Bör kanske tilläggas att man inte behöver ta denhär tråden på allra största allvar, jag är helt enkelt bara intresserad av att snacka lite erfarenheter :) Då ja talade med en cocker uppfödare senast rynkade hon pannan då ja sa att paoillonen oxå är aktiv inom agility (då de handlade om att cockers behöver jobba, o hon övar agility) o sa sen "nja jo vissa" haha ja som alltid hör här o där att papillons är bra agilityhundar, men hon jämförde säkert me cockern :D

Jag känner flertalet Engelska Springer Spaniels. Min bästa väns familj hade en när vi växte upp, nu har de två, far och son. De är både utställningschampions och agilitychampions. Fullkomligt okomplicerade hundar, kommer överens med allt och alla, sover gärna i soffan veckan ut men tackar inte nej till att träna. Supermysiga hundar! Tror bara jag träffat en otrevlig ESS, och då har jag träffat en del. Har dock aldrig träffat jaktvarianten, men den är nog inte aktuell för dig.

De har dock alla viss fågelfascination, vilket är väntat av spaniels. Dock är det inte "springa-jaga-döda"-jakt, utan "springa-åh fågeln flög upp-stirra på den tills den försvinner eller dör"-jakt. 

Det är en del pälsvård. Sedan tycker jag att det är JÄTTEVIKTIGT att kräva täta ögonkanter på hundarna! Både vuxna och valpar ska ha tätt slutna ögonkanter. Det är ett otroligt vanligt problem bland spaniels och jag tycker inte alls att det tas på nog stort allvar. Testa själv att exponera de våta mjukdelarna under ögonlocket och se hur bekvämt det är.

Sedan är det en hel del problem med öronen, de har lätt att få öroninflammationer och många blir tidigt döva. Ingen ESS jag känt har hört något efter 11 års ålder.

#2 Jo nej de är ju faktiskt lite synd att vissa såna grejer bara eg blivit värre inom spanieln med åren, pälsen och öronhänget har blivit mycket längre o tätare nu sen 10 år tillbaka ty ker jag oxå, vilket är synd. Jo pälsvård har ja förstått att det är. Men hellre det än en Beagles, eller corgis för den delen vassa sträva korthår som fäster sig överallt o man aldrig får undanstädade 😖 käns ändå som att det går att hålla efter cockern tex, för de har silkespäls, papillonens är ju silkig oxå och jag tycker denr 100ggr lättare att hålla efter än den kortpälsade kvaliten :) Fast kanske de fäller otroligt mycket mer än en papillon?🤔

#3 Jag är uppvuxen med labrador så jag tycker sällan andra raser fäller mycket 😂Men jag har aldrig tyckt de fäller något speciellt.

#4 alltså ja tror labrador o Beagle fäller typ lika mycket, så ja vet vad du menar hahha! :D

Min daghund är en engelsk cocker spaniel, den absolut goaste hunden jag träffat. Sällskapsavlad och inte av jaktlinjer. Det är en ruskigt rolig hund vill jag säga som både hänger med på saker men inte tackar nej till att sova i soffan en helg. Himla okomplicerad och lätt att ha med sig, lätt med både folk och fä (skämt). 

Viss fasination av vilt finns i honom men han har aldrig gett sig efter något, varken vilt eller fågel även om han är mycket nyfiken. Kul att köra trick och agility med, det är en väldigt kvick hund tycker jag. Personligen skulle jag gärna vilja köra typ spår eller så för det tror jag han hade mått bra av och tyckt om. Vi brukar skämta om att han går med nosen, för den är ständigt i backen och helst ska han sniffa så han låter som en bökande gris.

Beagle har jag ingen erfarenhet av själv, så kan inte jämföra raserna. Kan dock säga att bland de cocker-ägare vi har i området (vi är fyra stycken) är det ingen som jagar eller ingen av hundarna som visar tecken på att de skulle behöva den sortens aktivering alls. Alla är sällskap med spontan aktivering.

Just det, som #6 säger så är det inte helt ovanligt att spaniels har nosen i marken typ 90% av tiden 😂

En vän till mig hade ess fram till för ett år sedan (gammal och sjuk). En jättekul hund som de lät min syster låna och ha lös på vår o inhägnade baksida, då var både hunden och min syster 6 år gamla. Världens snällaste hund, med fart i om man ville det. Han stack en enda gång, och det var för att han hörde sin husse komma hem;) Väldigt lätthanterlig hund, med otrolig kärlek för sin familj!

Vi har en Engelsk Cocker sen ett år tillbaka och ångrar oss inte en sekund. Han kommer från sällskapsgren dvs lite lugnare och mindre jakt. Han är absolut intresserad av fåglar och rusar gärna efter om man inte hejdar honom, men är håller sig hela tiden inom 25-35 m avstånd. Det räcker oftast med att jag säger "Låt den va" så låter han bli trots att han är lös och en bit ifrån.

Vi tränar/har testat många olika aktiviteter och han är lika glad i allt, men glänser framför allt i sånt som kräver nos-arbete. Sen är det så roligt att köra lydnad med honom för han älskar att vara till lags och svansen går som en visp ex vid fot-gående.

Aldrig några problem med vare sig folk eller hundar. Älskar att leka med alla typer av raser oavsett storlek. När han var yngre var han rädd för småttingar, men det släppte ganska fort med lite träning. Fortfarande uppskattar han inte att främlingar stirrar honom i ögonen eller sträcker sig efter honom. Det ser jag dock inte som nåt problem alls. 

Har aldrig haft problem med öron-infektion, men det tror jag faktiskt är en skötsel-fråga. Jag ser alltid till att öronen rakas enligt ras-standard och rengör i samband med bad. Det är MYCKET tid som går till pälsvård om man som jag vill sköta den enligt ras-standard.  Visst - man kan raka av allt men de blir så himla fula då (tycker jag iaf). 

Sen gillar jag att han är tystlåten också, fast jag har träffat andra cocker som skäller konstant. Vår skäller nästan aldrig

Mitt ex hade en cocker spaniel, tror det var en engelsk, som jag  då i princip bodde med i cirka 8 mån. Försökte verkligen gilla den men tror ärligt talat aldrig att jag träffat en så förbannat tråkig hund. 

Mycket är såklart en uppfattnings- och uppfostringsfråga men i mina ögon var det en hund med aktiveringsbehov men utan ordentligt driv/lust med nånting annat än att spåra som en idiot som drog i kopplet tills han nästan spydde alternativt tvärstannade och vägrade gå, pissade på allting, även inomhus om han var hos någon ny, skällde överdrivet när det ringde på dörren (och då har jag själv hundar med mkt vakt…) och på andra hundar utomhus. Den vägde inte heller upp för sina mindre roliga sidor genom att t ex vara en trevlig, okomplicerad sällskapshund som man kanske skulle förvänta sig utan lade sig gärna under sängen eller i ett annat rum. Den var visserligen rätt "snäll" mot andra hundar men med ett dåligt hundspråk och resursförsvar som även sträckte sig till saker som inte ens var hans egna, kunde alltså starta bråk genom att försöka vakta (= tokskälla och gå  mot) andra hundars saker från dem. Även viss osäkerhet gentemot människor i vissa situationer. 

Fällde massvis i perioder och känslig mage hade den också och jag upplevde aldrig att man riktigt fick kontakt med hundskrället. Även när man lyckades få ögonkontakt var det liksom som att det inte riktigt var nån hemma där inne. 😐

Vissa av sakerna är såklart som sagt en uppfostringsfråga samt att det beror på hur man vill ens hund ska vara - även en "bra" cocker spaniel hade nog inte varit min typ av hund. Har börjat lägga märke till de cockrar jag möter ute mer och av de jag sett, vilket är en hel del, så är det knappt 1/10 som ens kan bete sig utomhus dvs inte drar som en tok, går helt okontaktbar med nosen i backen eller drar och skäller mot mötande hundar även på stora avstånd. Är inte det saker som stör en så är det såklart inga problem, förutom det sistnämnda som även påverkar andra hundägare, då. 

Jaktcocker är jag dock förtjust i efter att ha lärt känna ett par stycken, även springer spaniel tycker jag verkar trevliga.

#10, Har aldrig upplevt cockern på det viset. Sen förstår jag att det är en hund man måste tycka om i allmänhet och det är inte en hund som passar alla (för den, liksom andra raser har sina egenheter), men jag tyckte verkligen inte det lät som om du beskrev en cocker.

min mamma har en engelsk springer spaniel! han är 4år och behöver ganska mycket stimulans men han är så sjukt snäll och gosig! han sover i sängen och älskar att sitta vid köksbordet

Tänkte tipsa om Welsh springer spaniel. Vi har en som snart är ett år och han och rasen är den bästa i världen (enligt oss:D). Kan verkligen rekommendera rasen då rasen som helhet är väldigt social, lugn, lättlärd, snäll, lekfull, glad och har aldrig hört om en Welsh som visst någon typ av aggrivisitet. Kommer ofta fram folk som vill hälsa och för höra att han är så fin och söt. Alltid lika kul varje gång tycker vi. Dom behöver en del pälsvård men det är ingenting vi tycker är jobbigt även fast det inte var någonting vi först ville ha. Welshar behöver inte bara motion utan även mental stimulans. Men det behöver inte vara något tte avancerat. Vi spårar med honom ibland, lär honom lite tricks och jobbar på vardagslydnad och det räcker för honom. Har inte någon större erfarenhet av raserna du skrev ovan men som sagt rekomenderar jag en Welsh starkt om man vill ha en all around hund. Passar som familjehund men även om man vill ha en väldigt aktiv hund.

Här kommer en bild också :)

Vill du inte tillgodose en beagles jaktbehov så hade jag inte skaffat en setter om jag var du 😉 De vill söka fågel, och de är en av de stående fågelhundsraser som (generellt) har störst sök, riktiga jaktidioter. Visst går de att träna till att inte jaga, men jag tycker inte att jakthundar ska hållas på det sättet. De förtjänar att få jaga 🙂 Sen finns det utsällningsavlade setters också, men jag ser inte poängen med att plocka bort jaktlusten från ett bra jaktras och förstöra rasen när det finns andra raser som är liknande(tex ESS), så jag anser inte att man bör stötta den aveln.

Min kompis hade en ESS när vi var yngre, helt underbar hund! Hängde med på löpturer, strosade på gården, tränade lite spår och apporterade diverse konstiga saker på kommando. Superhärlig aktiv hund, har tränat med några ESS också och alla verkar lika underbara som min barndomskompis hund. Cavalier och cocker har jag ingen erfarenhet av.

#16, Håller i princip med dig, fast det gäller ju egentligen ESS också ;-) . De är dock så delade (vet inte hur uppdelad ffa irländsk röd setter är, i synnerhet när det gäller mentaliteten?) att det i mina ögon inte spelar någon roll att man väljer ESS som (aktiv) sällskapshund - såvida man inte börjar använda jakttypen till det. TS; tycker absolut att en spaniel borde funka! Lite mer fart i cocker och springer än i cavalieren, i synnerhet om du väljer från lite aktivare show/sällskapslinjer. De har dessutom en betydligt bättre hälsa än ckcs. Att de är nosiga är rätt vanligt hos spaniels, annars tycker jag att de är trevliga hundar. Personligen vill jag dock ha en ras med lite mer ”krut” i - menar inte en med högre fart och mer arbetslust utan lite mer ”jävlar anamma”. Men så är jag ju en terriermänniska numera. ;-) Finns ju en del hundar med vallningsbakgrund som kan vara lämpliga att kika på också. Schapendoes, collie och sheltie, till exempel.

Du måste älska pälsvård om du skaffar en cockerspaniel. Svart päls är ofta kraftigare än andra färger  och extra svår. 

Cockrar älskar att slänga sig i alla vatten och om du har den lös badar den gärna i varje lerpöl och skitigt vattenfyllt dike som den hittar och speciellt om det är varmt ute på sommaren. 

Om den springer i skogen fastnar kvistar och skräp i pälsen,  även om du har den klippt i en "sportfrisyr" som inte är så lång. Om man klipper ner pälsen helt förstör man pälsen, så en viss längd bör man ha även om man inte tänker ställa ut. Om du ska ställa ut krävs massor av jobb med pälsen.  

Pälsen tar lång tid att torka och behöver ofta blåsas torr om hunden varit ute i regn.

Red ut pälsen efter varje promenad där något kan fastna i den. Om du bara går med den i stadsmiljö och om du lämnar in för klippning och bad så blir det förstås mindre jobb för dig.

Cockrar är matglada. Vår cocker älskade bajs av alla slag. Kattbajs var extra gott, men de flesta hundskitar  var också smaskiga tyckte han. Du behöver inte få en sån,men risken finns när man har en matglad hund.

I rasen finns sk rage, som är liknar ett epileptiskt anfall där hunden får ett okontrollerat raseriutbrott. Googla på rage. Vår kille hade några enstaka rage-liknande utbrott i samband med att han vaknade. Det är skrämmande, men som tur var så var de inte så många utbrott under hans livstid.

Jag känner till några  cockrar som inte gillar barn. Barn har gälla röster som kanske triggar igång något hos hunden. Vår kille kunde få ett utbrott på skrikiga barn och därför kände vi oss inte säkra med honom om barn fanns i närheten. Barn vill gärna klappa cockrar för de ser så söta ut, men vi försökte avstyra det varje gång. Ibland hinner man inte. Det hände aldrg något allvarligt som tur var. 

Bortsett från allt som kan vara besvärligt med cockrar så är de annars fantasiskt härliga,  glada hundar som älskar sin familj och hänger med på allt. De är inte skälliga och absolut inga vakthundar. Om en tjuv skulle ha brutit sig in, skulle vår kille bara blivit överlycklig och sprungit tjuven tillmötes med en boll i munnen och viftande svans.

Om du vill ha en cocker -var noga med uppfödare så att du får en hund med bra mentalitet. Kolla upp rage. Det är vanligast hos röda cockrar har jag läst. Vår kille hade en röd mor och det kanske fanns lite anlag för rage i henne, vad vet jag. Lycka till!

Mina erfarenheter ser ut ungefär såhär:

Engelsk cocker spaniel - Verkligen härliga hundar! Mjuka och föriga, men ändå med lite egen vilja. Superduktiga när det kommer till att använda sin nos, de brukar briljera i ex Nose Work men också i olika typer av spår. Vet de som tränar och tävlar annat med sina cockrar också men de får jobba rätt mycket med att de inte ska gå med nosen i backen, som någon nämnde i tråden tidigare 😉 MYCKET pälsvård om man ska hålla en cocker i utställningspäls, men de jag träffar oftast är sportklippta. Problem med öroninfektioner förekommer då de har så långa och tjocka öron, 

ESS - Också en ras som jag tycker verkar så himla härlig, glad och lättsam. De jag har träffat är "utställningsavlade", och har mest varit aktiva sällskapshundar. De älskar långa promenader men brukar vara riktiga soffhundar inomhus. I likhet med cockern är spår och sök aktiviteter som passar en ESS perfekt, men jag har träffat en del som tränar rallylydnad också och vissa även lydnad. 

Setter - Nu har jag inte sett vilken typ av setter du är inne på, vet inte om jag läst dåligt men jag har mest erfarenhet av den irländska. Det är rätt mycket hund, och också rätt flamsiga högt upp i åldrarna. De jag träffat har jagats aktivt med, tror nog att de utställningsavlade kan vara lugnare men jag hade nog hellre kikat på cocker eller ESS som är mer åt sällskapshållet.

Cavalier - Jättefina sällskapshundar, men jag hade inte själv vågat köpa en med tanke på hur hälsoläget ser ut idag. Jättetråkigt, för de är verkligen käcka och roliga små hundar!

#17 Ja egentligen gäller det ju cocker också🙂 men jag tänker att cocker och ESS redan är brett uppdelad för länge sen, den delningen är inte lika tydlig inom setter (enligt min uppfattning).

TS, vilka egenskaper är det du söker hos nästa hund? Det som gör att du vill ha en hund som är lite mindre som en papillon och lite mer som en beagle? 🙂

jag rekommenderar en engelsk springer! så sjukt snälla och gosiga. min Mammas springer ligger hellre i soffan och sover än jagar (jag vet inte vad vi gör när våra hundar blir så sjukt ointresserade av jakt)