Ja, det är väl alltid någon som ska tjura, men inte någon i min familj/släkt/vänner eller så.

Mina morföräldrar har jakthundar, och min morfar jagar och motionerar dem mest, och min mormor är inte så stark och vågar inte gå med dem, eftersom att de drar så mycket, och kort sagt är det bara jag som tar tag i deras lydnad. (Och, ja, nu låter det som om jag skryter, men då får det väl vara så.)

Som sagt, de drar (jämthundar) och skäller hemskt gärna på folk, och möter hellre hundar med inställning på 'anfall/försvar' än 'hälsa'.

Det har jag jobbat stenhårt med, på alla sätt jag kunnat, men det är först nu det har börjat ge resultat.

Bara tidigare idag så var jag ute och gick med tiken (som är allra värst på det här med 'anfall/försvar' när hon möter folk), och hon gick som en dröm, så jag berömde översvallande varenda gång hon gjorde minsta rätt, om det så bara var att hon släppte ett löv med blicken när jag bad henne. Och så mötte vi en dam, som kommer med sin schnauzer som hänger sig själv i kopplet, flåsar och tjuter med ögonen stint fästa på Tassa, och hela hunden signalerar 'attack!'.

Tassa går förbi, hyfsat lugnt, inte ett pip mer än flåsande, och blicken stint fäst på hunden.

Och då blir kvinnan arg. 'Du kan ju inte berömma utan anledning! Hunden behöver ju vägledning! Hundar förstår inte beröm, bara när man säger till när man gör fel!'

Jag står där med höjda ögonbryn, och skrattar åt henne inombords. Automatiskt stannar jag för att svara, och älsklingen sätter sig vid min fot, fortfarande flåsande och blicken fäst på hunden, men jag kände att jag kunde inte göra något åt det just nu.

Och jag frågar lugnt och sansat vars hon grundar det på, och får en lång utskällning, att barn ska ju inte svara emot äldre människor (jag är tretton, men ser äldre ut ändå.), och att jag ska ju hålla koll på den där 'mördarmaskinen' så att den inte skadar hennes lilla hund (som fortfarande hänger sig i kopplet, men nu stormskäller, med alla muskler spända) och då skrattar jag faktiskt åt henne.

'Vet du en sak? Jag är faktiskt livrädd för små hundar, särskilt schnauzrar, jag blev attackerad när jag var yngre.' Säger jag lugnt, men lägger på en stressad blick (true story, men jag är inte särskilt rädd för små hundar, bara lite) 'Tror du att du skulle kunna hålla koll på hunden lite bättre nästa gång?'

Naturligtvis, som jag trodde går hon igång på det och skriker åt mig att hon har ju visst koll på sin hund, till skillnad från mig.

Och jag kan stolt säga att jag bara övertydligt kollade mellan Tassa och hennes hund, och gick sedan skrattande därifrån, med Tassa ovanligt lugn på löst koppel vid min sida.

Nu blev det här jättelångt, och det var inte meningen att dra hela min livshistoria (xD), och jag ber om ursäkt, det är bara det att jag är fortfarande alldeles speedad efter det där, att både Tassa och jag höll oss lugna! :)

#1 Uppenbarligen en helt verklighetsfrånvänd dam i sådana fall.