När man säger "pucko" till min hund går hon iväg med svansen mellan benen. Ingen aning om vad det kommer ifrån faktiskt. Ganska lustigt men jag tycker synd om henne när det händer hehe

Jag har fått lära mig mycket eftersom min hund trots socialisering från valpåldern är osäker mot främlingar, både besökare och de man möter på promenad.

Har även fått lära mig hur roligt det är att vara aktiv med sin hund, att träna spår och lydnad och hur bra det känns när man som ekipage utvecklas tillsammans :)

Min golden som jag började träna med ( hade hund innan) har lärt mej att vara mer barnslig. Var ca 40 när jag började träna hund o att fjanta omkring o gulligulla var väl inte riktigt min grej. Men min tränare sa att jag var tvungen att fjanta mer så nu fjantar jag mej massor.

Sen är tålamod något dom lärt mej med.

Oj Hugo har lärt mig enormt mycket. Han har haft stora problem med främmande människor och har varit extremt osäker. Han har morrat och nästan gjort utfall åt folk han sett på avstånd. Jag fick lära mig hur jag skulle hantera det och träna bort det. Och det krävde mycket envishet, tålamod och tid. Idag är han en helt annan hund på den punkten, han vill gå fram till främmande människor och hälsa, han blir glad när någon pratar med honom och man ser på han att han är mycket mer självsäker. Så han har lärt mig att ha mycket tålamod och envishet.

Jag lär mig också väldigt mycket av att kolla när han leker med andra hundar (både om hundar överlag och om Hugo som hund).

Har fått lära mig av min grandis att jag kommer att klara av att jobba med en hund som kräver mer än en grandis :)

Min hund är ganska så försiktig och jag har lärt mig att ha stort tålamod, vilket jag trodde att jag hade innan. Men då kan man väl säga att jag har större nu :)

#4 Skönt att höra att någon annan i samma situation har lyckats med sin hund! Hur har du tränat och vad fungerade bäst för er? *nyfiken* :)

Hundar överlag har lärt mig vad tålamod är. Har fått ha enormt mycket tålamod med både rottisen och mopsen, även med en amstaffmix jag hade hand om ett tag.

 Att man får sig ett gott skratt över upptågen som hundar hittar på, att en hund som ser mindre smart ut är klokare än man ana. Läsa av hundarnas kroppspråk vad det betyder, då genom se sin hund och andras.

#6 Ja, även om det ibland känns hopplöst så är det värt all tid man har lagt ner! Jag har testat lite olika saker men det som har funkat bäst för oss är skvallerträning. Började med att klicka och belöna när han såg en människa på långt avstånd, när han klarade det så minskade jag avståndet osv. Sen så fick han bara hälsa på människor som är hundvana i början och då fick han sakta men säkert tillbaka förtroendet för människor igen. Det räcker med att hälsa i några sekunder i början och det bästa är om Hugo får ta intiativ till att hälsa och går han undan så ska man inte gå efter. Man får anpassa det helt efter hunden och vad den klarar. Och jag har varit tvungen att vara lugn i alla situationer för Hugo kollar mycket på hur jag beter mig. Nu kan flera människor hälsa på han samtidigt och han tycker bara det är kul. Han har dock fortfarande lite svårt med människor som har druckit eller är påverkade av något, men det tycker jag inte är något problem egentligen.

Vi har fått mycket bättre kontakt sen vi började träna skvallerträning och Hugo är som sagt en helt annan hund.

Min nakentös (på 5 månader och 2 veckor) har lärt mig att ha tålamod vilket jag inte hade förut.. jag har blivit mindre perfektionist och jag prioriterar annorlunda i dagens läge. Envis som en åsna (säger man så? haha) har jag blivit med eftersom nakenhundarna är så förbannat envisa och man får inte ge sig innan hunden liksom.

Min tös har lärt mig att ingen är perfekt - inte hon och inte jag. Hon är den individ hon är, har sina brister och jag har lärt mig att acceptera dom helt enkelt. Jag har släppt kraven på både mig och hon och det känns bra.. vi har hittat vår balans och nu är det bara lek, hjärngympa och lugn och ro för vår del för jag tycker vi är där vi ska vara :). Ingen upplärning behövs riktigt då hon sköter sig fint, ibland måste jag påminna henne när hon gör fel men annars är allt bra.

Att hamna i hundvärlden förändrar hela ens liv. Man får upp ögonen för dessa underbara djur och man skapar ett intresse. Jag älskar att vara med min hund, som också fått mig att grubbla mindre och jag mår mycket bättre med henne i mitt liv än utan. Jag kommer ut mer och jag VILL ut på promenader jämfört med förut då jag fick tvinga ut mig själv. Så jag har ju ändrats - från partypingla till hundpingla liksom.

Tålamodet och envisheten har blivit bättre och jag har släppt perfektionisten i mig. Underbart helt enkelt :).

Och det jag har lärt mig ang uppfostran - att ge mycket, mycket kärlek gör otroligt mycket. Det man ger sin valp/hund får man alltid tillbaka!

I stort sett allt.

Jag trodde inte att han skulle vara så tålmodig som han är, han låter mig göra fel, göra om och göra rätt.

Han har lärt mig att tålamod är något av det viktigaste man kan ha i livet och det har jag verkligen fått träna på!

Han har lärt mig uppskatta jakt och jag har tagit jägarexamen tack vare honom.

Han har lärt mig att kommunikation inte sitter i orden vi säger utan hur vi AGERAR och BETER oss, det funkar faktiskt i många andra sammanhang också, om man tänker efter.

Allt kul man kan ha med hund!

Jag har lärt mig att bestraffning aldrig är rätt metod, vår hund är väldigt signalkänslig och höjer man rösten blir han orolig direkt. SÅ bara en blick får honom att sluta med något han inte ska göra. Mycket roligare att BELÖNA rätt beteende och se hela hunden lysa upp!

Jo och viktigast av allt-

Att hundar förstår så mycket mer än vad vi kan tro!

Mixa har lärt mig nästan allt jag vet om hundar. Kunde ingenting när mamma köpte henne.

Hon har också lärt mig att när hon pruttar så skäms hon otroligt mycket, så därför har jag börjat berömma henne när hon pruttar, för jag vet ju inte om hon håller några pruttar inne för att hon skäms så då är det bättre att de kommer ut istället för att hon ska få ont i magen.

Men först och främst har hon lärt mig att man verkligen kan vara bästa kompis med någon som inte är en människa. Hunden är verkligen människans bästa vän. Hon finns alltid där och hon kan göra mig både sur, glad och ledsen men vi båda älskar varandra så otroligt mycket. Synd att hundar har så kort livstid jämfört med människor för Mixa är verkligen en stor del av mitt liv.