Det absolut värsta tänkbara har inträffat Mig, min underbara, alldeles fantastiska och helt enkelt unika vän, mitt livs kärlek har i fredags (20/7) vandrat vidare till andra sidan… Han har återförenats med sin ursprungliga flock Gobbi och Iko, som för övrigt gick bort för knappt ett år sedan pga sjukdom och ålderdom.

Men den här förlusten, det är en katastrof för mig. Smärtan jag känner i mitt hjärta går inte att beskriva. HUR kan det göra så fruktansvärt ont i en, utan att man egentligen, fysiskt sett, råkat ut för någonting?
Sorgen och saknaden är outhärdig, jag vill få det ogjort, jag vill ha tillbaka min hund.
Jag är helt tom, jag hatar hela världen för det här.

Han var hela mitt liv, mitt allt, det var jag och han - mot världen, som alltid, Nicole och Nero, för alltid liksom!

Fem år är ingen ålder, vi skulle ju göra så mycket ihop, vi hade "hela" våra liv framför oss, så mycket vi gått igenom har skapat ett band jag aldrig tidigare haft med något levande ting.
Jag kan verkligen inte, hur mycket jag än försöker, beskriva tillräckligt vad han betydde för mig och vilken kärlek vi delade. Det var någonting man var tvungen att se med egna ögon för att förstå, det är någonting jag Alltid fått höra av de som såg oss ihop. För mig var det bara så naturligt och självklart, det var ju som sagt Vi två.

Jag har, som många av er säkert vet, verkligen krigat för rasen och dess hälsa och talat om hur otroligt viktigt det är att man tar sitt ansvar som valpköpare.
Jag är den som bittert får lära mig utav mitt misstag att i ren okunnighet köpa en valp från en oseriös uppfödare, visserligen är det ingenting jag aldrig någonsin kommer att ångra! Köpet av Nero är det bästa som hänt mig, men det enda jag ångrar är vart han kommer ifrån, men det är ingenting som går att ändra på, han var värd Allt för mig oavsett hur sjuk han nu var och blev.

För förutom sin kvalsterallergi som han fick vid fjorton månaders ålder, som var under total kontroll och det försvann mer med tiden och han behövde inte ens underhålls medicineras. Så drabbades han ändock pga sitt svaga immunförsvar av analfistlar som jag verkligen Inte lyckades bekämpa hur mycket jag än försökt under snart ett års tid.
För jag ville inget annat än att han skulle må bra, att det iallafall skulle hållas under kontroll med medicinering. Men tyvärr, det bet inte, det blev bara värre och jag fick då göra det enda rätta för min bästaste vän i hela vida världen, för Hans skull, befria honom från smärtan han bar på.

Åh min fina vän, som jag saknar dig, som jag älskar dig. <3
Varför du, varför?

Kommer aldrig glömma honom och än mindre stunden då tiden var kommen. Han visste, han visste Exakt vad som skulle ske, världens mest tillgängligaste och folkkära Schäfer som älskade all form av äventyr, även veterinärbesök - lade sig på pläden och låg lugnt där, han reste inte ens på sig då veterinären kom in.
Han somnade in i min famn när jag kramade om honom länge och väl, lugnt och stilla, skriket jag gav ifrån mig då han var borta hördes på långa vägar, panikångesten jag fick kom inte under kontroll, jag släppte inte greppet på min bortgångna vän på otroligt länge. Jag ville verkligen inte lämna honom, men han fick en fantastisk sista tid och han var gladare än någonsin. Han fick ta med sig sin boll till andra sidan.

Känns helt sinnessjuk, men jag kan knappt berga mig tills jag får tillbaka urnan med hans aska i, för då är han ändå med mig igen på något vis. Det är ju hos mig han ska vara och ingen annanstans. Så är det bara.

Nero, min älskling, vila i frid - en dag möts vi igen och då ska vi aldrig mer skiljas åt, Det är ett löfte! <3

Bilden är från våran sista dag ihop.