Tycker det låter som om hunden kan gynnas av positiv mental stimulans. Så som träning.

Du stör dig på en massa beteenden men har du någonsin funderat på vad som orsakar dessa eller försök träna hunden?

Det låter som hunden är ordentligt understimulerad, och din tjej har nog …tyvärr… misslyckats ordentligt med uppfostran. Vad är det för ras ?

Har ni kollat så det inte ligger något annat bakom ? Har hunden ont någonstans eller är det andra orsaker till detta felbeteende ? För ett felbeteende är det , åtminstone enligt mig.

#1: Jo men de känns ju som man försökt träna bort beteenden. Jo jag har tänkt på det och de är att hunden fått göra som den vill från början. På vilket sätt menar du med mental stimulans?

#3: Med mental stimulans menas att hunden får jobba med huvudet/hjärnan istället för kroppen. Kör lite lydnad, kanske ett upplet eller liknande inomhus, kör även lydnad när ni rastar hunden, så det inte "bara" blir en "tråkig" promenad.

Djur är otroligt bra att känna av dina känslor så tyvärr blir det säkerligen en ond cirkel också där hunden känner din frustration (och ilska) och då verkligen inte vill lyssna/"Uppföra sig".

Haft en hund som var väldigt tydlig med det, var man misnsta frustrerad/stressad så totalt ignorera hon en (i annat fall var hon riktigt bra på att lyssna), en labbe så också väldigt matmotiverad (vilket kan underlätta vid träning).

Vet att det är svårt men försök ändra tänket från vad för fel du kan finna och försök istället fundera på vad du skulle vilja se för beteenden istället och sen träna på dem (tex inte tigga vid bordet, lägg fram en bädd/matta/filt och träna hunden att gå och lägga sig på den, eller ett annat knep kan vara att varje gång hunden tittar bort från bordet (när man sitter där) så kastar man iväg en godbit (är hunden så matfixarade kan man använda hundens vanliga mat för träning istället för att ge i skål), snart kommer hunden inse att tittar jag bort/vänder ryggen mot bordet så kan man få gobitar, när den fattat det kan man öka tillfällena mellan godbitarna eller om hunden erbjuder sig att flytta längre bort från bordet kan man börja belöna det istälelt).

Att sprida ut maten så den får söka (inne eller ute på tex gräsmatta) är också bra stimulans (har själv helt slutat ge mat i skål till de flesta av mina djur och istället anävnder maten vid träning och stimulering).

Lära in hjälpsamma kommandon kan också vara en grej, lära hunden plocka upp saker du tappat tex, lära den stänga skåpdörrar. Har man frontmatad tvättmaskin kan man lära hunden stoppa in tvätt i tvättmaskinen.

Kissar hon inne när hon är själv? Låter som stress/separationsproblem.

En annan övning som kan vara användbar i många situationer är att öva target, tex ha en musmatta och lär hunden att sätta en tass på den. Öva korta stunder under dagen (ta tex fem godbitar till att börja med och öva tills dem är slut och sen ta paus). När hunden fattat vad musmattan innebär kan man använda den genom att tex kasta en bit ifrån en så hunden springer dit om man vill förflytta den någonstanns. Sen sakta bygga upp att den ska hålla positionen på mattan längre och längre. Kan ju även funka om hunden börjar skälla på saker, distrahera bort och erbjud ett annat mer lönsamt beteende.

Det låter helt klart som att din tjej varit alldeles för skapphänt med hunden, hur gammal var den när ni träffades? Och hur gammal är den nu?

Klart en hund ska ha regler, en hund mår BRA av regler, en hund ska inte vara på bordet, tiggande är vidrigt, det håller jag med om, hatar tigfande hundar, önnu värre när det rinner säckel runt munnen på dom, ina hundar får inte tigga och dom vet att det inte är ok, tills det kommer till pappa eller annan weakwilled person, dom vet var det könar sig att tigga och då är dom Vidriga med det.
Det finns ett talesätt "man kan inte lära en gammal hund sitt", extremt dumt talesätt enl mig för man kan lära om en hund, även om det kan vara jobbigt, en hund som har ett inlärt beteende kan vara jobbbig att bryta, men det går.

Du säger att hunden inte bryr sig om barnen? I min värld så är det jäkligt bra, hellre att dom knte bryr sig än att dom inte klarar av att vara runt varandra det blir lätt fel i kommunikationen mellan barn och hund även om det är vackert att se dom tillsammans.
Men däremot är det att hunden morrar/skäller/gör utfall emot barnen och det är vad du menar med att hunden "inte bryr sig" då är det dags att börja jobba på deras kommunikation/relation annars kan det bli svårt i framtiden, hur gamla är barnen?
Du säger att hunden kissar sönder mattor nä ni åker iväg, är det bara då eller annars med? Har ni bytt ut mattorna efter kissolycka? Om det är när ni åker iväg då är det med största sannolikhet separationsångest, och då måste ni kanske börja om från noll på ensamhetsträningen, är det annars också, och bara på mattorna, bort med mattorna, för isf har vovve ännu ett inlärt beteende med att kissa mattor, kanske bara ha mattor i rum där vovve inte får va tills ni har fått bukt med problemet, tråkigt, men ibland behövs de.

Bortsett från allt detta så tror jag att hunden kan må bra av mer mentalstimulans.
Det är endast fantasin som sätter gränser på vad man kan göra =) det viktigaste är att vovve får jobba med huvudet, och en glupsk (matglad) hund så är det extremt enkelt med mental stimulans =)

Jag håller med de andra. Det är tydligt att din partner inte har skött hundens uppfostran och en hund som lever helt utan regler såsom denna gör mår inte bra!

Hunden behöver tydlighet, stimulans och att få känna att den gör rätt och är uppskattad. Hundar vill vara till lags till olika grad, men de allra flesta gör sitt bästa för de vill göra rätt!

Du och din partner är helt oense om hur en hund ska vara. Självklart blir det extremt förvirrande och frustrerande för hunden då den inte får den tydligheten om vad som gäller. Den vet inte vad som förväntas av den och får aldrig uppleva känslan av att lyckas, att den är bra.

Tänk själv hur det hade varit om du hade två chefer där den ena litade på din förmåga och lät dig gå som du ville medan den andre kom och skällde på dig och läxade upp dig varje gång ni möttes. Bara för att dra till med ett jättetydligt exempel. Hur hade det känts i magen? Hade du trivts?

Det här är en hund som tydligt mår väldigt väldigt dåligt och är superstressad. Självklart kan den inte bete sig vettigt då.

Jag håller med andra om att det hade varit bra med ett veterinärbesök för att först utesluta att det är något fysiskt fel, vare sig det är smärta eller något annat. Sedan så KRÄVS det att ni kommer överens om hur ni vill ha det. Om ni inte kan bestämma något ihop så får ni se till att hunden byter hem eller att ni går isär, rent krasst. Hunden ska inte behöva lida såhär.

Ni kan inte komma någonvart utan att vara överens, så börja där. Det kanske tar lite tid, men det viktigaste är att det händer så snart som möjligt. DÄREFTER kan ni börja kika på hundinstruktörer/hundpsykolog som kan hjälpa er vidare.

Hoppas att detta inte blev osmakligt skrivet. Det är inte min mening. Jag tar i för att ni ska inse allvaret här. Hunden mår jättedåligt och något måste göras.

För att inkludera min egen erfarenhet så har jag en extremt envis hund. Han är både jättemjuk och jättehård, jätteenkel och samtidigt tröttsam. Jag måste vara extremt konsekvent och ha stenkoll på honom eftersom han är en expert på att fuska om jag inte hänger med.

Om jag har en speciellt dålig period så är det lätt att jag inte orkar eller tar tid att aktivera honom ordentligt och även att vara hård på att han ska bete sig i kopplet eller vid hundmöten faller bort. Därmed blir jag ännu mer frustrerad och trött. Det blir en börda att ha hund och jag känner mig helt slut, arg och besviken efter varje promenad. Vilket gör att jag definitivt inte orkar eller ens vill aktivera honom med tankarna "han bryr sig ändå inte!" eller till och med "han hatar mig ändå!" Lite igenkänning, kanske?

Och han fattar ingenting! Han vet inte varför min stubin är så kort, varför jag säger åt honom så rejält fastän jag inte brukar göra det och så vidare. Då är det viktigt att jag stannar upp och påminner mig själv om att ta tid att träna, andas, att världen inte går under om något blir fel och att se till att han får sina behov tillgodosedda även om jag inte är på bra (men tillräckligt) humör samtidigt som jag ser till att jag får tid till att sitta ner och pyssla med mina egna saker.

Det här var väldigt länge sen jag lyssnade på så jag minns inte innehållet, men denna podden är jättebra och ni kanske finner något nyttigt däri som ni behöver höra! https://podtail.com/podcast/var-basta-van/jag-hatar-min-hund-vad-ska-jag-gora/

Kom också ihåg att man måste börja med relationen och små vinster innan man ser framsteg. Att ha en lydig hund är en helhet, precis som en relation till sina barn. Man kan inte förvänta sig att barnen vill komma och berätta om saker eller umgås om man inte har en bra relation. Samma sak med hunden som inte vill vara delaktig om den inte trivs.

Så för att betona: Prata med din partner först och främst! Börja bestäm hur ni vill ha det vad gäller uppfostran. Därefter kan ni koppla in en duktig tränare/hundpsykolog som kan både utbilda och guida er så att ni kan ta reda på vad hunden behöver och tillgodose de behoven. Se också till att hunden får komma till veterinären för en koll.

Det kommer att ta tid eftersom en relation är en ständig process och mycket kommer att behöva justeras, men detta tror jag går att fixa! Det är väldigt starkt av dig att skriva så ärligt om situationen och att inkludera "fula" tankar som man "inte får ha" ;) Det gör det mycket lättare för oss att försöka hjälpa. Att du är öppen för att du kanske inte vet bäst eller har rätt är inte heller alls lätt och ett STORT steg mot att detta går att lösa! Nu hänger det på att ni vuxna ska komma fram till gemensamma mål.

#0: Tror du verkligen att du är en hundälskare som skriver hundfan och blir arg jämt och ständigt på en oskyldig hund!?
Nja du låter inte riktigt som en hundälskare. En hundälskare älskar alla hundar.
Det låter mer som om du är svartsjuk eller avundsjuk på hunden eller din partner.
Kanske din partner gillar hunden mer än dig, vad vet jag!?
Anser du dig smartare än hunden eller anser du att hunden är smartare än dig!? Eftersom du tycker hunden ska skärpa till sig innan du ens själv gjort något åt saken!?

Om du tycker att du är smartare än hunden, vilket du borde vara, vad är problemet!?
Börja träna hunden och ta hand om den som sig bör. Så har du inga problem längre.
Så som du behandlar hunden behandlar den dig, barnen och hemmet.
Skiter du/ ni i att gå ut med hunden, att träna hunden fysiskt och psykiskt och dessutom är elak mot hunden som du är så kommer det ta sig i utryck så som du beskriver.

Hunden du klagar på får ingen stimulans, kärlek, motion, promenader, osv.
Inte konstigt att den är som den är mot dig.

#8: Jag sa aldrig att jag var en hundälskare?
Jag älskar inte alla hundar, vissa hundar är vidriga och inte alls tilltalande.

Du menar alltså på fullt allvar att jag skulle vara svartsjuk på ett djur? Du verkar vara trög som inte förstår att mitt problem är att hunden är ouppfostrad och fått göra som den vill. Vad har denna tråd ens med vem som är smartast hunden eller jag? Man förstår
ju att du skriver detta i kränkt affekt iallafall. Ta det lugnt för guds skull.
Och du säger att hunden beter sig utifrån hur jag behandlar den, jag kan säga att hunden var likadan när jag träffa den första gången, och då fanns inga regler alls.

#8 Med den definitionen är jag inte heller någon hundälskare, för jag kan vara helt extremt trött på min hund i perioder. Då är han en riktig skithund som får höra många svordomar och suckar ;)

Det är helt normalt att bli arg och speciellt när man är i en situation som TS är, vilket i grund och botten inte ens beror på honom. Det är enormt frustrerande att sitta fast utan facit i hand och dessutom med en partner som parallellt bara verkar bidra till problemet!

Han visar på vilja att förbättra det här, ifrågasätter sig själv och är här för att be om råd! Om du aldrig någonsin blir arg eller säger något fult till dina hundar så grattis till att du är en supermänniska. Det hör verkligen inte till normen.

"Är det nåt fel på mig? Jag fattar inte varför jag stör mig så mycket-"
"Samtidigt kan jag gråta ibland när jag gosar och pratar med hunden och tänker att jag vart så jävla arg o förbannad och jag vet jag kommer ångra det när hon går bort. "

Det här är en person som är öppen för att han gör fel och ärligt ber om hjälp. Tror du då att det hjälper att ryta i och vara rentav otrevlig och respektlös med påståenden om svartsjuka som kommer ifrån ingenstans för att det är din subjektiva uppfattning? Det enda detta leder till är att du kanske mår bättre för stunden som fick spy lite galla på någon. Det hjälper ingen av dem och framförallt inte hunden!

Nog för att hundar är viktigare för dig än människor (tror att de flesta här känner så om sina hundar), men du behöver inte vara så otrevlig och hård för det. Hade det verkligen känts bra om du avskräckte människor som ber om hjälp så att de inte vågar fråga, försvinner ifrån forumet och INTE får hjälp med hunden så att de alla fortsätter leva såhär, med en väldigt olycklig hund?

Det är ingen av oss som tycker att den här situationen är bra och då är det viktigt att faktiskt försöka bidra till att hjälpa den som inte har rätt verktyg för att hantera problemet istället för att bara peka finger. Om TS hade varit helnöjd med sitt agerande så hade det varit en annan sak, men då hade han inte skrivit här ifrån början.

Och vadå "en hundälskare älskar alla hundar"? Vem har bestämt det? Det kanske stämmer för dig, men jag tror att det är många som inte älskar eller trivs med precis alla hundar. Det är hela anledningen till att folk letar efter raser och individer som de passar med.

Jag själv tycker att pappas hund är skitjobbig som inte har någon vilja att lyssna, är skitjobbig mot min hund och som skäller massor så att det skär i öronen. Den hunden älskar jag absolut inte och skulle aldrig vilja bo med. Som tur är så har jag min hund som jag passar skitbra med och älskar, även om jag ibland kan bli väldigt arg på honom, vare sig det är befogat eller inte.

#9: Du har rätt, du skrev aldrig att du varit en hundälskare. Det var jag som misstolkade dig.
Däremot skrev du att du var en hund människa.
Fast hundmänniska för MIG betyder att man är en hundälskare som förstår
sig på hundar. Alltså man kan enligt mig inte vara en hundmänniska utan att älska hundar.

Är man tex en kattmänniska så älskar man katter och kan allt om katter.
Är man häst människa så älskar man hästar och kan allt om hästar
Jag är hund o häst människa.
Fast jag älskar andra djur också. Även om jag inte kan allt om dom.

Men eftersom du varken älskar hundar eller förstår dig på hundar alls så är du ju ingen riktig hund människa.
Så varför kallar du dig det!?

Eftersom du gnällde på hunden för att du mår skit i ditt förhållande så lät du svartsjuk på hunden.
Och ja det är faktiskt vanligt att partnern är svartsjuk på ett djur eller att partnern älskar sitt djur mer än partnern.
Det är absolut inget ovanligt.
Googla så får du se.

Jag utgick från att du är smartare än hunden såklart.
Och inte tvärtom.
Även om hundar är smarta på sitt sätt.

Eftersom du som människa ÄR smartare än hunden så kan du göra mycket åt situationen om du skulle vilja.
Men vill du inte ändra på dig så kommer varken hunden eller din partner ändra på sig heller.

#8: Nja. Ska man utgå från ditt resonemang här, så är ungefär 98%av medlemmarna här inne inte hundälskare eller hundmänniskor.

Ge mig ett exempel på en hundägare som aldrig någonsin har blivit tvärarg och/eller tyckt att ens hund är pissjobbig och har ett vedervärdigt beteende. Jag tror inte du kan det. Även du har förmodligen tyckt att dina hundar är apjobbiga nån gång.

Just nu har jag 3 hanar som är i slyngelåldern, varav två skulle jag kunna skänka bort på blocket eller svarta börsen flera gånger om dagen. De är helt vidriga, de lyssnar inte på nånting de har totalt "tappat öronen", de har glömt bort hur man går i koppel och allt som finns i nåhöjd, spelar ingen roll om det är mat kläder eller husses verktyg etc , vare sig det ligger på bord, stolar eller bokhyllor är helt okej att plocka med sig.

De kommer ge mig hjärnblödning, om de inte ser till att jag hamnar på psyket innan ;)

#10: Ja då måste jag nästan vara en super människa då!?🤔😅

Jag har nog aldrig blivit riktigt arg på våra hundar. Det har säkert hänt, nångång kanske, men jag kommer inte ihåg att det har hänt.
Fast min man är ännu " värre" än mig. Jag har aldrig någonsin sett min man vara varken arg eller ens irriterad mot någon av våra hundar. Någonsin.

Men visst har jag blivit frustrerad eller irriterad på mina hundar ibland, men jag har aldrig blivit riktigt arg på dom.
Jag har svårt att bli arg överhuvudtaget och blir väldigt sällan upprörd över något.

Fast jag tycker samtidigt inte det är fel om någon annan blir arg på sina hundar ibland.
Utan tvärtom så tror jag det kan vara bra att kunna bli arg på hunden när det behövs.
Men kanske inte för ofta.

Så bara för att du blir arg på hunden ibland betyder inte det att du inte älskar sin hund givetvis. 🙂

#11: Orkar inte svara på dina kommentarer tyvärr.. Du tappa mig helt nu när du säger att jag gnäller på hunden för att jag mår skit i förhållandet, what?
Jag älskar mitt förhållande vad snackar du om?
Och vem säger att jag inte vill ändra mig? Jag får ju panik på att jag blir så frustrerad på hunden?
Och jag skiter i om det är sant med svartsjuka gentemot djur, de låter helt stört men aja där är inte jag iallafall. Du kanske har erfarenhet med någon som vart svartsjuk på dina hundar eller kanske har DU varit det på någon älskares dvärghamster eller nåt annat?

Vad är det för ras och hur gammal är den?

Ni måste båda ta itu med hundens uppfostran och träning. Gå kurs för att lära er om ni inte kan. Det är jätteskoj att gå hundkurs.

Ge också hunden

• 2-3 timmars utevistelse per dag
• 30 min lek och kel per dag
• ett jobb (nu har den ev fixat sig ett eget jobb som att städa undan matrester och skälla)
• tankeverksamhet 10 min per dag
• regler, t ex vänta på att få göra ditten och datten

Får hunden det kommer den att lugna sig betydligt.
Om 4 timmar med hunden per dag är för mkt eller inte fungerar för er bör ni fundera på om den kanske skulle må bättre i ett annat hem.

#12: Jag tycker inte det är samma sak att bli pissarg på sin " dumma " unghund/ hund som struntar totalt I vad man säger eller gör ibland eller under perioder.
Jämfört med vad TS skriver i sin TS.

Efter vad han skriver så verkar han ju avsky hunden. Jag tror inte du avskyr dina hundar. Så jätte stor skillnad. 🤔
Han skrev ju själv att han inte älskar hundar, men samtidigt tror han att han är hundmänniska!?
Det går inte ihop.
En hund människa är någon som älskar hundar eller en hund som sagt.
Älskar ni inte hundar eller en hund så är ni inte hundmänniskor.
Ni kan vara hundmänniskor även om ni blir arga på hunden ibland också såklart.

Jag förstår att man kan bli arg på sin unghund/ hund. Även om man är hundmänniska. Det blir nog alla nångång.
Jag har självklart också blivit arg (inombords) på en hund jag med.
Fast om jag blivit arg på en hund så har jag inte visat min ilska för hunden genom att få ett utbrott, skrikit, tagit tag i hunden eller varit besviken på hunden för att jag uppfostrat den fel.
Det är aldrig hundens fel när den gör något fel, utan det är vi som ägare som gjort fel.

Jag kanske förklarade dåligt, men jag menade att jag visar eller tillrättavisar aldrig en hund när/ om jag blir arg pä hunden.
Jag noterar fel beteendet, men väntar medvetetet med att tillrättavisa beteendet jag blev arg över, till när jag inte är arg istället.
Vilket funkar mycket bättre. Då agerar man klokare.
Hur arg jag än blivit så visar jag det inte för hunden. Ok det har väl hänt nångång, men det ger ingenting i längden att visa sig skitarg på en hund. Dom förstår inte varför du är arg.
En hund ser dig som ledaren om du är lugn och bestämd.

Är du ofta arg och velig Istället och inte visar hunden att du har kontrollen (som TS som har 0 kontroll pga att han skyller allt på den stackars hunden) så ser inte hunden dig som ledaren och kommer inte lyssna på dig.

Hundar lyssnar inte på en mer för att man skriker, gapar, agerar argt eller är nonchalant.
Tvärtom. Då vill dom absolut inte lyssna.

Däremot så tror jag man ska vara bestämd mot sin hund. Och att visa ilska vid rätt tillfällen tror jag faktiskt kan vara jättebra.
Om man har en bra relation med sin hund så funkar det att bli arg.
Har du däremot inte någon relation alls med hunden ( som TS) eller tom ogillar hunden så funkar det inte att att bli arg på en hund.
Iaf inte om man vill få hunden att lyssna. Vilket jag trodde att TS ville först.

#16: TS avskyr inte hunden i sig, h*n avskyr hundens beteende och blir jättestressad över detta. TS vill få det att fungera om du läser vad som skrivs.

Det var det jag syftade till med mitt inlägg #12 ….