Att hunden kanske försvarar sig om barnet kommer nära om man förknippar barnet med något "förbjudet" kan du nog ha rätt i, jag har aldrig tänkt på det så.

Jag har ju inga barn själv, men när min hund är ihop med barn så tycker jag att det är viktigt att lära båda parter att respektera varanndra. Min hund har inga problem med barn och ligger oftast i sitt eget lilla hörn. Men om barnet sitter som ett plåster på han och inte accepterar att han vill vara ifred när han går undan kan han morra, vilket jag tycker är acceptabelt, för då är det upp till oss vuxna att förklara för barnet att hunden behöver utrymme, eller se till att hunden får det.

Hum, bra fråga. Jag hade nog gjort så att jag varit i närheten av barn ofta, men små stunder till att börja med. Och gjort annat med hunden, som lekar, sök osv. Och succesivt minskat avståndet mellan oss och barnen.
Och så hade jag bjudit hem folk som har barn. Och kanske förklarat för barnen att de inte ska skrika utan leka lugnt, för hunden är lite rädd. Och kanske låtit barnen titta på någon film med hunden i samma rum. Då tittar ju barnen mest på filmen och struntar i hunden. Så att hunden får vänja sig vid barnens sällskap.
Och så kan man gå vidare sen när hunden vant sig några gånger. Jag hade nog valt äldre barn först och när hunden vant sig vid dom så hade jag minskat på åldrarna. Då små barn ofta busar, skriker och inte kan sitta stilla :P hah.

Kanske senare låtit barnen ge hunden godis, låtit dom kasta iväg leksaker, låta barnen kamma hunden (om hunden gillar det) och liknande saker som hunden tycker om. För att visa hunden att barnen är roliga och snälla.

#2 Det är ungefär så jag har gjort också. Det viktigaste för mig är att han funkar ihop med min borors dotter. Hon är tre år så det kan verkligen vara fullt ös! Men jag har förklarat för henne vad som gäller så hon är lugn och snäll här hos oss. Jag klickertränar honom när hon kommer och det känns som att det har blivit bättre efter bara några gånger. När vi är utomhus funkar det toppen, då brukar hon kasta pinnar med honom.

Han är ju inte jätterädd på något sätt, utan samtidigt väääldigt nyfiken och vill verkligen vara med. Det kan ju också göra situationen svårare. Hade han gått undan och lagt sig hade jag bara sagt att det är totalförbud för alla att störa hunden när han vilar. Men eftersom han alltid är med oss gäller det att vara 100% uppmärksam hela tiden. Ibland är det enklare att inte vara hos oss när barn ska vara med, speciellt om det är personer man inte träffar så ofta. Det är svårt att vara 100% fokuserad på hunden och samtidigt prata och ha trevligt med sina besökare.

#3 Okej :). Det låter ju superbra att det har funkat!
Ja, jag tror att det är liiite lättare när man ser att de är nyfikna och ändå har intresset där. Annat än om hunden skulle vara livrädd och springa och gömma sig så fort barn var i närheten.

Jag har nog motsatt problem. Bino ÄLSKAR barn, han älskar i princip allt och alla. Men när han ser ett barn agerar han på samma vis som när han ser en hund. Han gnäller, ställer sig på bakbenen och vill verkligen fram :P.

Då varken jag eller hunden är vidare förtjust i barn sätter jag hunden före barnen..

Umgås sällan där det finns barn. Finns möjlighet lämnas hunden på annan plats, eller hemma..
Måste hon vara med där barn är närvarande är jag Noga med att Inga barn kommer i närheten av henne..

Hon är van vid barn om jag inte minns fel, men hon tycker att barn är lika dryga som vilken jobbig hund som helst och ska därför inte Behöva umgås med dem på så sätt, mer än att de kan vara i samma rum - Som med andra hundar..

Min hane är en annan femma..
Han älskar barn och har ett Enormt tålamod med dem..
Där med inte sagt att barn får göra som de vill med hunden.. Men de får klappa på honom, ligga bredvid honom på golvet och leka med honom.. Lika mycket som han får ta det lungt med barnen.. Han är en stor hund och barnen kan lätt komma till skada under tuff lek.. Så det är stillsam lek eller gos..

När jag skaffar en ny hund kommer jag inte göra någon speciell "barn-träning"… Bara normalt så att han vet vad det är..

#4 Ja, jag är jätteglad att han är nyfiken! Det gäller bara att matte är på topp när barn är här  Förra gången när min brorsdotter varit här låg Lion och sov halva dan efteråt och jag var inte så pigg jag heller. Men jag ska inte klaga, jag vill inget hellre än att det ska bli bra och då får det kosta lite energi! =) Ja, jag förstå att det också kan bli jobbigt. Alla beteenden som är "för mycket" åt något håll kan ju bli lite besvärligt. Men hellre en glad hund såklart!! När folk som Lion känner väl kommer hit blir han helt överlycklig, tjuter och hoppar som en galning, men det tycker jag är mycket lättare att jobba med.

Ja, nu har jag ju en som är osäker kring barn. Min andra och min tidigare hund har båda varit alldeles fööör snälla kring barn och uppskattat allt de har gjort, men för den sakens skull inte reagerat mer på barn än de reagerar på vuxna.

Där gäller precis samma sak som med vuxna också - de ska klara av att "sköta sig" när vi passerar på håll och när någon vill hälsa eller ska kolla igenom dem. I hemmet, en mer "nära" situation, tar jag bara in barn som jag litar på. Alternativit med föräldrar jag litar på, så de kan ansvara för sitt barn. Mina har alltid varit tydliga genom att gå undan när de inte vill vara med längre, även om labbar inte lämnar matkastande ungar i första taget ;)

Att korrigera en hund för att den rör ett barn skulle Aldrig falla mig in! Låter inte klokt i mina öron. skapar ju bara problem…

Min yngsta däremot är ju osäker kring barn. Lyckligtvis är han av den sorten som tar flykt som försvar. Finns ju olika sätt att försvara sig på och har mycket med aveln att göra. Fly, frys, fight…

Med honom Kräver jag inte att han ska bete sig som labbarna. Men det förändrar inte vårt liv speciellt ändå. Han behöver inte klara av att 3 ungar slänger sig runt halsen på honom från ingenstans (vilket ena labben gjorde, men trots det blev jag förbannad på ungarna…) men han Behöver klara av att möta barn och befinna sig i samma miljö. Det är något som finns i samhället och att gå omkring och vara rädd funkar inte. Trots att han alltid har valt flykt så finns ju chansen att det blir så trängt att han tar till något annat, Precis som med Alla andra hundar så finns det en gräns! Så där har vi jobbat mycket och han kan nu möta barn med glädje. De brukar ju kasta köttbullar omkring sig… ;)
Samma träning sker med de barn han "behöver" träffa. De barn som finns i närheten har fått skapa positiva känslor till sig själva, köttbullskastning… Han är fortfarande nyfiken, men osäker på deras kroppsspråk. Ju äldre desto bättre.
Och det har inte så mycket med "att få det att fungera" att göra, snarare allas säkerhet. Kan jag skapa positiva känslor till barn så är risken mindre att något händer.

Det är viktigt att man inte utesluter hunden bara för att man får barn. Hunden är ju en del av familjen.

Men vissa tror att man inte kan fösa bort hunden utan att den tar skada. Det är fel enligt mig.
Blir hunden för exhalterad, för på, säger jag åt den att gå bort. Den måste lära sig hur den ska bete sig runt barn.

Får hunen inte vara nära barnet alls, så tror jag som ni skrivit att det kan göra att den blir osäker, kanske till och med rädd.

#7 Det är ungefär den strategin jag kör på också och det funkar mycket bra. Däremot funderar jag på hur detta blir i längden. Om hunden alltid får nåt gott/nåt roligt händer runt barn så skapar det naturligtvis positiva känslor hos hunden. Men sen då, jag vill ju ändå ha en hund som är lugn runt barn, inte en hund som hela tiden har förväntingarna på att "nu kommer det regna köttbullar". Min fråga är väl egentligen hur man går vidare? 

#8 Jag tycker också att det måste finnas gränser för hur "på" en hund får bli. Men det tycker jag gäller i alla lägen, oavsett om det handlar om barn eller vuxna.

#9 Visst är det i alla lägen.
Men vissa tror som sagt att man aldriog får ta bort hunden från barnet, för att hunden då kan känna agg mot barnet.

#5 Jag är också väldigt noga med att barn inte ska bry sig om hunden. Däremot kan det bli ganska svårt eftersom min lilla krabat är så j*kla intresserad av alla och allt som händer. Rätt vad det är så är han i närheten av barnet (oftast min brorsdotter) och om hon utan att tänka sig för (att begära av en 3åring att tänka sig för hela tiden går ju inte för den delen) viftar med händerna i närheten, i värsta fall på honom, så blir han väldigt osäker.

#9 Ja, man får ju göra det till en gräns, man ska skapa en positiv känsla kring barn och inte mer. För mig känns det lättare att kontrollera "för mycket glädje" än en fortfarande osäker hund. De har ju lättare att koppla av om det bara är positiva saker runt omkring än om de är oroliga för något, och alltså är det lättare för oss att kunna gå in och "styra upp".

Säg såhär - rädslor är ju för överlevnad, och det går före allt annat, därav hör man ofta "jag har försökt avleda med köttbullar men fiffi tar inte emot dom" när folk har utfallsproblem. Det handlar inte om att köttbullarna saknar värde - det handlar om att överlevnad går först. Alltså har de heller inte tid att lyssna på oss i de lägena.

Sen ska ju inte en jättehög förväntan och därmed också stress skapas heller. Dock svårt att få till med en tidigare rädsla så risken är liten ;) Och annars anser jag att stress/förväntan är lättare att jobba med än rädslor.

Jag är nöjd när hunden kan släppa tanken på barn och göra annat. Någonstans ovan nämndes att man ska göra roliga saker bland barn för att dra ned på osäkerheten - det Går inte att göra något med en hund som faktiskt är rädd, och om man sedan kan det så är det grymt! Där börjar jag jobba med hunden kring hur vi agerar kring barnet. Hur man hälsar, att kunna ligga still och vila vid besökare  osv. När jag ser ett förändrat kroppsspråk hos hunden, som hänger i sig ett tag, är jag nöjd. Då kan jag börja jobba med beteenden och släppa det där slitet med att skapa associationen. T.ex. att sätta sig ned när ett barn/vuxen närmar sig, eller att sitta still tills besökarna kommit in, eller att lägga sig på en viss plats och vänta på belöning.

Jag tror att det är jätteviktigt att hunden liksom barnen respekterar varandra som en del av flocken för att kunna bo under samma tak. Ett barn som aldrig fåt träffa hund p.g.a. föräldrars rädsla riskerar nog att bli ett ganska osäkert barn i djurs närhet, kanske utvecklar hundrädsla o.s.v. Jag tror att det är otroligt viktigt att få lära sig hur andra varelser fungerar och att få chansen att vara i kontakt med de mer ofarliga typerna.

Nu har jag inte läst hela tråden….

Men jag tror att det finns risk för att barnet tror att hunden är farlig, obehaglig, opålitlig om man inte låter hunden finnas med.

Själv gillar jag inte alls att bli totalt nerdrägglad eller slickad i ansiktet, så det är något som jag även skyddar barn ifrån. Dock visar jag alltid för barn (oavsett ålder) hur dom själva kan visa hunden var gränsen går.
Jag tycker det är viktigt för barn att själva se och förstå att dom har möjligheten att på egen hand visa hunden 'var skåpet ska stå'.

Nu skriver du ju också om osäkra hundar. Då jag själv inte har hundar som har något emot barn, så vet jag inte hur jag skulle göra om hunden visade på något sätt att den inte kände sig bekväm.

Hm…. Funderar lite och tror att jag kommit fram till, att jag nog skulle be hunden komma fram till barnet och låta barnet klappa hunden, klia på 'klifläcken' (mina hundar har ett speciellt ställe dom gillar att bli kliade på), ge hunden godis. Å då tror jag hela problemet är löst (Var jag naiv nu eller kan det vara så enkelt med en osäker hund?)

#14 Ja rätt naiv var du nog. Tvingar du fram en osäker hund till något/någon den tycker är obehaglig och sen tvingar hunden att ha kroppskontakt på det kommer du garanterat göra hunden ännu mera rädd…

#15

Attans då! Jag som trodde i min rosaskimrande värld att hunden smidigt och självmant skulle trippa fram då den själv får gå fram (även om det är jag som lockar på den), istället för att barnet går fram till hunden (vilket jag tycker borde vara mer hotfullt). Som bonus så skulle ju hunden både få kel och godis.

Det märks kanske att jag inte har så mycket med osäkra hundar att göra? 

Eller nja… osäkra hundar och hundar med dåligt självförtroende har jag med att göra dagligen. Men ingen av dom hundarna är ovana vid barn.

#16 Hihi du har haft tur med den biten, inget dåligt med det ;) Kanske till och med är mer än tur som spelar in i ditt fall…

Den rosaskimrande världen är ändå skönt att gå till ibland, det är du nog inte ensam om att göra 

#14 Hehe! Min hund kommer ju gärna fram, och är gärna i närheten som jag skrivit tidigare. Däremot blir han osäker när barnet blir för livligt och sträcker sina händer mot honom. Han slickar på ett osäkert sätt och fortsätter barnet då att "vara på" visar han tänderna. Sedan jag började träna honom och få honom att associera barnet med roliga saker har detta inte hänt.

Och som sagt, jag känner att vi är på rätt väg men kan samtidigt känna att det är otroligt energikrävande att hela tiden ha den här kollen. Hade han bara gått undan och lagt sig hade det varit enklare känns det som. Men å andra sidan är jag ju villig att arbeta med detta och får helt enkelt bara bjuda hit barn när jag känner mig tillräckligt alert för att orka (det vill säga inte dagen efter ett party eller strax efter en tenta ) 

Tack för alla tips!

#18

Jag tycker det är kanon att du går in för att träna bort barn-osäkerheten även om du inte har egna barn. Det är sååå klokt utav dig. För rätt vad det är så sitter man där med en egen bebis, eller huset brinner upp och du får sova över hos nån kompis med barn, eller vad som helst dom gör att hunden behöver vistas en stund nära barn.
Klok du

Ja, min lilla osäkra/rädda går absolut inte under några omständigheter att locka till sig om ett barn finns i närheten… eller, IDAG går det, men första veckan här var vi på en äng och en far och son passerar 25m bort, sonen något "livlig"… det lilla fick min osäkra att lägga benen på ryggen och dra i panik.

Idag går han fram och tar godis och luktar lite, och han får alltid vara den som ökar och minskar avståndet. Så skönt när träning ger resultat! För med en hund som tar till flykt blir man lagom sönderryckt i armar och axlar…

Inne är det dock väldigt skönt att ha ungar… trots att det bara är en liten bebis så går han och lägger sig och ligger still där tills barnet försvinner. Väääldigt skönt den tid han gjorde sattyg hela dagarna i början pga understimulering ;) Nu låter jag säkert jättehemsk, men det var inte alls så farligt eller extremt. Men för mig som då fick ha ögonen på hunden dygnet runt var det såååå skönt med tio minuters rast!

Vill bara kommentera din väns åsikt med ett exempel ur livet. En kompis till mig skaffade valp när hennes två döttrear var 6 och 8 år. Hunden var hårt hållen och fick inte närma sig barnen. Barnen skulle inte heller bry sig så mycket om hunden. Vovven skulle, redan när han var valp, mest ligga på kommando. Jag skulle vilja säga att hon gick så långt som att inte tillåta honom att välja var han skulle ligga. Eller också var hon bara hård när jag var där? Det kan ha varit så då jag hade en mycket lydig jämgammal hund och hon kanske ville visa att han också lydde henne?

Hur som helst så var han 9 månader när han började morra åt barnen. Kort därefter avlivades han…

Barn och djur kan, om de får chansen, ofta kommunicera alldeles utmärkt. Jag tycker rent ut sag att det är grymt att inte låta dem umgås på ett sätt som de väljer. Självklart måste man som vuxen vara med och se så att det går lugnt och sansat till.

#19 Tack, men för mig är det självklart att jobba med det som är problem!

#20 Jag tycker inte alls det låter hemskt, tvärtom förstår jag dig helt. I början var min hund jätterädd för alla möjliga ljud, typ tvättmaskin, dammsugare, matberedare, elvisp osv. Han sprang runt och stimmade och skällde för att sedan försvinna iväg och lägga sig låååångt bort från ljuden. Jag kunde också tycka det var skönt! Nu är han fortfarande liiite rädd för endel av ljuden, men blir inte särskillt stressad utan går lugnt och lägger sig på övervåningen.   

#21 Usch då! Det är ungefär så jag är rädd att det blir om man håller hunden för hårt i förhållande till barn.