Det var/är tufft. 

Jag började planera för hund så fort jag flyttade hemifrån. Jag har sparat och sparat och sparat för att ha råd med hunden och ha en ordentlig buffert om något händer. Jag studerar, så jag är hemma mycket. Vi hade förberett oss med både dagmatte och hunddagis men nu gick det bra för vår hund att vara ensam hemma när jag har föreläsning. 

Jag älskar varje dag med min hund men samtidigt ångrar jag hur begränsad jag faktiskt är. Det är typ det man hör hela tiden, "skaffa inte hund för man blir så bunden" och så tänker man att man är okej med det. Men ju äldre man blir desto mer vill man kanske hitta på och så är vovven där.

Jag var 18,5år när jag hämtade min första vovve :) Det är nu 1,5 år sedan och han är 3år gammal Ekonomiskt så har jag extrajobbat och sparat, sen får jag ett bra pris på försäkringen via uppfödaren eftersom jag har hnm på helfoder :) Har sett till att alltid ha ett veterinärkonto på ett par tusen för kris! Det är väldigt mycket pusslande… första tiden bodde jag hemma och kunde få hjälp av mina föräldrar, vovven va ju inte en valp heller så han kunde lämnas ensam rätt fort :) Det känns som de nästan är lättare nu i den här åldern för mig att ha hund. Nu är jag 20 och har precis hämtat en liten valp :) När man sen jobbar heltid är de vädligt svårt att få ihop de, men nu när jag är ung så kan ja få hjälp av hela familjen samt mormor med hundvakt Jag pluggar till sjuksköterska och många grejer i skolan är valfria att dyka upp på så jag har kunnat vara hemma med valpen nu utan problem :) Många är mycket kritiska… många säger typ ”men du blir så bunden?” ”Det är ju nu du ska resa” ”det är ju nu du är ung och ska ha kul” osvosv… man måste vara inställd på att hundägarlivet kräver mycket planering osv, en del saker får man skippa. Men jag tycker det är värt det!

Var 18år när jag skaffade min tik, Pluggade inte. Det har funkat bra med ekonomin då hon varit en frisk hund som inte råkat ut för något, Har nog varit hos veterinären 2gånger, en gång pga UVI (precis när jag fick hem henne när hon var valp) och en gång för hon hade "finnar" på muffen efter löp, Som tydligen inte var någon fara alls.
När jag var runt 20år så började jag dricka och festa och fick som tur är hjälp av min mamma när jag åkte iväg för att vara ung och dum. I efterhand (och som det ser ut nu när jag är 25 snart 26år) så ångrar jag inte en sekund att jag skaffade hund, Jag ångrar mer att jag var ute och drack. 
Jag är INTE en social människa som älskar att umgås dag ut och dag in, Jag AVSKYR att resa och är väldigt hemma kär, Jag är jävligt tråkig helt enkelt och min hund (nu hundar) har varit världens bästa ursäkt att slippa det mesta som jag egentligen inte ens vill följa med på.

Jag skaffade min första hund sommaren när jag tog studenten, då var jag 19 år. Hade sparat mycket för att ha råd, både men själva inköpet samt ha en buffert. Jobbade under somrarna och jobbade även extra. När jag skaffade första bodde jag fortfarande hemma hos mina föräldrar första tiden, så hade delvis hjälp med passning. Jag jobbade extra under den perioden och ägnade i stort sett all övrig tid till hunden. Nästa skaffade jag tre år senare när jag pluggade på universitetet. Då hade jag flyttat till egen lägenhet, men pluggade mycket hemifrån under den första tiden med ny valp.

Ibland är det tufft att få de att gå ihop ekonomiskt, särskilt nu när det blivit mycket veterinärbesök och rehab, men man prioriterar. Man blir absolut låst och det är en hel del pusslande, men samtidigt är hundarna mitt stora intresse (och livsstil) och skulle således aldrig kunna tänka mig att vara utan hund.

Jag var 19 år, min vovve är 13 år i dag. Det bästa som hänt mig. Aldrig ångrat det. Men jag har också haft/har en familj som ställer upp mycket. När jag reser har jag hundvakt, när jag arbetar har jag hundvakt och de tillfällen jag ej har hundvakt så får jag åka hem på lunchen osv men det är inte ofta. Det har varit perioder under dessa 13 år då jag haft det dåligt ekonomiskt men jag har fått hjälp av mamma .

Jag rekommenderar att du har en stöttande familj och försäkrar hunden.

Jag var 15 när jag skaffade min första. Fick hjälp av mina föräldrar när jag var i skolan. Dom betalade också mat och försäkring då. Men veterinär kostnader och allt sådant stod jag för. Gick på hundgymnasium sen så då hade jag med mig hunden. Tog över mat och försäkring under gymnasietiden. När jag var 18 skaffade jag hund nr 2 och 3 år senare har jag nu 3 hundar totalt 22 år gammal 😁 Första hunden är rätt sjuk av sig så där har jag lagt stora summor så en buffert är ett måste! Det var väl det jag inte riktigt räknat med. Annars har det funkat rätt smärtfritt. Har tur som har så hjälpsamma föräldrar och släktingar. Jag kan utan problem åka iväg och festa eller göra andra saker om jag vill det så passar dom hundarna. Nu gör jag inte det så ofta utan ofta gör jag hundrelaterade saker men det är klart den kan bli ett litet pusslande.

Jag gick sista året på gymnasiet, så då låg ju mycket ansvar på mina föräldrar, att finnas där som stöd om ekonomin vart tajt eller liknande. 
Det är ju ett stort ansvar att skaffa hund och att man ska ha stabil inkomst, min andra hund skaffade jag efter min provanställning var klar och jag visste att jag hade ett fast jobb med fast inkomst, och sparat ihop ett sparkonto för veterinärvård och annat under min provanställning :)

Skulle aldrig skaffar första hunden om jag inte vetat att jag hade mina föräldrar och familj som stöd :)

Jag var 17 när jag skaffade min kh Collie. Blev sjuk första veckan jag hade hem honom så då hade min mormor honom då jag var konstant sängliggandds… Men efter det har det varit helt självständigt. Det var lite jobbigt när han var i någon spökperiod men annars så gick det hur bra som helst. Men jag bodde ju "själv" med. Bodde i ett eget hus på min mormors gård och hade eget hushåll osv. När jag var 19 köpte jag min Australian Shepherd och det har också gått superbra. Jag gick hundgymnasie så skolan fungerade bra. Ekonomiskt fungerade det, hände väl att jag lånade pengar av någon förälder ibland när det knep. Det blev som jag väntade mig, eller andra hunden var inte lika "hemsk" som jag trodde att hon skulle vara, men det kanske beror på mitt synsätt på "jobbiga" saker ':)

Jag var 20 när jag skaffade min första hund… och har skaffat en till efter det. Nu är jag 28. Och ja, ibland är det faktiskt tråkigt att ha hunden. Det är ett himla pusslande med dagmatte och tider. Jag väljer alltid att sitta hemma och studera, fastän det hade varit roligt att hänga med kursarna i skolan. Ekonomin påverkas också såklart, när jag bara hade CSN köpte jag nästan aldrig något nytt. Istället la jag undan pengar för att ha ifall det skulle behövas till veterinärräkningar. 

Men det har också gett väldigt mycket och jag har aldrig ångrat att jag skaffade hund (skaffade ju till och med en till). Jag kommer ut på långa promenader dagligen.  Jag har fått nytt umgänge och älskar att träna hund. Så det gäller att väga för och nackdelar såklart.

Skaffade min hund när jag var 19 skulle fylla 20. Jag hade tagit studenten men pluggade då på komvux. Hundköpet var väll med facit i hand inte det mest genomtänkta, utan en omplacering som jag var väldigt intresserad av dök upp framför näsan på mig i princip. Hade pengar nog att försörja honom men hade något plötsligt inträffat med stora veterinärkostnader hade jag nog inte löst det själv. Däremot bodde jag hemma under denna perioden och kunde i så fall fått hjälp av mina föräldrar (han som omplacerade hunden försäkrade sig dessutom att mina föräldrar skulle hjälpa till om något hände). Jag pluggade på distans så var hemma hela dagarna vilket var bra, det var bara vid speciella träffar jag åkte till skolan och var där i tre dagar, och då kunde min pappa ta med hunden till jobbet. Det löste sig fint med hunden, jag är idag anställd på en mjölkgård där hunden kan hänga med alla dagar. Jobbar dessutom lite extra på en djurpark under helger för att få in lite mer pengar. Hade jag däremot inte bott hemma när jag skaffade hunden vet jag inte om jag hade vågat ta honom faktiskt, hade inte vart helt säkert att mina föräldrar kan ställa upp alla gånger och jag visste ju inte vilket jobb jag skulle få OM jag över huvud taget skulle få ett jobb, och ifall jag skulle ha råd med hunddagis/hundvakt eller kunna ta med mig hunden.

Jag var 9 (precis fyllt 20) när min första helt egna hund kom, har aldrig sett det som en begränsning. Hon lever än hos mig (fyller 11) och jag har både en dotter, barnbarn samt 2 stycken importer från Portugal. Alla med SKK stamtavla. Men min mamma hade kennel redan innan jag fanns och jag har gått i hennes spår, idag reser jag Europa runt med hundarna för att tävla och är framgångsrik. Jag ser hundarna som en livsstil, hela mitt liv är hund. Och det är jag väldigt nöjd med

18 och någon vecka gammal skaffade jag min första hund. Jag levde då på sparpengar i ett halvår och blev sedan sjukskriven efter ett halvår.

I och med att jag har gått hemma så var hundar verkligen toppen. Jag vart tvungen att ta mig ut och det var nog väldigt nyttigt för mig som har social fobi och ett undvikandebeteende.

För mig var det det bästa beslutet jag kunnat ta. Den hunden var min trygghet och hela mitt liv. Det raserade rätt rejält när hon gick bort fem år gammal pga cancer i lymfkörtlarna.
Att låta henne somna in är något av det värsta jag varit med om.
Som tur var hade vi två vid den tiden så vi hade ju Tesla kvar. Och av en slump flyttade våran Jorun in en vecka eftyer att Ivana gick bort. Och hon blev en fantastisk distraktion och en underbart rolig hund. Men hon är inte Ivana. Och det var ju inte meningen heller, vi bytte ju till och med ras för att hon inte skulle "ersättas". Och det blev bra. Men jäklar vad jag saknar min skönhet, min fina lilla Ivana. Hon var en once-in-a-lifetime-hund!

Jag gjorde inte det, men skriver ändå. 😉

Jag fick min första hund när jag var 9. Han dog samma år som jag gick ut gymnasiet. Min nästa skaffade jag när jag var 25.

Så jag hade inte hund just de där åren du frågar om. Hade jag inte fått hund när jag var liten, hade jag säkert skaffat en så snart jag flyttade hemifrån. Jag tjatade från det jag lärde mig prata tills föräldrarna gav med sig och hade säkert fortsatt drömma om hund. Så här i backspegeln kan jag se att de var nog tur att jag inte hade hund de där hundlösa åren. Jag pluggade, med bunden undervisning hela dagarna, så det hade varit svårt därför. Men även om jag läst nåt friare ämne tror jag det hade varit dumt.

Jag var inte ute någonting när jag gick på gymnasiet, umgicks med några gamla kompisar mest och ett par från klassen. Men när jag kom till studentstaden och liksom kunde börja om så blev det annorlunda. Jag gick ut mycket och umgicks öht mycket med folk, sena kvällar, vin och röj, reste mycket med kompisar. Så även om studierna inte hade satt P tror jag en hund hade känts väldigt hämmande. Vid 25 hade jag lekt av mig och det inträffade också saker som gjorde att mitt liv förändrades igen och en hund kändes som en bra idé. Och det var det också.

Nu behöver det ju så klart inte bli så för dig, vad jag ville få fram var att det inte är helt ovanligt att man förändras en del när man flyttar hemifrån, får nya intressen och ny livsstil. Provar vingarna liksom. Så mitt råd är att du inte skaffar hund det ögonblick du blir vuxen utan försöker stå ut med att vänta kanske ett år till. Då vet du mer hur du lever och kommer att leva de närmaste åren och hur du känner då.🙂