´Det är klokt att du resonerar som du gör, dvs att du vill ha input på din situation. Rent spontant skulle jag säga att ni inte ska skaffa hund, pga att ni drar på er ÄNNU mer ansvar och åtaganden. Däremot kan ingen säga emot att hundar, eller djur överhuvudtaget, kan vara väldigt bra för människor som har det jobbigt på ett eller annat sätt.

Mitt tips är att vara hundvakt, kortare eller längre tid, för att kolla om det överhuvudtaget går att implementera i er vardag.

Tack Maja!!

Nä jag tänker att det är bra att vara ute i tid och "utforska" hundlivet, för vi har en flytt på gång och före dess lär det inte bli (dvs 2-6 mån).

Ska under den tiden får bukt med min värk/smärta hade jag tänkt och då vet jag hur vardagen ser ut vad gäller ev arbete eller liknande.

Hundvakt har jag funderat på, men jag vet inte hur jag ska gå tillväga då jag just nu har svårt med dagsformen. Har en bekant som har en hund till låns men den hunden har vi inte kommit längre med i diskussioner om jag t ex ska gå med den regelbundna tider osv.

Så jag får se hur det verkar i området ;-)

tack igen!

#2 Det går ju sätta upp lappar i närområdet om att vara dagmatte eller hundvakt, alternativt ställa upp som jourhem för organisationer som placerar hundar.

Lycka till :)

#3 Om vi skulle få för oss ändå att ta oss an en egen hund är förslagen att vi testar att bli fodervärd, då har vi ju en möjlighet att få hjälp om det inte går ihop sig. Dessutom vill jag inte ha en valp utan ta itu med en 1-2 åring minst. Kan ju ha fel vad gäller lämplig ålder, men ja ni kanske förstår ;-)

OJ vad händer med texten? Dumma dator :-/

Maja2: jaa det går ju helt klart att annonsera, bara jag vet lite mer hur min vardag kommer att te sig kommer jag och maken nog diskutera det hela. Har ev en hund som är för gammal för jakt och som makens kusin funderar på att göra sig av med. Kan ju vara ett test ändå för hunden får ju ny chans…

#4 Om kusinen ska göra sig av med hunden, varför inte ha den på prov ett tag? Det är väl en jättechans?!  Det blir ju bra för honom också, då får han känna på om han vill göra sig av med hunden eller inte.

Det jag spontant tänker på är det här med att ni vill ha en lugn, lydig och trygg hund. Det är inte någonting som man alltid får gratis. Vad har Ni att erbjuda hunden?

Du skriver även att ni vill ha en medelstor hund och att din kropp domnar av, hur gör ni om hunden drar? Det är ju träning som gäller då, men orkar du hålla hunden eller blir det ett problem?

Värt att tänka på är ju även att en stressad miljö kan vara jobbigt för en hund.

Förstår att det är mycket att tänka igenom 

#Ja det vore en jättechans, enda motståndet just nu är väl att maken helst ser att vi anammar en hund när vi flyttat. Men jag tycker ändå vi borde kolla upp med kusinen då det som sagt är en fin chans på provhund ;-)

Hans kusin är jägare så Molly är nån form av tysk jaktterrier ca 8-10 år.

Varför inte kolla upp om någon i närheten behöver hundpassning? Kolla med släkt och vänner och kolla listor på affärer och liknande och även på nätet. Annonsera eventuellt själva.

Perfekt sätt att få känna på hur det är med en hund hemma!

Fodervärd blir man inte för att prova på hur det är att ha hund, det blir man för att man vill ha en egen hund. Skriver man på ett fodervärdsavtal tar man över hunden så fort avtalet har gått ut.

Jag vet flera om har blivit väldigt sjuka men lite tack vare envishet för dom har djur så har de återhämntat sig inte kanske 100% men till 98%. Jag kan tycka antingen så provar ni hund då kusinens hund men inte foderhund. Varför inte jo man lämnar inte ut hundar o sen ska den byte hem igen o sen kanska igen, handelsvara är inte hundar. Dagmatte är ett jätte bra ide flera sagt, då får man passa på att prova orkar jag med hund varje dag ska den ut o akterveras mm.

Som någon skrev innan så en lydig hund får man inte bara så där, det krävs träning, speciellt om man vill ha en lite större hund.

Om man redan har värk och ont och har gått in i väggen kan det bli ännu en frustration. När inte träningen går som man vill, hunden hamnar i spökåldern och glömmer allt den lärt sig osv Då kan hunden istället för att bli en hjälp genom stressen och ångetsen bli en del av det.
Jag har själv växt upp med en mamma med kronisk värk och kronisk sjukdom med hund så jag har själv erfarenhet av det i familjen. Hundar känner också lätt av sinnesstämmningar vilket gör att är familjen "stressad" blir hunden lätt stressad och nojjig.

Som några säger att försök med daghund eller bli hundrastare och se hur det blir. Sen ang er vardag kommer se ut, så är det ju samma sak om ni har hund själva. Om man inte orkar/hinner gå ut med en daghund/rastningshund, hur ska ni hinna med er egna hund sen? En valp kan inte lämnas ensam de första månaderna i alla fall och en vuxen hund ska inte vara ensam i mer än 6 timmar i sträck.

Apropå jakthundar så brukar de ha ett gigantisk aktivitetsbehov och det brukar inte klinga av med åldern, beroende på vilken typ av jakthund kan det också vara ett stort problem att ha lösa.

Jag resonerar såhär: man ändrar inte på sig bara för att man skaffar hund. Om man i dagsläget är en person/familj som mest är inomhus och inte aktiverar sig, så kommer man troligtvis falla tillbaka i det beteendet efter att den första lyckan lagt sig. Är man i dagsläget en aktiv person så kommer man troligtvis i framtiden fortsätta vara det, med eller utan hund. Många tror att dom kommer ändra på sig bara hunden kommer hem, många har fel. Bättre att utgå från hur man fungerar i dagsläget. Ffa i val av ras, om man ändå bestämmer sig för att skaffa hund. Är ni soffpotatisar men vill skaffa en mer aktiv tillvaro = välj en liten hund som inte kräver så mkt fysisk och mental aktivering dvs en lugn sällskapshund i litet format tex shih tzu, york mfl. Välj inte mer krävande raser som Pudel, jackrussel, borderterrier mfl. Det är mitt tips. Lycka till!

Tack återigen för mycket goda synpunkter!
De är alla värdefulla och har många goda "poänger".

Jag ska främst försöka bli bättre vad gäller min hälsa, och istället ha en hund som morot för att nå dit. Och då menar jag vuxen hund, över 2-3 år.

Vi har bestämt oss för att komma igång rent fysiskt eftersom det krävs ju framförallt för barnen men även min hälsa, som satt stopp för mycket.

Jag tänker börja med yoga och får väl hoppas att jag både tillfrisknar och värken släpper. En mindre sällskapshund i det läget kanske vore något för oss.

Jag kan ibland känna att jag har sett så många som har hund som har det stressigare eller högre tempo än oss, bl a min väninna med en överaktiv son pga sin adhd/autism/odc (nåt sånt) som ansåg att de behövde en hund. Jag vill inte kasta sten i glashuset, men jag ser ju att hunden för mycket glädje till familjen. Det är en blandras dvärgpinscher/chihuahua. Nu är den ju rätt nyinflyttad men jag kommer väl hinna se hur det går för dem innan jag ens tror det är aktuellt för oss.

Tackar igen för diskussionen! :-)

Jag föreslår följande: Redan nu kan du sätta upp lappar om att gå ut med hundar, vara dagmatte eller vad som helst. Du får nöjet med hundar och det som gör hundar till perfekta sällskap samt en kärleksfull vän, men du slipper ansvaret (nåja - när hunden inte är hos dig i alla fall) och du kan ha en hund utan att känna dig låst.

Kanske kan din framtida dagmattehund göra ditt liv bättre så du mår mycket bättre, och i framtiden kanske du kan hämta hem en alldeles egen hund? Då har du fått försmak på allt vad hundskötsel innebär,  och är mer förberedd.

Jag ser inget fel i att ha hund även om man är sjuk eller funktionshindrad eller vad det nu kan vara. För hunden kan hjälpa väldigt mycket MEN man ska vara försiktig att skaffa hund FÖR att den ska göra en bättre.

Det blir lite som att skaffa ett barn för att fixa relationen, det funkar inte på det sättet.

Som någon skrev att är man inte aktiv innan är det inte större chans bara för att man skaffar hund att man blir mera aktiv. Det kan istället bli en frustration och ångest över att hunden "måste" ut, om man inte redan har motviationen att man ska ut och röra på sig.

Sedan vill jag inflika eftersom jag är uppvixen i ett hem med en kroniskt sjuk mamma att det är lätt att lasta över hunden på barnen. Att de ska gå ut med hunden eftersom den vuxna har ont/trött vilket resulterade i, alla fall hos mig, en ganska stor ovilja att ta ut hunden. Eftersom det blev ett måste från jag var ganska liten, vilket gjorde att vi inte heller gick så långt med hundarna jag och min bror, vilket inte är schysst mot hunden (eller barnen)

#14

Tack för goda synpunkter och tips! Det finns inget bättre än någon som själv upplevt samma problematik på "riktigt".

Såg just ett väldigt givande avsnitt med Cesar Millan med en kvinna som levde med smärta, stress osv och hade tagit hand om en vanvårdad hund. Denna hund var väldigt tillgiven mot henne men tillsist slant det och den blev väldigt aggressiv. Cesar menade att hunden försvarade sin matte, och absorberade hennes stress och negativa energier…Så…jag fokuserar på att möjligen gosa med kompisars hundar osv innan jag har hamnat mer i balans ;-))