Min första egna hund, Hjorthunden Rufus, flyttade hem till mig när han vara ca 15 mån. Vi klickade första gången jag träffade honom. ❤️

Min nästa och nuvarande hund, Varghunden Pitcher flyttade in som 2,5-åring och för oss tog det lite längre tid att klicka ordentligt, kanske 2-3mån…?

Jag vet inte om det varit skillnad pga hundarnas ålder eller mer bara personkemin, men hur galen jag än kan bli på Pitcher och hans knäppa idéer så älskar jag honom verkligen och även om han "kan själv" så tror jag att jag har en speciell plats i Pitchers hjärta också. 🙂

för mej och min Vincent klickade det direkt när jag fick honom som nästan 1årig slyngel, och han låg och sov i mitt knä hela bilresan hem

3 månader ungefär, kanske 4. Visst älskade jag ju honom innan dess, definitivt - men jag älskar ju alla hundar jag träffar. Han var liksom inte "speciell" förrän då, hur jädra hårt det än låter. Länge såg jag honom bara som en projekthund. "Det här måste vi jobba på, det här problemet kan vi kanske lösa såhär, det här är tidsplanen innan det här problemet ska vara löst" osv.

För mig tog det ett par månader att börja tycka mycket om Chester, när han var mindre funderade jag på anledningar att omplacera honom haha. Men nu känner jag att jag inte skulle byta honom mot något i världen. För mig är det tvärt om för hur det är för dig med Harley, jag gillar typ Chester mer än han gillar mig. Men innerst inne vet jag att han kanske tycker jag är ok ändå. Han vet var han har mig och jag vet att jag har honom, han är liksom inte en särskilt fjäskig hund (förutom när han träffar andra hundar, ni skulle bara se). Du kommer snart knyta an till Harley ska du se. Tills vidare kan du leka mycket med honom (gärna utan leksak) och skryt över honom för dina vänner, det hjälpte i alla fall mig att knyta an till min ponke.

#4 Hehe, Elviz kan spela lite svår ibland och det kan verka som att jag gillar honom mer än vad han gillar mig… Men det är hans stil, han är liksom lite lillgammal och nonchalant, men stunderna då jag ser hans kärlek lysa i ögonen så är det ingen tvivel om att han tycker om mig precis lika mycket som jag tycker om honom 😍
Tack för tipsen! Vi leker en hel del och hittar på massor av grejor och skryta… Det har jag nog gjort lite för mycket, eftersom att alla som träffar honom faller som furor så är det svårt att låta bli 😇

Vår yngsta hund var ingen omplacering utan vi köpte han som valp, och jag kan säga det att jag nästan hatade honom i början… 🤐

Han är mammas hund och jag ville inte alls ha honom, jag ville ha en söt liten tecknad hund från en annan kull. Han var ett helgon som valp, så okomplicerad och lättlärd, men vad han än gjorde så störde jag mig på honom och jag bad mamma om och om igen att göra sig av med honom.

Inte förrens han var 7-8 månader så klickade jag med honom. Jag blev sjuk och var hemma i några veckor och kunde knappt gå upp ur sängen, och då var han där och la sig nära och gosade. Sedan dess så har jag älskat honom, han är helt underbar, liten och söt och han beter sig som en valp. Nuförtiden så är han mer som min än mammas! 😍

Kan också nämna det att min egen hund har redan sedan han var valp varit en liten djävul, han är svår och vi missförstår ofta varandra, men jag har ändå alltid avgudat honom. Tror jag älskar honom mer än vad han älskar mig 😂

#4 Det låter precis som Chester! Förutom att en inte kan se kärleken lysa i hans ögon eftersom de är gömda bakom päls.

#8 😂mao finns det något positivt med att jag inte orkar hålla Elviz i en rastypiskt frilla!

Det tar tid för mig att knyta an, både till valp och vuxen hund. Jag kan absolut klicka med en viss hund vid första mötet, men för att känna att vi hör ihop, det tar åtminstone 2-3 månader om inte mer. Men jag känner mig själv och vet att vi kommer ut på andra sidan när jag tvivlar på om den nya hunden verkligen passar mig. Är likadan med människor, tar lite tid att verkligen knyta an.

Jag klickade absolut inte med min valp från första början, för mig tog det nästan hela 7 månader. När han var mindre hade jag sådan ångest över hur dåligt vi klickade och funderade fram och tillbaka under flera månaders tid om jag borde omplacera honom, både för min skull och hans. Klart det inte är kul för honom liksom att leva med en matte som mår så mentalt dåligt och knappt orkade med honom. Men nu, nu skulle jag inte vilja byta honom även om jag hade chansen.  Vi har börjat klickat så bra, även om både han och jag har brister. Växt ihop liksom ❤️ All väntan och uthållighet lönade sig!

Undrar lite vad ni menar när ni säger "knyta an" eller "klicka"?:)

#12 Kanske beror på vem man frågar.
Men klicka för mig är ; Man kan kommunicera med varandra, man förstår & trivs med varandra. En individ man funkar/passar ihop med.
Knyta an: Samma sak, nästan. Att man litar på varandra och har ett starkt band mellan sig.

Jag tänker att klicka är att känna att denna individ gillar jag, och vice versa. Vi får kontakt och det känns lovande, detta kan bli något bra. Att knyta an är något mycket djupare, att känna att vi verkligen hör ihop i vått och torrt. Att känna tillit och kärlek, att släppa in individen till mitt innersta.

Min hund är en omplacering och det tog ca en vecka innan det kändes som han alltid hade bott hos oss, så det gick fort att knyta band till Max❤️

Vi hämtade Trassel när han var 7 månader och allt var jättejobbigt i början, kortsagt kan vi säga att det berodde på att han var för svår för oss. Det tog kanske 4-6 månader innan jag gick från att tänka "det här kommer aldrig att funka" till "jag kommer göra allt för den här hunden".

#13 #14 Ahapp… Ja, alla är vi olika, absolut! För mig tänker jag nog inte riktigt så, det låter mest som en press för mig att vänta på att nån sån särskild känsla skall uppstå.

Hunden jag har nu fick jag hem som valp och det har gått otroligt långsamt för oss att klicka med varandra. Nu är han 2 år och det har blivit bättre men vi är långt ifrån oskiljaktiga. 😛

Min första tik som var omplacering flyttade till mig delvis för att jag fastnat för henne. En fd avelstik på kennel som inte skulle ha flyttat om det inte var för att jag ville ha henne. Andra omplaceringen kom till mig första gången som unghund. Jag konstaterade väl ganska snabbt att den hunden hade potential att bli extremt bra, kanske en av de bästa hundar jag mött. Hon skulle dock bara vara hos mig i ca 2 månader, så jag försökte att inte fästa mig allt för mycket vid henne. Tror det var ca 1-2 veckor som det tog för mig att nämna för uppfödaren hur galet bra hund det verkade vara. (Uppfödaren ägde inte hunden) Ett år efter att hon åkt ifrån mig kom ett sms med frågan om jag ville köpa henne. Jag tvekade inte en millisekund. Först var tanken bara att köpa henne och sedan hitta ett bra hem till henne (hennes förra ägare var inte lämplig hundägare…). Men så fort vi satt på tåget tillsammans så kände jag att hon kommer stanna. Inte en chans att jag skulle klara av att släppa henne ifrån mig. Nu har hon bott hos mig i drygt 3 år och hon har blivit långt mycket bättre än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Mina tankar om hur bra hon skulle kunna bli, de som jag hade när hon var unghund, de levde hon upp till och överträffade. Jag har aldrig haft en så fantastisk hund med sådan enorm kapacitet och som är så lätt att kommunicera med att det känns som om hon är tankeläsare. Att köpa henne är utan tvekan det bästa jag någonsin gjort.

Amor min gammelvovve klickade jag med direk tjag fick första bilden på honom från tjeckien när han var 5 veckor. Min första valp och världens bästa hund.
Med Mi var det kärlek vid första ögonkastet, jag hade väntat på henne länge, jag visste vem jag ville skulle bli mamma till min valp redan 2 år innan hon föddes, när uppfödaren valde ut en hane så åkte jag och hälsade på honom, sen fick jag vänta ett halvår nästan på löp, sen vänta på 9 veckors dräktighet och sen ytterligare 8 veckor.
När lilla Mi äntligen kom hem till mig så var det verkligen kärlek, samma känsla som när jag håller om min sambo eller mina barn fick jag direkt när jag fick denna underbara tös i min famn. Aldrig älskat en hund så.
Candy är egentligen dotterns hund, men hon hade mycket i bagaget som jag har fått arbeta bort, trots den kontakten hon och jag fått via allt detta arbete (aldrig kämpat så med en hund som jag gjort med henne) så har det aldrig klickat från mitt håll, för henne har det däremot klickat. Hon tyr sig lika mycket till mig som till dottern idag.
Lollipop klickade jag med från dag 1 inte på samma sätt som med Amor eller Mi, hon växer fortfarande i mina ögon.
Festis har jag heller aldrig klickat med, han är en omplacering även han. Han är en självklar del i flocken som jag absolut inte vill byta ut men kemin mellan honom och mig finns inte riktigt.
Uno som fyller 1 år idag har jag nästan börjat klicka med nu i veckan. Han har hela tiden valt min sambo framför mig så jag har aldrig känt att det är han och jag ens när sambon inte är med. Nu i veckan har jag legat i 40 graders feber och då har han kommit till mig på ett helt annat sätt och jag börjar känna att vi kanske kommer klicka.
Sen har vi sambons hund Kiara, henne har jag inte klickat med alls, men det är nog mest för att jag inte gillar schäfrar. Hon var vuxen när sambon tog över henne från hans syster.
Jag misstänker att jag har lättare att klicka med valpar än med vuxna hundar (med Uno som undantag som jag börjar klicka med mer ju äldre han blir).