Vi var ute och gick en långpromenad ikväll, hundarna och jag. Hade Stormumsingen i långt koppel (inte flex utan ett annat) för att han skulle få litet frihet när vi kom bort från bilvägarna. Det första vi möter efter cirka 100 meters promenad, är en f.d. missbrukare (kvinna) en man i hennes sällskap som är totalt livsfarlig när han är "hög" och en liten hund, som springer okopplad, utan tillsyn, hit och dit längs den trafikerade vägen. De bryr sig inte om att locka till sig hunden, fast de ser att jag kommer gående, jag gestikulerar och visar att jag vill att de kopplar hunden medans vi passerar, vet att det är provocerande för min storing om en vilt främmande hund kommer framhoppande som en tok framför nosen på honom. Han är trots allt en jakthund. Är de kopplade är det en helt annan sak. Men de har inte ens ett koppel med sig! Hur verklighetsknuten är man då?

Hur som helst till slut plockade de upp den lilla hunden och det är ju inte alls bra, för hunden. Det gör ju att de vänjer den vid detta. Jag tycker att det bästa varit att ha den kopplad, helt enkelt och bara trava förbi, som de allra flesta, kloka hundägare faktiskt gör.

Senare såg vi en alldeles färsk hundägare, på en stor parkering, med både bilar och folk och massor av intryck för en liten valp. Inte för att det är min sak. Men alltså man tar inte en liten valp på 8-10 veckor och ger sig ut mitt i vimlet, på en jättestor parkering. Hur bra är det?

Finns många underliga hundägare i vår herres hage, måste jag säga.

Min lilling gick lös sen, när vi kommit bort från allt stim, och min storing fick längd i kopplet. En människa passerade oss och sa att det är otroligt lydiga hundar jag har. Sen försökte han locka till sig båda, genom att slå sig på knäna och då fick jag mig ett skratt, när han gått. Min stora hund såg ut som om han tyckte att gubben hade en hel del lösa skruvar i huvudet. Den lille såg ut som om han "ryckte på axlarna och fnös" åt honom när han bara passerade stollen som slog och slog på sig själv. :-D