förstår vart jag står och vad jag har att tänka på innan jag tar vissa beslut.

Kan börja med Milo. Han har under 1,5 år gått på dagis, då han lider av svår separationsångest och inte klarar att vara ensam längre stunder (detta är något jag tränar på och han har blivit bättre, men att lämna honom ensam hela dagarna när jag jobbar, och bara ha en dogwalker är inget alternativ för honom.). För drygt ett år sen fick han diskbråck, vilket innebar att under konvalescensen ville dom inte ha honom på dagis pga det ökade ansvaret. Strax efter det här köpte jag en till hund Dixon (som jag snart ska berätta mer om) och började på ett nytt jobb där hundarna kunde vara med.

Dixon är en omplacering som jag tog över i maj 2012, han var då 3 år gammal. Han omplacerades för att han var rädd för främlingar och hade bitit flertalet gånger. Ägaren var rädd att hon skulle behöva göra sig av med sina andra hundar också, och valde därför att hellre göra sig av med bara Dixon innan grannarna blev för sura på henne för hennes hundar. Dixon är en extremt osäker hund som inte fått tillräckligt med socialisering som valp (hans förra ägare har asperger och gillar därför inte människor hon inte känner, vilket lett till dålig socialisering av en hund som skulle behövt mycket mer av det) och han var dessutom missförstådd under sina 3 första år i livet - hans förra ägare trodde att han var dum när han skällde och morrade på folk som kom för nära, så hon korrigerade och skällde på honom istället, vilket gjorde den stackars livrädda hunden ännu mer rädd. När han kom till mig var han ett nervvrak, bara skakade hela tiden och la sig i fosterställning och bara skrek vid minsta lilla plötsliga rörelse. Sa man "nej" i vanlig samtalston så sprang han och gömde sig bakom/under soffan och kissade ofta ner sig. Som ni kanske förstår så blev det mycket jobb med denna hund, och han har utvecklats otroligt mycket, så länge man gör rätt!

Nu har jag börjat nytt jobb, vilket innebär att hundarna måste ha någonstans att vara på dagarna. Jag kontaktade Milos gamla dagis, och har fått in hundarna på deltid tills vidare, så dom är där måndag, onsdag och fredag. Dom började förra veckan, och då gick allt bra. Däremot i måndags började det gå mindre bra.. Tydligen hade Dixon varit osäker redan på morgonen efter att jag lämnat, morrat och försökt bita flera gånger. På eftermiddagen när jag skulle hämta så kom dom gående med bara Milo i korridoren, och jag hörde hur Dixon skrek i panik inne i deras box (det är bara dom 2 i en box, och Milo är i vanliga fall Dixons trygghet i vardagen, särskilt när jag inte är med). Såg att det stod en person inne i boxen, som försökte närma sig Dixon trots att han var helt panikslagen! Efter 4-5 minuter kom dom gående med Dixon också, och jag frågade om han hade haft en dålig dag. Fick då höra om att han hade försökt bita flera gånger under förmiddagen, och att dom inte hade fått komma nära under eftermiddagen för att kunna rasta honom ens. Jag var helt i chock över hans panikslagna skrik ett par minuter tidigare, och kunde inte ens kommentera det hela. När vi sen gick hem var han ett nervvrak och flög hit och dit i kopplet för att ALLT var farligt. Hemma grävde han ner sig under sin favoritkudde i soffan och bara låg och darrade, och tittade jag ens på honom dök han ännu längre ner, livrädd för vad som skulle kunna hända. Jag var helt förstörd!

I onsdags fick hundarna bara gå halvdag, mamma kom dit och hämtade dom vid lunch. Då hade dom tydligen inte ens fått ta av honom täcket när han kom på morgonen, och inte fått ta på honom kopplet när dom skulle gå ut ett par timmar senare heller. Så när mamma kom fick hon gå och hämta honom själv, eftersom han inte lät personalen komma nära. Dessutom hade dom inte lyckats få ut honom på promenaden, utan hade då bara tagit med sig Milo. Dixon hade ylat konstant och troligtvis trott att han var helt övergiven (till saken hör att jag i dagsläget aldrig delar på hundarna utan att dom ser varann, just för att Dixon är så osäker av sig och Milo är hans trygghet i det mesta).

Idag när jag var och lämnade (idag ska dom bara få gå halvdag med, så hundarna slipper gå ut på promenad) så frågade jag om jag skulle följa med in i boxen och ta av Dixon kopplet. Men jag fick bara som svar tillbaka "vill han bita mig får han väl göra det, det gör mig inget". Känns inte som att dom förstår hur Dixon funkar.. Han biter inte för att han VILL. Han biter när han känner sig trängd och panikslagen, ofta skriker han som en stucken gris under tiden, och försöker oftast att inte bita någon, utan bara naffsa i luften för att tala om att han tycker man är för nära.

Jag förstår att hundarna måste vänja sig vid att vara på dagis, och komma in i rutinerna som är där. Jag är också väldigt medveten om att jag tyvärr har blivit lite överbeskyddande mot Dixon (men för den sakens skull daltar jag inte med honom, men jag utsätter honom inte för situationer där jag vet att det kommer gå över gränsen för honom. MEN, vi jobbar på hans osäkerhet dagligen och jag försöker ta igen all missad socialisering och miljöträning han missade när han var liten). Men nu är frågan vad jag ska göra med dom på dagis? Har försökt förklara lite hur han funkar, vad ajg gör hemma som jag vet fungerar bra på honom och lite så. Har också frågat dom om dom vill ha hjälp med honom, att jag ska vara med någon gång som "coach" och förklara hur dom ska göra och agera i olika situationer. Men dom anser inte att det behövs.. Men jag ser ju hur dåligt min hund mår, och att det får längre konsekvenser än bara för stunden. Samtidigt behöver jag någon form av hundpassning när jag jobbar, och vem har sagt att en dogwalker eller dagmatte är rätt melodi för honom? Dessutom måste det funka för Milo med. Och han stormtrivs på dagis!

Hur hade ni gjort??