#0: är man rädd för någon eller har svårt med konfrontationer är det bättre att låta sådant passera. Speciellt om man har sina hundar med sig.

En pundarkung lyssnar ändå inte på vad främlingar med små skälliga hundar säger, för uppenbarligen var han störd av hundarna. Så att säga emot hade inte gett något positivt resultat för dig och din mamma.

"ska man istället bara stå där och få skit kastat över sig för att bara för att han ska stanna 3 meter bort och käfta på en när man FÖRSÖKER lugna/korrigera/distrahera (vad som nu funkar bäst) sina hundar."

Kan ju inte säga att jag tycker ni fick skit kastat på er. Det var otrevligt gjort av honom, men era hundar skällde trots allt. Det är ju inte första eller sista "kamphundsägaren" som dagligen möter rädsla mot deras hundras trots att deras hund aldrig gör något väsen av sig, som är omåttligt trött på att småhundar skäller som galningar och inte döms för det.

En narkoman är mer lynnig är en nykter människa dessutom.

För övrigt finns inget "extremt autistisk", och att inte klara av att hantera situationer som denna är inget speciellt som hör ihop med autism, utan ganska vanligt bland människor över huvud taget.

Blandar man in diagnoser i situationer de flesta skulle känna obehag i ökar oförståendet kring behovet av diagnoser, och till och med att det alls finns diagnoser. För känner alla så är det inte utanför "normen". Man bör vara sparsam med att blanda in diagnoser om det inte gäller just de, för sin egen skull som person med diagnos och övriga med det. Adhd tex har missbrukats så att få förstår att det är en problematik som hindrar ens funktion i vardag och fritid och inte bara att man pratar mycket och tankspridd, och att alla har adhd ibland.

Är alla som inte hör allt som sägs när någon skriker på dom utan förvarning extremt autistiska? Det är vad som förmedlas.

"Så känner alla ibland, då har jag också autism" är en biverkning av att folk skyller på eller förklarar saker med autism när det handlar om saker som är kopplat till människan, och inte är utmärkande för en minoritet av människor och del i problematik som är hindrande för en fungerande vardag.

Din avsikt var givetvis inte att förminska diagnosen. Men jag tycker det är viktigt att uppmärksamma när det händer så vi inte suddar ut gränserna och förlorar syftet med diagnoser.

Jag ignorerar sånt folk. För mig är det sällan värt att ta en konfrontation, oavsett om det är en knarkare eller bara grinig hundägare. Är det en person som inte känns ok så fortsätter jag bara gå. Stannar inte upp för att svara på kommentarer eller så. Jag vill inte att min hund känner av min oro, ilska, rädsla eller irritation utan går hellre vidare. Om det känns som att det kommer eskalera om jag ignorerar ägaren kan jag säga typ "okej" eller "visst" medan jag går förbi. Att stanna är typ det värsta tycker jag, bättre att man istället visar att man vill komma från situationen men givetvis inte gör det så att hunden känner din oro.

Det verkar ju vara ägaren som har ett burdust och otrevligt sätt, inte hunden. Hans hund visade väl inte upp några beteendeproblem i den här situationen heller, vilket däremot era hundar gjorde.

Det kan ju vara så att knarksnubben är rädd att era hundar ska trigga hans och därför vill få stopp på situationen. Att han sen är otrevlig är ju ett problem. Men hans hund gjorde ju inget galet alls, så inte mycket han kunda ha gjort i sin ände.

Svårt att råda, men jag skulle nog också undivika mannen, vilket ni förstås redan försöker. Och fortsätta träna hundarna så de inte regarar så högljutt på andra hundar. Händer det igen, så be lugnt om ursäkt bara och säg att ni jobbar på det.

#0: Sen sa mannen nått jag inte uppfattade

Jag var en f*tta och en subba som inte skulle ha hund när jag inte kunde hålla ordning på dem. Jag svarade inte utan fokuserade på Azzy som var snortokig.

#1: Den här människan är särdeles otrevlig mot alla. Han bråkar och käftar var än han kommer åt. Ena grannen blev utskälld av honom då hennes hund drog i kopplet när de möttes, grannens hund var knäpptyst, och hon gick inte undan, hon kortade bara av kopplet.

Jag brukar inte "slita undan" mina hundar när jag möter andra större hundar, jag kortar bara av kopplet och går lite åt sidan, då jag vet att min ena hund kan bli reaktiv, och när det gäller knarkare och större "kamphundar"( Amstaff, Rottis o.l) så blir han snortokig, jag vet om detta och därför går jag undan med honom.
Han morrade och vägrade gå fram till sonen när han var påverkad också¨, så det är inte specifikt denna människa, utan det är alla som är eller verkar vara påverkade.

Vad gäller Molams diagnos, så är hon extrem. Hon klarar inte av konflikter överhuvudtaget och får panikångest och mår jättedåligt. Hon tappar koncepten och uppfattar ingenting. Jag vill inte tänka på vad som hade hänt om hon inte hade hundarna.

#2: Normalt brukar jag ignorera sånt folk jag med, men i vissa lägen är det bättre att kunna gå undan och försöka avleda hunden, eftersom han blir så reaktiv. 9 av 10 hundägare brukar respektera detta och går vidare. Men den här människan stannar några meter ifrån mig och mina hundar och börjar gapa och skrika, vilket gör att hundarna blir ännu mer osäker.

#3: Hunden är inga större problem, utan det är ägaren. Han är otrevlig och gapig.
Självklart inser jag att han kan vara rädd för hur hunden skall triggas av våra hundars skällande, men då skal han väl för sjutton inte stanna tre meter ifrån mig och börja gapa och skrika, då triggar han ju mina hundar ytterligare.

Jag har faktiskt bett om ursäkt när jag har mött honom och mina hundar har skällt, men han är lika otrevlig i alla fall.

Normalt sett så brukar de inte bli så här galen, visst kan de skälla, men det är lätt att avleda dem och få dem tyst i hundmöten. Vi tränar varje dag och en gång i veckan är vi iväg med hundarna till Siljegropen och träffar andra hundar, alla raser, kön och storlekar. Det brukar gå bra, dock så blir Azzy skällig och "stissig" om det kommer Rottweilers, Amstaff eller andra liknande hundar. Men vi jobbar på det med 🙂

#4 Det har fortfarande inget med saken att göra. Det är poängen.

#5
Är du själv på spektrat?
Jag tycker snarare att det är du som förminskar diagnosen och inte tar hennes reaktioner på allvar. Självklart är det en stressande och obehaglig situation för alla oavsett man har diagnos eller inte. Men som autist är man ofta oerhört stresskänslig och då är det lätt att man får en reaktion som är långt utöver det vanliga och det har ju allt med diagnosen att göra.

#6: ja det är jag. Och nej, det är inte att förminska när man värnar om att inte överanvända det.

#7: Fast jag skulle inte klassa detta som att överanvända den. Vi alla är olika, har olika tendenser och olika problem. Du säger själv att redan vanliga personer ofta kan ha problem med att hantera sådana situationer. Har man då autism och är extra känslig för till exempel då sådana väldigt stressiga så kan det bli lite väl mycket. Du kanske har turen att det aldrig totalt låst sig och du fått en shutdown eller liknande? Vissa personer med autism har svårt att undvika dessa även med knep. Så visst kan autismen hänga ihop med att hon inte uppfattade resten av skedet. Blir det för mycket så kan "hjärnan stänga av" och omvärlden klarar inte att nå en längre.

Sedan kan man kanske påpeka att det är viktigt att förklara att autism är olika från person till person, men jag tycker inte i sig att det presenteras som ett påstaende att alla med autism reagerar så i just denna situation.

#7 Självklart ska man inte överanvända eller skylla på sin diagnos för att komma undan med vissa beteenden. Men det gjorde hon ju inte heller - det var ju bara en kort förklaring till varför hon reagerar så starkt. Det tycker jag inte är att överanvända och det är definitivt relevant i situationen. Man måste ju ändå kunna förklara varför man fungerar som man gör?

#9: vi får vara överens om att vi inte är överens.

#1 när jag sa "extremt autistisk" så var det verkligen inte för att överanvända, eller förmiska eller whatever,jag har grad 2, nästag grad 3, dvs nästan den värsta typen av autism, och mitt största problem är socialt sammahang, konflikter och kroppsspråk.
Blir det då konflikter när jag jobbar på att tysta mina hundar, som förövrigt lyckades, bara inte direkt, men väldigt strax, så låser jag mig, dvs får ett "sammanbrott", allt stänger av, och då menar jag ALLT kan inte prata, kan inte kolla på nån, kan inte ens röra mig, nu hade jag turen att jag hade hundarna med mig då hundarna är min Safety så att säga, och eftersom jag hade burit upp valpen, och kände hans päls och värme så kunde jag fortsätta tysta mina hundar, MEN när dom var tyst så hade jag stängt av. därav att jag inte uppfattade var mannen sa, och därav att jag valde orden "extremt autistisk" det är inte direkt en reaktion en neuronormal person skulle få.

Men hur som helst var inte det punkten i denna diskussion.
Punkten var "VAD GÖR MAN" jag vet att det bästa man kan göra är att försöka undvika, vilket vi vanligtvis gör, men detta var frsta gången på kanske 3 år som man har "krockat" med han igen, utan att det var planerat, och OM man det av nån anledning skulle hända, vad ska man då göra, man kan ju inte direkt ursäkta sig när han bara skriker på en, och man samtidigt försöker lugna sina LARMANDE hundar, både welshen och daghunden var tyst, det var endast vavvorna, det kommer med rasen, precis som Drag kommer med huskies eller vallning kommer med BC eller jag kommer med älghundar.

Mina chis är 4 månader, 2.5 år och En rescue på 7 år, Rescuen jobbar vi på då hon inte haft några "regler" så hon har fått gjirt som hon vill. Valpen har ännu inte lärt sig, det jobbar vi också på, och tro det eller ej men mellan Vavvan Skällde 2 gånger, sen var han tyst, TVÅ gånger är mer än bra för en LARMANDE hund.

Restern är fortfarande et WIP och därav tar det något längre tid för dom att lugna sig, och absolut, MAn kan tycka att det är jobbigt att möta skällande hundar MEN går man undan och jobbar på att lugna sina hundar och personen i fråga fortfarande skriker på en så tycker jag definitivt att man får skit kastat på en, och ännu värre är när dom stannar 3 meter ifrån en som försöker få tyst på sina hundar och skriker och kallar dom massa glåpord, då är det definitivt att kasta skit på en, hade han fortsatt att gått så hade Azzy lugnat sig mycket snabbare och då hade det blivit tyst.

Eftersom du har så stora problem socialt - bra att du berättar förresten - så är det ju svårt. Hade det inte varit så hade jag kanske sagt försök snacka med snubben. Men det verkar ju inte vara en lösning för dig.

Tror du att du skulle klara att liksom förekomma honom? Jag menar om en situation som den som nyss hände håller på att segla upp igen, typ vinka och heja glatt och hojta typ "Ursäkta om mina hundar börjar skälla nu. Det är sån ras. Håller på att försöka träna bort det"

Han har säkert sina problem han också, om inte annat en sönderknarkad hjärna, men han kanske blir mer vänlig om du är vänlig först. Han lär ju inte bli argare i varje fall.

Kanske dumt och kanske svårt för dig, men det är det enda som slår mig.

#12: Det går inte att prata med honom, jag har försökt. Jag har försökt förklarat för honom att jag jobbar på att träna bort skällandet, åtminstone så mycket som det går, Chi är en larmande hund, så helt kan jag nog kanske inte få bort det. Men kunde jag få ner det till att de skäller en eller kanske två gånger, så skulle jag vara helnöjd.

Jag brukar normalt gå åt ett annat håll om jag ser honom, just för att jag vet hur Azzy kommer reagera och hur han kommer reagera. Men nu "krockade" vi runt ett hörn och vägen var smal utan möjlighet att komma undan så långt åt sidorna så vi såg honom inte, det gjorde inte hundarna först heller.

Jo han har sina problem, och jag har ,som sagt, försökt prata med honom men det går inte, han gapar i alla fall.

OK. Men då ser jag ingen annan lösning än det du redan gör. D.v.s. fortsätt att försöka hålla dig ur vägen. Det borde du ju inte behöva, men vad annat kan du göra?

#14: Ja men precis. Jag kan inte göra så mycket annat än att hålla mig ur vägen.

#11: Jag vet man ska vara konsekvent när man tränar för att få bäst resultat snabbast, men tänker att kanske bara fortsätta gå när du råkar stöta på honom. Kanske även öka takten lite så att hundarna nästan behöver trava för att hinna med och med kort koppel. Tänker mest när det gäller denna snubben då det blir samma jobbiga situation varje gång så kanske ni vinner mer på att bara gå vidare än att stanna kvar i den negativa situationen.

#16: Som jag skrev i #13 så var vägen smal och inga möjligheter att kunna komma undan så långt åt sidorna. Normalt sett så brukar vi gå åt ett annat håll eller gå åt sidan en bit och gå vidare med kort koppel på hundarna.