Min äldre JRT har utvecklat besvärligt beteende
Hoppas ni har tålamod för en lite längre genomgång då jag vill ge ordentlig bakgrund. Min fina kamrat Chester är nu 14 år. Inköpt som Jack Russell Terrier av “högresta” varianten, alltså samma ras som numera kallas Parson. Genom hela livet har han varit frisk och i kroppslig toppform. Lite “energisk” som yngre och, får erkännas, extra ihärdig att uppvakta tikar och med luktsinne utöver det vanliga får man nog säga. Grannen över vägen har en “tradition” av att hålla Dobermanntikar så under de många löpperioder han utsatts för de förförande lukterna har han haft svårt att hålla sig (från att springa över vägen). Nämner detta om det kan vara av värde för nuvarande tillstånd.
Tyvärr har Chesters syn och hörsel försämrats avsevärt de senaste åren. Han börjar nog vänja sig men det är lite tragiskt att inte kunna förklara för honom varför omvärlden börjar “avta”. Doftsinnet är ju i alla fall intakt och jag låter honom ta sin tid att nosa under våra rätt långa promenader.
Ett annat beteende som kan vara värt att nämna för eventuell relevans med beteendet är att han först efter 6-7 år började bli oehört rädd för dova ljud som t.ex. åska. Som unghund visade han inget sådant och var helt ok med nyårsraketer etc. Snarare nyfiken än rädd. Det beteende han började med i samband med åskmuller påminner en del om dagens. Han ville in i trånga utrymmen, darrade, flämtade och gick inte att lugna. Man fick vänta ut tiden tills han blev helt “normal” igen. Har ingen specifik händelse att förknippa med varför hans åskrädsla utvecklades. Det samma gällde f.ö. alla dova odefinierbara ljud som skott på håll, dunsar i containrar etc.
Nåväl, åskrädslan var ju förknippad med yttre omständigheter även om det var rätt besvärligt och han uppenbarligen led de perioderna. Upptäckte t.ex. hur vanligt det är med åskeffekter i filmer - för han reagerade likadant på sådant. Var ju heller inget man kunde förebygga som t.ex. åksjuka för en planerad resa så han fick inget lugnande innan åskljuden var ett faktum.
Nu är jag dock orolig för hans psyke. Han är min bästa kamrat och vän och (förutom syn och hörsel) go och helt normalt för det mesta. Men så kan det “knäppa till” på något sätt. Som en strömbrytare och en hund som uppför sig maniskt. Alltid kvällstid faktiskt. Han börjar bli orolig och söker sig till vissa trånga utrymmen. Han vill bökgräva i tyg och kuddar. Hittade något inlägg på nätet där ett väldigt likartat beteende hos tikar tydde på “skendräktighet”. Kan ju knappast vara motiverat för en äldre hane men undrar nu om det är sexuella drifter bakom. Jag följde ett råd för de skendräktiga tikarna och har satt den gamla portabla hundburväskan han hade som valp i rummet. Och slängt in lite gamla trasor i den. Till viss del en hjälp men han kan fortsatt söka sig mot de andra ställena. Noterade nu att han gärna bökar upp tyget, kudden eller mattan (eller vad det är för tillfället) mot sitt underliv och eftersom det är fukt efteråt antar jag att han får utlösning.
Tyvärr är detta nu ständigt återkommande i vårt liv tillsammans. Börjar bli ett besvär då jag måste spärra av alla ställen och han är heller knappt kontaktbar och verkar inte må bra. Efter en tid (kan variera) har han lugnat sig igen och är precis som vanligt. I de delar som innebär att söka sig till små utrymmen (in i bokhyllor, tvätt etc) påminner en del om det han tidigare visade vid åska. Skillnaden nu är att det inte går att förknippa med viss händelse och det är heller inget han sakta utvecklat under flera år. Han började med det för något halvår sedan. Det återkommer relativt tätt, ett par kvällar i veckan. Och som sagt, där emellan är han precis sitt vanliga jag. Dobermann-tikarna löper ju på men det kan inte vara det som “stör” honom eftersom perioderna är oregelbundna och däremellan helt lugnt.
Den sexuella teorin jag har gör ju att jag undrar om en kastrering av en 14-årig hane kunde få honom att må bättre och kanske inte triggas till det för alla så jobbig beteendet. Min enda lösning är att han får vara ensam i köket och rumstrera bäst han vill tills han lugnat sig. Är tacksam om jag kunde få lite råd och erfarenhet kring detta. Veterinären hade inget att tillföra utan föreslog “prover”. Jag frågade vad man kunde förvänta sig av provresultat som skulle “förklara” och fick till svar “epelepsi”!!! Kan dock inte i något avsseende se att det är epelepsi som ligger bakom detta.
Epilepsi är inte alltid krampar och fradgande. Det kan också vara okontaktbarhet, frenesi, oro etc. Allt som oftast uppträder det på kvällen när stressnivåerna sjunker, och djur som upplever sig sjuka söker sig ju gärna till trånga trygga utrymmen. Min tanke är också epilepsi, och jag skulle ha tagit den tanken vidare.
Ja, man måste ju börja i någon ända. Har pratat med veterinärenså vi tar prover på måndag. Får väl nästan hoppas att det är epelepsi eftersom det tydligen finns fungerande medicinering för det. Är det inte så har de ingen "förklaring" och då skulle vi stå lika ovetande igen.
Tror inte det har med att han är intakt at göra, utan helt enkelt att han kan börja bli lite dement. Väldigt vanligt att gamla hundar kan bli lite virriga med vissa saker, medan dom i övrigt verkar normala.
![[tk1971]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Jag håller med russin här. Jag tycker absolut inte att man ska kastrera en så gammal hund. Låt honom ha sina delar kvar den tid han har kvar.
Har inte reell kunskap att bedöma men i nuläget känns epilepsispråret som hetast. Proverna får utvisa. Demens på hundar har jag ingen erfarenhet av men generellt känns demens mer som allmännt irrationellt. Svårt att koppla det till ett upprepat beteende av exakt samma art OCH att det nästan alltid utlöses då kvällens lugn inträder. Vill poängtera att han under en aktiv dag då vi gör saker och socialiserar uppträder han fullständigt vaket, intresserat och den enda "förvirring" som uppstår är då han inte riktigt hör varifrån jag ropar eller riktigt ser var jag befinner mig. Ville bara säga att demens för mig är att det kan bli lite hipp som happ för att hjärnan inte kopplar riktigt.
Jag har hört om liknande förut. Samma "upplägg", äldre hund som plötsligt fick såna här attacker eller spel då hon inte var kontaktbar. Det var epilepsi.
Jag tänker spontant demens, det är inte ovanligt på gamla hundar och precis som för dementa människor kommer oron ofta kvällstid. Vet mer än en gamling (hund alltså) som får fixa idéer på kväll och natt, och rumstrerar om, men är normala dagtid. Kanske värt att testa om Adaptil hjälper honom? Finns som halsband eller doftavgivare, är ett rogivande feromon.
Ta epilepsiutredningen först. Och vad annat veterinären har att föreslå om det inte visar något. Viktigt att utreda om det finns en sjukdom bakom, särkilt om den går att medicinera, tycker jag.
Det låter som demens. Vår gamla hund gick runt runt runt och upprepade samma beteende om och om igen.
>>>Malum domesticum<<<
Jag låter proverna och veterinären säga sitt. Uppdaterar med hur det går.
Ja, gör det. Intressant att höra. Håller tummarna för epilepsi. Låter kanske konstigt, men för mig skulle det kännas mer hanterbart än t.ex. demens iom att den i så fall lär vara lindrig och det finns meds.
10 låter bra.
Det handlar nog om demens. Epilepsi hade uppvisat en den andra symtom. Finns ingen direkt medecinering även om man kan köpa ett visst foder. Det som skiljer det från andra är mest vitamintillskott, i synnerhet E. Han är dock så van vid nuvarande foder med rester och lite Frolic som tillskott att han får fortsätta med det. Skulle dock undvika kraftigt fett. Och veterinären gav lite tips om att han kan få i sig extra vitaminer genom att köpa vitamintillskott för barn som finns receptfritt på apoteken. Billigare och i princip samma tillskott. Han har nog ocks lite ont i främre fotlederna eftersom han slickar mycket där (blir brunt av saliven). Han har fått 2mg Seraquin dagligen i mer än två år nu för att förebygga artros. Men han ska nu istället få en daglig dos Metacam istället. Med viss vaksamhet på att han då inte börjar få kräkningar, Skulle så vara fallet får vi ta in för leverprover.
Så får det bli. Jag ska också försöka notera hur ofta han tar till sitt knäppa beteende. Veterinären trodde som sagt att det kan vara ett senilt drag, att något utlöser behov av att "leta efter något" (han är ju en JRT och vill jaga) helt irrationellt. Istället för att då rumstrera runt i hela huset efter olika platser att böka och gräva så är det bättre att han får vara i köket och hålla på bästa han vill. Bättre att han får en plats att hålla sig till. Efter ett par timmar brukar han vara som vanligt igen.
Veterinären såg att han i övrigt verkar vara livsglad. Sålänge han uppvisar livslust så får vi förbise och försöka anpassa situationen och inte göra mer väsen av det. Då han blir "knäpp" får han vara det i en mer isolerad miljö där det funkar, i mitt fall köket. Senilitet som gått för långt visar sig i att hunden inte visar någon särskilt lust över huvud taget - och då får man bedöma vad som är bäst i det fallet.
Jag hoppas min Chester kan hänga med ett tag till. Så länge han inte lider kroppsligen så får han vara den han är. Seinilitet går som sagt inte att medicinera och ingen vet ens om vitamintillskott hjälper. Det skadar i alla fall inte. Hade han haft elpilesi hade det gått att medicinera men baksidan hade varit stor då medicineringen dövar en hel del annat.
Tack för ert engagemang! Chester hälsar från bilden ;)
Bara som ett skott i mörker tänkte jag också införskaffa ett sådant där Adaptil-halsband som avger feromon och som tipsades om i inlägg ovan. Bara för att se om det på något sätt har en lugnande effekt. Halsband som "följer" honom bör passa bäst och ska räcka 4 veckor. Lovar höra av mig om resultatet.
Precis, jag vill åter lobba för Adaptil. Kan vara bra hjälp för en äldre orolig hund. Funkar inte Metacam så är preparatet Previcox lite snällare mot magen, och ge gärna Pro-Kolin eller liknande som magstöd. Fortsätt att ge glukosamin också, du behöver inte sluta för att du ger NSAID.
Starta ny diskussion