Staff är väl inte så jättelugna? Min morbror har 2 stycken och de är överallt, de är aldrig stilla och sen så är de inte snälla mot andra hundar heller.

Jag har en nära vän som har en staffe. Världens underbaraste lilla kanonkula. Men man får inte låta för glad, eller springa för fort, eller hoppa upp och ner, eller titta på honom, för att han blir så överlycklig och entusiastisk och han blir som en stenhård studsboll. 
Han är charmigast i världen, otroligt kramgo, följer med på allt och ingenting, kan gå skogspromenader eller springa en mil. Allt är skitkul och han säger aldrig nej till någonting. Älskar att sitta i knät men blir lätt uttråkad. Men världens gladaste och snällaste hund!

Staffar är väl allt annat än lugna. Stenhårda studsbollar som ovan säger. Inte ens när de gosar kan de vara stilla :'D

Säger samma om staffe som övriga. Staffen är ingen lugn hund. Min är överallt och ingenstans. Skitrolig, snabb i tanken, bufflig, bullrig och ska alltid vara med. Min funkar inte med stojiga barn. Hon fattar helt enkelt inte att man inte kan bredsidstackla en 5-åring som man kan med husse. Hon är ursnäll, men inte det minsta försiktig. Hade en tränare som bara garvade och sa att staffar inte blir vuxna förrän dom är 8-9 år, och det tror jag stämmer ganska bra. perfekt ras för folk som gillar fart och fläkt, tokigheter.

Clumber är väl inte en särskilt sund ras - och ledstatistiken är hårresande :-(. Möjligen skulle field spaniel kunna vara något, jag har fått intrycket att de är sundare men vet inte riktigt hur livliga de är? Någon av småterrierna skulle kunna passa faktiskt, tänker då främst på norfolk och norwich, kanske westie (cairn som jag har själv ligger, generellt sett, lite högre i aktivitet). Pigga, glada och käcka hundar med lagom "terrierstuk"- robusta både fysiskt och mentalt. Lite envishet och egna idéer får man på köpet men det är roliga och personliga hundar! Jag kommer annars med det gamla vanliga tråkiga svaret, kika i grupp 9 (sällskapshundar).

En staffe eller bullterrier vore nog något.
Staffar är förigare och mer aktiva, en bullterrier är inte särskilt förig och trivs oftast bra som soffpotatisar, miniatyrbulle är det oftast mer krut + terrier i.
Dessa raser är dock oftast flamsiga pajaser, det gäller att träna mycket passivitet och sätta gränser från början, så brukar det bli folk av de också.

Håller med #5 om att en av de små terrierna kan passa. Jag har visserligen en Norfolk med mycket fart i och med enorm jaktinstinkt, men det finns lugnare varianter. Roliga, personliga, sociala hundar som vanligen är lagom aktiva. Robusta och tåliga för sin storlek. Hänger glatt med på all träning och i skog och mark, men kan ta det lugnt inne. Om de får växa upp i barnfamilj vänjer de sig lätt med stojet, skulle jag säga. På din beskrivning skulle jag kanske dock kolla på rena sällskapshundar, eftersom jag personligen tycker det är synd att inte fler tränar med sina terriers, min mår i alla fall bäst när han får "jobba". :)

Dvärgschnauzer säger jag. Relativt små, men tuffa så de gillar kamplek och lite bufflighet. Hälsosam långlivad ras som hänger med utan problem på alla längder av promenader, fjällturer, joggingrundor, osv. Ingen extrem tränings/tävlingsras men går att träna i princip allt med om man vill. De kanske inte har förutsättningar för att bli bäst på nått, även om jag sett vissa som var jäkla duktiga på spår mm! Men det spelar väl ingen roll för dig som det låter. De är pigga och på dock! Och har personlighet så det räcker.

Dessutom fäller de inte (något särskilt), så man slipper hundhår i hela huset.