Igår var det ett kärt återseende här hemma. Tusse fick träffa kompisen Bella igen och leka av sig lite i hundrastgården.
Jag stod och skröt om att Tusse har blivit så duktig så på inkallning. Men bara för att han var duktig en sekund innan så fungerade det inte alls när vi skulle gå hem.
Han sprang ut till mitten av rastgården och la sig platt ner.
Jag stod och ropade på honom men allt jag fick var en blick.
Då fick jag lite hjälp från oväntat håll.
VOV VOV! Lät det.
Bella tröttnade på Tusses beteende och ropade in honom åt mig. Han kom på en sekund.
Jag skulle gärna vilja veta vad hon sa, kanske ska pröva det själv nästa gång ;)