Är det du som har huvudansvaret för hunden?

Jag får uppfattningen att du fört över din oro för hunden på hunden.

Djur läser av oss mycket fort och innan vi själva egentligen formulerat våra tankar eller insett själva vad vi har för känslor.

Ni kanske kan börja om - du tar hand om ditt trauma och hunden får bearbeta sitt inlärda beteenden.

Dina reaktioner är inte ovanliga och har det dessutom skett en olycka är det inte så konstigt om det fortfarande finns aktuellt - kanske var du till och med tillsammans med hunden när det hände.

Ta mina reflektioner och fundera om det kan ligga ngt i det annars bortse helt från dom.

Tycker ni synd om hunden?

Det verkar så när du i din text skriver att det är hjärtskärande att se henne rädd när ni går ut och att ni dessutom anpassar ert liv efter henne och inte träffar släkt och vänner och liknande.

Först så ska man aldrig någonsin ömka och tycka synd om en hund - när hunden är närvarande..DÅ kommer hunden tycka att det är läskigt..

Tyck inte synd om hunden när ni får besök…låt hunden få ligga i en egen bädd en bit ifrån där ni sitter och Ignorera henne bara till att börja med.

Sen bör ni träna henne så att hon får bättre självförtroende - det är viktigt även då att inte ömka henne..

Bättre självförtroende kan hon få genom att ni aktiverar henne..

Bra saker att göra med alla hundar stora som små för att öka självförtroendet är att låta dom använda sin nos till att spåra och söka allt ifrån godis till olika dofter…
Som nosework som funkat på alla möjliga hundar med olika problem..
Hon behöver få känna sig duktig!

Att låta henne balansera på balansbollar, stockar osv hoppa upp på stenar, träna agility.

Sen att vara lugn med en hund är a och o…hundar speglar sin ägare..

#1: Det kan mycket väl ligga något i det du skriver. Jag har huvudansvar för denna hund och hade även det gör förra hunden. Jag var också med vid olyckan och ja, det var ett trauma för mig.

Köper din hypotes rakt av, men hur i hela världen ”börjar vi om”? Jag har bearbetat mitt trauma så mycket man kan och kände mig helt återställd när vi till slut skaffade denna hund, men det verkar ju ändå påverka mig.

#2: Ja, många av de tips du ger fick vi av hundpsykologen och det har hjälpt henne lite grand. Skulle inte säga att jag tycker synd om eller ömkar hunden, men kan ju inte utesluta att jag gör det utan att vara medveten om det. Hundpsykologen har ju sett oss två tillsammans en del och hon tyckte att jag sas. ”betedde mig rätt”.

#4: Hon blev lite bättre skriver du…men det är ju jättebra..

Nu vet jag inte vad hon är för ras eller hur mycket och vad ni tränat, men om ni ökar på träningen så kommer hon nog må ännu bättre..
Sen har viss aktivitet mer eller mindre effekt på "problemhundar" ett ex är just nosework vilket har hjälpt hundar från hundstall att bli normala nog för att kunna adopteras bort..

Men det finns ju andra bra aktiviteter också som spårning, uppletande, tävlingslydnadsmoment, agility -eller balans träning på olika sätt , till att lära hunden tricks..

Sen beror resultatet mycket på hur ofta och mycket man tränar…

Jag tränar varje dag i tävlingslydnad, uppletande, apportering, targetträning
Nosework, agility, spår, mm ca varannan dag annars skulle mina hundar vara stora monster .Men dom VILL/kräver att få jobba..😊

#4: börja med att ge hunden en plats som blir han och där störs han aldrig. Skicka dit honom när han stressar upp, belöna när han är lugn.

Ge uppgifter åt honom. Låt honom arbeta mycket med hjärnan och nosen.

Släpp din oro över vad som kan hända. Det sprider sig omedvetet till din hund som då ständigt går runt på helspänn och ser allt som faror. Träna avslappningsövningar.

Träna ihop med vänner som har lugna hundar. Börjar din skälla går ni ifrån. Så fortsätter ni till han en gång är tyst trots synen av en annan hund pch då belönar du.

#5: Tack för tips! Nosework har jag inte provat så kanske ska testa det. Jag har det senaste 1-2 åren tränat henne jättemycket i diverse självförtroendeövningar som vi fick av psykologen. Samtidigt är det ett dilemma när jag nästan lägger mer tid på hunden än på barnen. Att ens hund tar tid var jag beredd på men jag har hittills aldrig lagt så oerhört mycket tid på en hund som jag gör på denna (och hon är min fjärde). Det är ju bl.a det som känns som att livet krymper, tyvärr och att jag har dåligt samvete gentemot familjen.

#6: tack för tips! Hin har dock inget problem med andra hundar. Bara med rörelser och ljud i omgivningen ute på promenad och gäster i vårt hus.

Ser att du har fått många bra svar och jag har väl inte så mycket att tillägga utan jag skriver som flera andra, ge hunden mer utrymme där den inte blir störd. Förklara för barnen att om hunden är där eller drar sig undan skall de låta bli den. Det har mina barn fått in med bröstmjölken, om hundarna går undan då skall de låta dem vara… punkt.

En tanke, hur gammal är hunden ? Har den alltid varit så här eller är det något nytt ?

#7: Har du tränat på detta i 1-2 år, men bara fått en liten förbättring?

Får man fråga vad du fick för råd och hur ofta har du tränat det (det låter som om du lagt ner mycket tid på något som inte riktigt eller fullt ut har gett någon större ändring)

1-2 år är lång tid att träna på något som "knappt" funkar!

Jag kan berätta om en av mina hundar(som är väldigt mattig) som efter jag hade legat på sjukhus 2019 under längre tid och rehab efteråt under lång tid och jag kunde/orkade inte gå ut med hundarna alls annat än på tomten under flera mån när jag kom hem (min man gick ut med hundarna då)

När jag väl orkade så märkte jag att han var förändrad och gjorde utfall åt ALLT som rörde sig..bilar, cyklister, folk och hundar..+ att han drog i kopplet - vilket han aldrig någonsin gjort..Han såg "spöken" överallt osv..
Jag har haft hund länge så jag tänkte ju direkt att han behöver aktivering och ensamtid och ha kul med mig och lära sig lita på mig igen då han var också orolig att jag skulle "försvinna" igen i början gose plutten❤️..
Så jag började träna Nosework och lydnad och hade kul med boll och tränade balans, gick skogspromenader osv och la in mer träning eftersom..OCH tränade på utfallen jag provade ge godis när det kom något som rörde sig, men det funkade inte på honom att köra skvallerträning som det kallas, då provade jag att lugnt ställa mig så jag blockade honom eller när jag inte hann så tog jag tag i halsbandet och gav honom en uppgift typ sitt, stå eller fot…och det funkade samtidigt som han sakteligen lugnade ner sig pga noseworken..och annat..

I alla fall så funkar det bra nu och han är sig själv igen, men jag fortsatte med nosework för hundarna älskar verkligen det…Dom gillar det mesta, men nosework (och lydnad )har gett båda hundarna bättre självförtroende och bättre relation till mig..
Sen är ju balansövningar och liknande bra också..och alla hundar är ju olika.
Men det tog från när jag började kunna träna mer och gå med hundarna ca 4-5 mån att få honom normal…

Sen måste det ju inte vara nosework, men hundarna blir väldigt nöjda, trötta och glada av det + att dom får känna sig duktiga när dom hittar doften.
Sen finns det ju annat som spår, uppletande, godissök osv + balansövningar , tricks vilket också ger bättre självförtroende.

Sen som dom andra skrivit så är det bra med ett eget "krypin" när hon vilar och när det kommer gäster..Då kan det säkert komma folk om hon bara får vara ifred..
Sen känner hundar allt vi känner…är vi ängsliga så känner dom det och blir själva ängsliga…är vi lugna så blir hunden mycket enklare lugn..
Man får helt enkelt släppa alla katastroftankar…även om det kan vara svårt…men ja träna på det..tänk positiva tankar..prova vara lite "tokig" med hunden ute..🤪😊

Tack för svar!

Ja, en liten förbättring har vi bara nått på det 1,5 år vi hållit på. Hunden har förmodligen ett rätt känsligt psyke i botten och då är, enligt hundpsykologen, inte rimligt med dramatiska förbättringar.

Jag har börjat fundera på att försöka hitta ett lugnt hem på landet till henne. Utan småbarn, riviga tonåringar och spring i huset dagarna i ända. Finns säkert ännu mer vi skulle kunna göra för att försöka få det att funka lite bättre, men jag är så slut på detta nu att jag faktiskt inte tror jag orkar så mycket mer. Skär i hjärtat gör jag älskar henne verkligen, men kan inte lägga den här graden av tid och energi på hunden bara för att få vardagen att funka när jag har barn att också ta hänsyn till i detta.

#9: Hon upplevdes normal som valp, lite försiktig men ändå inom ramen för vad jag betraktar som normal variation. Vid könsmognaden blev hon livrädd för allt, precis allt. Hon blev skendräktig efter varje löp och det satt i länge. Av den anledningen kastrerade vi henne och då blev det bättre. Sedan har hon perioder - bättre k vissa perioder och sämre i vissa. Har undersökt henne hos flera veterinärer i hennes sämre perioder men ingen har hittat något fysiskt fel.

#9: och barnen låter henne alltid vara när hon. Dragit sig undan eller gått och lagt sig. Vi har haft hund sedan de var små så de är hundvana.