Vad sjutton skulle jag göra utan min älsklingsvovve?
Låg och grät i sängen nyss och Aramis kom och tittade lite fundersamt på mig ett tag innan han hoppade upp i sängen och började slicka bort tårarna från mitt ansikte. Sedan när jag lugnat mig lite så lade han sig på rygg och såg allmänt galen och tokig ut så jag började skratta, och varje gång jag skrattade så viftade han ivrigt på svansen. Sådana gånger man verkligen kommer på att de förstår så mycket, de kan trösta så mycket.

Ville mest skriva av mig om det fina han gjorde för mig, tröstade mig verkligen och fick mig att skratta. Han är underbar