Jag tycker jag fått ett mycket mer socialt liv sen jag skaffade hund. Alltid folk som stannar och pratar ( speciellt om de själva har hundar). Senast nu på kvällspromenaden träffade jag en kvinna med sin hund och vi stod o pratade i runt 30-40 min medan hundarna fick leka av sig.   Jag har dock många som ställer upp som hundvakt ifall jag sa iväg någonstans så har kanske behövt sagt nej 1 gång när jag  inte lyckades få hundvakt.  Jag har dock aldrig varit något stort fan av utekvällar osv.  Sedan har i stort sett alla mina kompisar hundar så det är aldrig något problem att ta med min hund när jag ska träffa kompisar :) Så egentligen skulle jag nog säga att jag nästan träffar mina kompisar (de med hundar) oftar nu än tidigare för nu kan vi bestämma att ses bara för att gå ut med hundarna och låta dem leka :)

Jag umgås inte alls med människor som inte har något hundintresse faktiskt… Sen jag började på ett naturbruksgymnasium så har jag totalt glömt alla mina andra vänner som inte gillar hundar 😃 Vi kan dock hitta på andra saker där hundarna inte är med men allt som oftast så hänger hundarna med på det vi gör, vilket oftast är anpassat efter hundarna.. Hahah

Jag har fått fler vänner och bekanta. Hänger på klubben, träffade folk i min ålder otroligt nog, nu träffas vi regelbundet och hänger även utanför träningsplanen 😃 Att åka på tävlingar är också roligt, man får träffa otroligt många nya människor och skapar nya bekanta hela tiden, om man vill och försöker😉

Jag håller med artikeln. Tack vare Pitcher får jag prata med folk jag nog aldrig hade pratat med annars. På gott och ont ibland iof… 😉
Med min förra hund lärde jag känna andra hundägare här hemma i krokarna.
Jag är dock ganska osocial egentligen men att prata en stund när man möts ute eller hänger i rasthagen är trevligt.
Som ni nog förstår är jag inte mycket för uteliv så jag känner inte att jag behövt göra några uppoffringar. (Ibland går husse och jag ut och tar en öl, men på det stället får vovve följa med in 🙂)

Sämre men jag gjorde ju det valet, har allergiska släktingar och sen gillar inte Elsa så många människor.

Det bästa hundar har fört med sig att jag får egen tid utan att behöva förklara varför. Jag jobbar med människor och har ganska stor familj…

Försvårat.. Hon är inte jättenkel att ta med till nya människors/kompisars hem, då hon går upp i varv o vankar av och an samt kissar inne ibland pga den nervositeten. Iom att jag har svårt att få tag i hundvakt (om jag inte ska betala varje gång) så har jag fått tacka nej till flera utekvällar. AWs är inte att tänka på då jag alltid måste hämta på hunddagis efter jobbet. Jag är singel o bor ensam utan familj i samma stad,så kan inte lämna över det på någon annan.. Dock tkr jag absolut att det är socialt på så vis att många vill börja prata med en och på hundkurser möter man folk med samma intresse- hundar :). Om du har flera människor som du VET vill vara hundvakt samt som du litar på, så blir inte ditt sociala liv särskilt lidande, beror ju på vad du är van vid :).

När jag köpte min tik kom alla för att hälsa på, När hon var valp, Sen försvann allt, ingen hörde av sig längre. När hon var äldre kunde jag gå ut igen, på krogen osv. Jag hade hundvakt och bodde hemma hos mina föräldrar, Men jag tröttnade snabbt på det "falska livet" just dom levde. Så jag började vara hemma med hunden, träna hunden, fick lägenhet, blev mer hemma, mer träning. Jag förlorade kanske 90% av alla i min omkrets. Jag pratade aldrig med människor på promenader då min tik var en problemhund och hatade människor, Jag hade socialfobi som gjorde hela situationen värre. Det blev bättre med tiden..
Nu har jag skaffat mig en hane, en valp. Och han har gjort tvärtom, Nu träffar jag nya människor, nya vänner, pratar med allt å alla och livet rullar på något otroligt fint. Allt tackvare hans attityd till livet 😃
Men ja, Man blir begränsad, det är en del av att ha hund.

Både och skulle jag nog säga. Krävs mer planering för att åka iväg på saker, speciellt nu innan han kan vara ensam en längre stund. Ibland har vi fått ställa in saker när det inte löst sig samt alltid vänta med att svara på inbjudningar tills man hört från svärföräldrarna som passar om han inte kan följa med. Men mer socialt för att jag kommer ut till nya platser och träffar folk jag inte hade träffat utan hund på kurser och liknande.

Skulle nog inte säga att jag har mindre socialt liv pga hundarna, har alltid haft hund så svårt att jämföra, finns inget innan och efter. Men jag väljer ju bort endel sociala evenemang för att jag inte vill lämna hundarna på kvällen tex. Sen så träffar jag annat folk tack vare hundarna, som jag säkerligen inte skulle träffat annars, så det är väl både och får jag nog säga :)

Har bara daghund som ibland sover över, men bara det har påverkat så jga kan tänka mig att ha heltidshund kan påverka en hel del mer.

Jag har märkt att socialisering med folk som inte har hund har minskat en del, det krävs ju lite annan planering med hund som att den behöver gå ut efter en viss tid osv. Inte alla tycker det är roligt när man inte längre spontant kan hänga med till Ikea en heldag och då blir det att man ses mer sällan eftersom det är svårare med saker som kan ta tid eller att man inte kan vara lika impulsiv.

Socialisering med andra hundägare har däremot ökat, man möter alltid någon på rundorna eller i hundgården att prata hund med. Dock umgås jag ju inte med dem som så, men det är folk jag aldrig annars hade pratat med som oftast är givande för mig eller hunden i stunden i alla fall.

Det jag också märkt är att vid umgänge med familjen blir fokus ofta på hunden. Oavsett om han är med eller inte så ska det pratas en hel del om honom, och då är det familjen som drar igång det och inte jag. När han är på besök ska minst halva besöket ägnas åt lekar, bus och kelande och mysande med hunden. Det känns lite komiskt att familjen ibland verkar sakna hunden mer än mig och ber oss hälsa på bara för att de ska få träffa honom. När ens hundrädda mamma ringer och frågar "kan inte hunden komma hit idag" blir man otroligt stolt, men också lite rädd att man inte får komma dit utan hund framöver 😉

Jag tror att jag är lika social nu som innan jag blev hundägare, fast på ett annat sätt, sen tror jag också att mitt sociala liv påverkats mycket att jag blivit vuxen också. J Innan så gick ut nästan varje helg och var med kompisar flera kvällar i veckan. Idag umgås jag mindre med mina barndomskompisar, skulle däremot vilja påstå att mina hundar sällan är hindret. Sen har jag också hittat många nya hundträningskompisar som jag aldrig hade lärt känna om det inte var för mina hundar. Jag har absolut skippat utekvällar för min hund, tex en gång då han fått vara hemma själv 9 h på dagen då jag jobbat, och sen skulle mina kompisar ut på kvällen, inte en chans att jag lämnar hunden igen då. Däremot så bor jag i stan och har en hund som är trygg ensam, så det är inga problem för mig att lämna honom för att gå  ut. Och självklart underlättar det att dom har en husse också, och hundvakter.

Somsagt, tror det som påverkat mest är att jag blivit vuxen, och jag tror nästan att jag hade varit mindre social nu om jag inte haft hundarna. Då hade jag inte haft den sociala delen som hundträning ger mig, och mina kompisar hade antagligen ändå haft kvällsjobb, hus, egna företag osv, som tagit deras tid. Jag var 20 när jag skaffade hund, och 23 idag.

Jag har ett MYCKET mer socialt liv som hundägare, jag är en hemmasittare (helt frivilligt, jag älskar att vara hemma), men det är så roligt att åka på utställningar och kurser med hundarna, så det kan jag inte låta bli. Det är lättare att vara social med människor som delar ens egna intresse 👍

Tja… Som jag sa till morfar häromdagen - jag har nu vigt mitt liv åt hundsport.

Vad det gör med det sociala livet?

Mindre tid att träffa vänner som inte tränar hund, mer tid på klubben och med träningskompisar.

Nya trevliga bekantskaper dessutom!

Jag har sådan tur att även min fästman tränar och ska snart börja tävla hund och har ett stort intresse, har man en partner utan samma intresse så hade mycket tid tillsammans fallit bort.

Sedan beror det ju på, har man endast en sällskapshund så påverkar det nog knappast alls.

Jag är lika social som innan men på andra sätt. Kan hända att jag bytt umgänge litegrann också. Dricker knte lika mycket alkohol, är mer utomhus och rör på mig mer.

Jag har fått många vänner genom hundarna. Kanske har jag valt bort de som inte kan umgås om inte hunden får vara med.

Jag har aldrig tyckt om att gå på krogen. Har man hundvakt på dagarna så kan man säkert gå på AW om det är viktigt. Bara inte hunden suttit ensam hela dagen.

Jag har blivit mindre social skulle jag säga. Innan kunde jag umgås massa med kompisar, vara ute sent och hitta på saker. Jag längtade tills jag var 18 (är 17 fyller år i november) för då kunde jag dra ut och supa, dra till krogen, osv. Nu vill jag bara ta körkort så jag kan åka iväg själv och tävla hund haha. Jag är fortfarande social och har kompisar som delar samma intresse, men skulle faktiskt säga att generellt sätt har jag blivit mindre social.

Fast det är jag tacksam över för det känns som jag hittat någonting som är viktigt för mig, har inget som helst behov av att festa, dricka och stå i centrum. Valde nyss bort studentkryssningen för jag känner att det är inget jag ens vill lägga tid och energi på, väljer att stanna hemma med hunden alla dagar i veckan för det är det här jag vill  lägga ner tid och energi på. Är så glad för min hund har verkligen gjort mitt liv 1000 gånger bättre trots att han är ett rent helvete att ta hand om haha!

Jag skulle nog inte säga att jag har fått ett mer social liv, utan att det är mer på ett annat sätt. Och framför allt på ett sätt som jag trivs väldigt mycket bättre med. 

Idag umgås jag absolut väldigt mycket med olika folk, och de flesta jag umgås med är hundfolk. Man åker och tränar ihop, kursar eller är på tävlingar. Det som jag tycker är så roligt är att man umgås med folk i så varierade åldrar, men att jag ändå räknar vissa av mina "hundvänner" till mina närmaste. Har lärt känna så otroligt mycket människor sedan jag började med hund! 

Men sedan är det ju en annan del av det sociala livet som blir lite annorlunda när man har hund, jag har ju tex svårt att hitta på saker med kort varsel och det är inte alla som förstår det. Men jag har absolut många jag umgås med som inte har hund, som inte har några problem med att jag tar med mig hundarna eller att man träffas hos mig.

Mitt sociala liv just nu är hundvännerna och promenadkompisarna. Utan hundar vet jag inte hur det skulle varit.

Med hjälp av hundarna har jag fått kontakt med andra som älskar hund, hundträning och som delar mitt intresse och min livsstil. Jag har med andra ord en hel del människor runt mig som jag tränar och snackar hund med, men jag vet knappt vad hälften gör utanför sitt hundliv. Och 90% av dessa skulle jag aldrig prata personliga saker med som inte rör hunden.

Sen har vi den lilla skaran människor som är mina vänner, vissa med hundintresse och andra utan. Det är dessa jag träffar för att umgås, gå på krogen, äta middag och prata med om stort och smått. Ingen av dessa har jag lärt känna genom hundarna, däremot hade jag kanske inte kommit så nära vissa utav dem om det inte vore för vårat gemensamma intresse. De som inte delar mitt hundintresse har ändå hängt kvar för att vi har kul ihop och för att vi har mycket annat gemensamt.

Som vuxen utan en fast punt i mitt liv (flyttat runt en del) har jag märkt att hundarna är fantastiska på så vis att de öppnar upp för nya relationer, men oftast stannar det också där, på ett mer ytligt plan.

Jag har ingen aning om hur mitt sociala liv hade sett ut utan hundarna, har trots allt alltid haft hund. Men jag vet att jag som ung vuxen kunde upplevas lite udda då jag gärna gick hem tidigare för att vara med mina hundar eller höll mig nykter en lördagskväll eftersom jag inte ville köra hund bakis på söndagen. Vissa har fallit bort pga detta, andra har jag växt ifrån, några har jag kommit närmre. Tycker ändå, trots hundarna, att jag har haft ett spännande liv med resor, umgänge, alkohol och mycket intressanta kontakter. Jag har inte känt mig hindrad från att göra det jag vill, men hundarna har varit och kommer alltid vara det viktigaste i mitt liv. De som kunnat förstå och acceptera detta är fortfarande goda vänner.

Självklart begränsar en hund ens liv iom att som inte är välkomna och lämpliga att ha med överallt, men det beror ju oxå mycket på vad man har för intessen. Gillar man utekvällar och utomlands resor tex utan att ha någon hundvakt, ja, då begränsar en hund ditt liv. Gillar man att vara utomhus, vara hos vänner och att träna blir det inte så begränsande. Viktigt att tänka på är att välja rätt ras för din livsstil, väljer man fel kan det begränsa och framförallt ; social och miljöträna i tid! Min förra hund var så lätt att ha med sig så han var med överallt där han fick vara med, min nuvarande hund har jag dock inte med överallt då han lätt blir stressad och skällig pga dålig start i livet. Däremot har jag börjat stämt träffar med andra hundägare för lek, träning och promenader så det har ändå berikat mitt sociala liv. Så det beror alldeles på vad man gillar att göra själv, på sig själv och på vad det är för hund :-)

Jag kan tillägga, att om du funderar på att skaffa hund så ska du ha en guldstjärna för att du faktiskt funderar på detta innan du köpt hunden :-) Många kastar sig in i ett hundägare utan att riktigt veta vad dom gett sig in på.

#22 Ja, jag är inne i köpa hund-tankar. Tyckte det var en intressant diskussion, jag är student (nåja, blir student i januari) och har aldrig varit en partyprisse, men det är självklart att tanken har slagit mig på att det skulle vara socialt hämmande att köpa hund. Dock inser jag ju mer och mer att ett socialt liv där min hund skulle hämma är förmodligen inte ett socialt liv som passar mig ändå. Men jag vill att det ska bli så rätt det kan bli.

Tack för alla svar!