"I detta ämne söker jag debatt" och man fick sprida denna text så länge den spreds i sin helhet. Vad tycker ni själva:

Här nedan är tre frågor, och det är ungefär så frågorna brukar se ut –

”Hej, Fredrik. Jag går nu en kurs på en hundklubb. Min hund är verkligen jobbig mot andra hundar och jag får ingen stil på detta. Mina instruktörer har förbjudit oss att säga – nej – eller på annat sätt korrigera hunden. Vi får bara använda oss av positiv förstärkning då hunden gör rätt.  Problemet är bara att vi aldrig kommer någonstans. Min hund gör aldrig rätt. Från den första stund tills vi åker hem så skäller den och kastar sig ut i kopplet. Jag håller på att ge upp…………….”

”Hej, jag går en linje i skolan där jag arbetar med hund. Våra lärare har sagt att vi aldrig får använda oss av nej eller av tillrättavisningar. Samtidigt är min hund verkligen jobbig och det har bara blivit värre detta år. Nu så pratar dom om att jag måste byta hund. Jag är desperat behov av hjälp, jag älskar min hund……..”

” Hej Fredrik. Jag har en underbar hund på alla sätt, men jag har också stora problem. Dels med hundmöten samt på klubben där jag försöker träna för att så småningom kunna tävla i lydnad.

Min instruktör säger att jag bara får belöna, aldrig bestraffa. Men vi kommer ingen vart. Jag blev hänvisad till en hundpsykolog som dessutom kostar stora pengar för mig och min lilla ekonomi. Men hon säger samma sak – ingen korrigering, bara belöning……….”

Min fundering eller mina frågor omkring detta med att aldrig få säga – nej – eller att aldrig tillrättavisa en hund är många.

Var kommer detta ifrån?

Varför håller man som hundexpert så hårt på detta?

Vad tror man sig vinna på detta?

Inser man inte vilken skada detta gör för den enskilda hunden och för hund i stort?

Jag finner inga svar på detta men jag börjar undra om det inte är just jävelskap eller bara en enormt stor och skandalös okunskap hos dessa instruktörer.

I vilket fall finner jag att det här måste vi ändra på och det riktigt fort.

Det finns alltså saker som vi hundägare kallar problem som med en bra och rättvis tillrättavisning aldrig skulle komma tillbaka.

Jag skulle vilja gå så hårt fram och påstå att detta nästan är en sjuklig inställning.

Vad gör man med en mänsklig individ som exempelvis tar pengar ur ens plånbok, som sparkar på andra barn, som slänger sten på bilar, som spottar på folk och så vidare.

Man tillrättavisar!

Man ska också ha klart för sig att en stor del av dessa problematiska hundar där ägaren inte får, eller ha lärt sig att tillrättavisa på ett bra sätt, avlivas.

Inte allt för sällan har dessa hundar dessutom ställt till ett elände för andra individer innan den avlivas.

Detta är en form av djurplågeri, kanske ett dolt och accepterat sådant, men dock ett djurplågeri.

I mina djupa funderingar omkring detta ämne så kan jag tro var detta med att inte tillrättavisa kan komma ifrån.

Jag tror faktiskt att det är i välmening blandat med stor okunskap.
Alltså, att det inte handlar om myteri, djurplågeri eller lurendrejeri.

Men trots allt så kan människors stora okunskap, när det handlar om olika instruktörsroller, ha samma effekt som ett myteri, djurplågeri samt lurendrejeri.

Vi kan ta ett exempel.

Barnaga!
Det är förbjudet tack och lov.
Översätter vi detta till vår hundverksamhet så kan vi alla skriva under på att även hundaga är förbjudet.
Men fast vi inte enligt svensk lag får aga våra barn så får vi, förväntas vi, bör vi ändå tillrättavisa våra barn när de gör något som är galet och helt fel.

Någonstans här blev det fel då det gäller hundar.
När vi alla kom överrens om att hundaga är förbjudet, då försvann också för många rätten att tillrättavisa.

Vad beror nu detta på?

Jag är övertygad om att det är just en stor okunskap. Helt enkelt så fattas kunskap om hantering av hundar. Vi kan, eller många kan, helt enkelt inte skilja på hundmisshandel och sund samt naturlig tillrättavisning.

Detta skapar stor osäkerhet, därför beslutar sig vissa för att aldrig använda sig av tillrättavisning. Man har helt enkelt inte kunskap om hur man tillrättavisar.

Då tar man det säkra för det osäkra och tar bort detta helt i hanteringen av hund.
Ett beslut som jag anser är ett hot mot hela vår hundverksamhet. Ett hot mot varje hunds välmående.
Ett dolt men accepterat djurplågeri!

Jag vågar därför slå fast att det handlar just om okunskap och inget annat.

Men detta är inte så lätt att lösa som det kanske kan låta. Då är det ju bara att utbilda, eller att låta sig utbildas.

Ja så är det nog. Men jantelagens Sverige är inte så lätt.
Ska instruktörer med fina instruktörslappar på sina kläder sätta sig på kurs igen?

Ska organisationen som trots allt gjort mycket bra sända sina instruktörer på en kompletterande utbildning?

Ska de människor som i åratals tjänat pengar på olyckliga hundägare nu sätta sig vid skolbänken, och på så sätt erkänna att de inte kunnat de dem tagit betalt för?

Hur tråkigt eller illa det än låter så tror jag faktiskt det!

Vi måste greppa detta med det dolda djurplågeriet hur mycket det än svider.

Det finns också en otäck tyst acceptans i Sverige där ingen förutom jag själv och några till vågar protestera.

Alla som är framgångsrika med sin hund, alla som har en normalt god kunskap om hund, vet också att ett sund och bra förhållande med sin hund innehåller en del tillrättavisningar.
Ändå så väljer många eller nästan alla med några undantag att hålla tyst.

Med andra ord så väljer dessa kunniga hundmänniskor ett dolt djurplågeri istället för att sticka ut näsan.
Det sistnämnda kan nästan kallas myteri.

I detta ämne söker jag en debatt.

Jag önskar lyfta denna fråga så högt det bara går i alla möjliga och omöjliga instanser.

Oavsett vad ni tycker så får ni gärna på alla möjliga och omöjliga sätt att sprida mitt budskap och min artikel.

Det enda krav jag har är att ni sprider artikeln i sin helhet.

Fredrik Steen