Jag skaffade hund med ett ex när jag mådde dåligt och det skulle jag aldrig gjort. Eftersom jag inte var stabil var inte hunden det och det var en kamp att gå ut varje gång.

Detta ledde till ännu sämre mående pga ångest och dåligt samvete. Därför avråder jag andra att skaffa djur i hopp om att det ska bli räddningen.

För mig blev min hund min räddning, jag mådde riktigt riktigt dåligt då. Pga henne orka jag ta tag i livet och sökte först till folkhögskola för att få några betyg jag behövde och nu pluggar jag till undersköterska. Gick också på många tabletter när ska skaffa henne, nu har jag vart tablettfri i 2 år. Hade också självskadebeteende, och visst är tankarna kvar men kan motstå dom nu. Tyckte inte hon hindra mig nått, snarare tvärtom.

Jag tycker man ska vara väldigt försiktig med att säga att införskaffandet av en hund kan hjälpa de som mår psykiskt dåligt. Jag tror på att en valp ska ha ens psykiska välbefinnande som jobb lika lite som jag tror på att en bebis förtjänar ansvaret att rädda sina föräldrars relation eller ge sin mor mening med livet.

Det är allt för många som tror att man automatiskt blir 'frisk' så fort man skaffar hund, som om att motivationen bara dyker upp helt plötsligt och att man kan ta sig framåt i livet med stormsteg. Detta är långt ifrån sanningen för många, utan verkligheten ligger nog närmare det som #1 beskriver. En ond cirkel av ångest och dåligt samvete, och så lider ju hunden i onödan. 

Jag har haft depression i flera år, men skaffade inte en till hund förrän jag var säker på att jag till 90% hade kommit ur det. Jag får fortfarande ångest ibland, jag har lite maniska perioder, men det är inte i närheten av hur jag mådde för några år sedan. Det är hanterbart, det påverkar inte min vardag, och framför allt, det påverkar inte hunden.

Missförstå mig rätt; jag tycker definitivt att hundar generellt sett kan få folk att må bättre! Dock tycker jag inte att det ska vara hundens uppgift att få sin ägare att må bättre.

Hunden är allt för mig, jag är väldigt beroende av honom för min hälsa. Kan inte gå ut utan honom & jag har verkligen underskattat vad bra solljus och luft är för en de senaste åren tack vare honom. Det blir en sån stor kontrast i livet, att bara gå ut och slänga soporna är helt omöjligt utan honom (och bara en sån simpel sak kunde hålla mig vaken i veckor) men efter att ha haft honom i några år så är det inte ens något jag behöver tänka på… Har t.om. pratat med folk som gått förbi några gånger som var nyfiken på hunden, kontakt med andra människor utanför min bubbla är något jag aldrig skulle haft annars. Han hjälper mig också med att ta min medicin, etc etc… Panik, ångest & depressionen har dämpat sig så otroligt mycket tack vare att han får mig att gå ut, äta, osv.

Men det kräver att man har styrkan att sätta hunden över en själv, vilket jag tror är relativt ovanligt eftersom det är verkligen svårt. Även om man mår så dåligt att man varken vill äta eller röra sig på några dagar/veckor. Funkar liksom inte och det är total nolltolerans med att sätta mina problem framför hunden. Inte hans fel att jag har dåliga dagar, och inte hans val att hamna hos mig är tanken jag brukar ha för att pusha mig igenom det. 

Det är väl det som är jobbigt för mig, då jag vägrar att ge in. Kanske mindre promenader den dagen, och mer vila. Men inte så pass att det stör hunden… Och det är så svårt. Men om jag tänker på hur jag hade haft det utan honom, hade det varit väldigt mycket svårare. 

#3 " Dock tycker jag inte att det ska vara hundens uppgift att få sin ägare att må bättre." Är du emot servicehundar då? De har en uppgift att få ägarna att må bättre på samma sätt som andra hundar har uppgift att vakta, valla, etc. Vare sig det är att alarmera, hämta medicin, leka, gå ut, etc etc.

#4 Jag ogillar din sorts argumentation. Den är på samma nivå som "du har inga mörkhyade vänner - är du rasist?"

Eller som att säga "så du är emot terapeuter?" för att jag anser att det inte är barnets uppgift att fixa sina föräldrars relation.

Du förstår (hoppas jag) lika väl som jag hur stor skillnad det är på en vuxen, utbildad servicehund som är framavlad och tränad för ett specifikt syfte och en liten valp som införskaffas i hopp om att ge mening och motivation i livet till en psykiskt ohälsosam människa.

Jag har ju alltid velat ha hund och för min del så blev mitt liv bättre med hund (även om jag fortfarande mår dåligt och är lika 'sjuk' fortfarande). Och mitt liv fick liksom en mening. Men vi är liksom ett team, och jag hoppas att hon känner att jag ger lika mycket som henne :) utan henne hade jag aldrig kommit upp på morgonen, träffat folk eller gjort något på kvällarna och helgerna.

#5 Va? Har ingen aning om vilken "nivå" du snackar om, det var en fråga från en slutsats jag drog av din text… 🤦‍♂️

Nej jag "förstår inte" skillnaden särskilt. Många servicehundar startar som en valp folk köpte i hopp om att må bättre & kanske 2 år senare bestämde sig att de ville regga den. Många hundar du pratar om fyller precis samma funktion, bara utan titeln. I Sverige är det skitdyrt att utbilda hunden (och det är inte någon mirakelutbildning heller, ingen "special" avel är nödvändig heller). Om du inte har 16-50 000 liggandes så är de flesta folk i behov av servicehund med "vanlig" hund som deras enda alternativ. Och för PAD hade de då varit dessa människor vi pratar om i tråden.

Jag ska skaffa valp om några veckor då jag har delad vårdnad på andra hunden & det är tär på mig väldigt hårt, så valpen "införskaffas i hopp om att ge mening och motivation i livet till en psykiskt ohälsosam människa.". Jag ska inte utbilda honom denna gång, då jag inte tycker det var värt pengarna. Men då är min ena hund rätt och den andra fel? Förstår inte… 🤔

Psykisk ohälsa är ju brett och huruvida en hund kan vara bra för någon som mår psykiskt dåligt är väl ungefär lika enkelt att svara på som om en hund kan vara bra för någon som mår bra. Det beror väl på vad man har för tankar och förhoppningar kring hundägandet.

En hund kan bli en enorm stress och ångestfylld del i vardagen, tiden räcker inte till, orken finns inte, hunden blir inte som det var tänkt och träningen går inte som förväntat. Det kan också bli så att hunden blir en motivation och ett viktigt sällskap som underlättar kontakten med nya människor, hjälper ägaren att komma ut, hunden blir ett extra stöd och en trygghet i vardagen.

Jag har själv haft psykiska besvär sen jag var 14 år, alltså snart halva mitt liv och mina hundar har varit ett viktigt stöd, men de har inte varit mitt enda stöd. Och de har inte införskaffats med planen att de ska hjälpa mig att bli frisk. De är ett intresse och en livsstil som till på köpet har varit väldigt bra för mig.

Sedan vill jag också poängtera att ingens liv är statiskt, skit händer alla och vem som helst kan få psykiska besvär.

Jag har mått dåligt ett tag pga relationsproblem, vilket så klart har påverkat mina hundar också. Jag har inte samma energi att träna och hitta på nya grejer, men tack vare dem har jag kommit upp varje morgon och kommit ut i skogen och fått röra på mig. 

Tyvärr kan vi ju inte förbestämma livet, eller hur vi kommer må.

#8 bra skrivet! Jag har också haft stora problem med ångest och depression hela livet, och Arrak gjorde en enorm skillnad för mig, till det bättre självklart. Men jag vill ändå inte knyta honom till mitt mående. Det är enormt viktigt för mig att hålla oss två separerade, för då påverkar han mig inte till det sämre, även när allt med honom går skitkasst. Han har förbättrat mitt liv indirekt. Jag kommer ut mer, får mer rutiner, pga tydliga tidsramar och planeringar dygnet runt har jag svårare att fastna i ångesten t.ex. Han gör inget direkt, som jag tillåter att påverka mig.

Däremot kan vi låta bli att köpa hund då vi är mitt i dåligt mående som gör att vi inte riktigt klarar ta hand om oss själva. Att då ta ansvar för ett liv kan gå helt fel. Har man otur får man en jättekänslig hund, träningen misslyckas, riktigt jobbig unghundsperiod mm. Bråk på varje promenad och inget går rätt. Ingen som mår riktigt dåligt mår bättre eller bra av en sådan situation. Inte ens när man är frisk är det säkert att man klarar det.

Jag tror vi pratar om olika mående här i tråden. Och lätta respektive svåra hundar.

Jag  har mått dåligt sens jag var 11år, Haft problem med socialabiten sens jag var 5år, Hade jag väntat med att skaffa hund tills jag skulle må bättre hade jag inte haft hund idag, förmodligen inte om 1-5år heller.
Mina hundar påverkar mig både negativt oh positivt, Men det hade dom nog gjort även om jag inte mådde psykiskt dåligt, Nu blir bara det negativa såååå mycket värre och det positiva SÅÅÅ mycket bättre. Som 0-100 istället för en liten skillnad. Det viktigaste är att hunden inte påverkas något vidare av hur man mår, Att man inte skadar den eller totalt ignorerar den i flera dagar, Eller på något vis missköter den.
Jag kunde inte ta hand om mig själv, Jag åt dåligt, jag städade aldrig, tvättade inte, diskade aldrig, Jag har ALDRIG haft rutiner och då menar jag aldrig, Jag gick inte till skolan som jag skulle, Jag gick för sent, inte alls, skippade halva dagar m.m. 
Mina hundar har gett mig rutiner, Jag glömmer inte att ge dom mat, motion, vatten, mentalaövningar eller att bara gosa med dom. Jag ignorerar inte deras behov eller krav bara för jag mår dåligt, Och även om jag är i en svacka då och då så fortsätter jag, Jag tränar, bara inte lika intensivt, Jag låter dom springa, Jag låter dom vara hundar, Jag ger dom mat, fixar deras skålar. Utan mina hundar hade nog jag som person rasat ihop och speciellt med mitt mående, Så för mig hjälper dom väldigt mycket.

#12 Det är ju just det. Fel hund och fel mående får både hund och ägare att må dåligt.

#13 Ja självklart, men rätt hund och fel mående, med halvdann ägare ger bra resultat, Jobbig hund, fel mående och bra ägare ger också bra resultat. Men man ska aldrig skaffa hund som medicin, Men är man tillräckligt intresserad och om man mår dåligt länge och ofta har ett visst stöd, Då ser jag ingen anledning till att vänta.

#14 Njä. Fel hund och fel mående lär bli fel oavsett ägare eftersom mående påverkar hur vi lyckas hantera svåra saker.

Vi är helt enkelt oense. Jag avråder från hund när man är psykiskt sjuk.

#15 Jag menade inte fel hund, Utan jobbig hund, Man kan alltid få fel hund även som psykiskt frisk, Och fel hund är påfrestande för alla, Men en jobbig hund är inte samma sak, Den kan man lyckas med, Den är bara jobbigare. Medans fel det är helt enkelt fel.
Ja vi är förmodligen oense, Jag rekommenderar inte folk med psykiskt sjukdom direkt att köpa hund, Men kan dom hantera det (har hund sen innan och bevisat det t.ex)  eller om dom inte har världens problem med sina psykiska problem (som någon innan skrev att det finns olika grader, olika sjukdomar som påverkar olika mycket) då ser jag inte felet i att skaffa hund.
Jag mår som skrivit innan mycket dåligt psykiskt till och från, Men jag klarar av just hund, Det är andra saker jag har mycket svårare med och som jag måste kämpa mycket mer för som är helt vardagliga i sig, Men hundarna för mig är inte bara negativt även mycket positivt, Men även jag behöver hjälp ibland och jag vet att jag har folk som kan eller vill hjälpa när jag hamnar i mina svackor. Men jag vet också folk som inte mår psykiskt dåligt som behöver mycket hjälp.

Jag "övertog" i princip min kompis hund för 2,5 år sedan (från att ha passat honom en hel del året innan också) då han inte trivdes hemma längre när hon fick barn och jag ändå var hemma i princip dagligen (pga dåligt mående) så för oss blev det att jag och hunden hjälpt varandra. Han var ca 11 år när han flytta in på heltid (han blir 14 i början av oktober) och jag har träffat honom till och från sen han var valp. Nu har ju även han en del psykiska problem (pga traumatisk uppväxt) så det har ju verkligen varit en dans på rosor där alla taggarna sitter kvar.

Det han hjälpt mig mest med är att komma ut daglig, speciellt under vinterhalvåret så jag verkligen har fått dagsljus och motion vilket förbättrat mitt mående och jag har hjälpt honom med en trygg och lugn miljö att få åldras i.

Nu är han ju äldre, hör dåligt, ser dåligt, har dåligt hjärta och är dement vilket gör att han sover mycket och kräver inte extremt mycket aktivering utöver promenaderna (han får sina lekryck ibland vilket alltid är upplyftande och roligt) vilket ju funkar mig utmärkt eftersom jag inte alltid har orken att aktivera massor eller träna. Men det skulle ju aldrig ha funkat med en valp/unghund och speciellt inte av en ras som verkligen kräver massor av hjärngympa och stimulans.

Innan jag övertog honom på heltid så "lånade" jag hem vår labbe (som bor hos mina föräldrar normalt sett) någon eller några veckor, beroende på vad jag orkade, under vinterperioder jag mådde dåligt bara för att bli tvingad att komma ut i solen och luften samt att få ihop bättre rutiner. Hon har lärt sig en hel del saker själv som även hjälper mig, tex så säger hon till att det är sovdags om jag inte kommit i säng inom en viss tid, hon ser till att sängen blir bäddad och att det blir mat på fasta tider med träning hade hon nog blivit en toppen servicehund.

#15 Förlåt men det är som att avråda någon att sluta leva om man mår dåligt. "Du mår dåligt därför kommer det synas i hur vi hanterar svåra situationer, så gör ingenting alls så att du inte hamnar i svåra situationer". En diagnos eller liknande påverkar en, men den definierar inte vem man är som person. Absolut att man blir påverkad av psykisk ohälsa, men det behöver inte vara negativt enligt mig. Att skaffa hund för sin egna vinning enligt mig fel, OAVSETT PSYKISK OHÄLSA ELLER INTE. Men jag tror många med psykisk ohälsa blir dom som "syns", medans ingen pratar om gamla granntanten som har en Pudel på 10 år som knappt får någon kisspromenad för att hon ej orkar ta ut hunden pga höftfel. 

Att skaffa hund är en livsstil med många uppoffringar och alla har dåliga och bra perioder som kommer påverka hur vi är och hanterar en hund, oavsett psykisk ohälsa eller ej, oavsett om vi vill det eller ej heller.

(Nej jag skulle ej avråda någon med psykisk ohälsa att skaffa hund om man har intresse för det, samma sak som jag inte skulle råda en fullt frisk människa att skaffa hund om man är totalt ointresserad av hund)

Min mamma köpte Sheldon till mig när jag var 13 och djupt deprimerad, och det hjälpte mig extremt mycket. Innan jag fick honom låg jag i sängen och grät hela dagarna, åt inte, och försökte ta livet av mig flera gånger. Jag är helt frisk från depressionen idag, och det är till stor del Sheldons förtjänst. Utan honom skulle jag inte vara här idag.

#18 Bra skrivet, håller med om att det är som att avråda någon att sluta leva. Jag har autism och psykisk ohälsa och kan inte tänka mig ett liv utan hund. Mina diagnoser påverkar inte min förmåga att ta hand om min och min sambos hund och katter.  Som sjukpensionär ägna jag i stort sett all min tid åt min hund, är mitt största intresse. Att ha hund ger mig rutiner, energi, lindra min ångest och underlätta det sociala.

#20, Menade du inte #18 nu? Är förvirrad. 🤐

Jo menade 18, skrev fel.

Det blir lite konstigt att klumpa ihop all psykisk ohälsa, även om mycket yttrar sig på likartat sätt. Ungefär som att para ihop benbrott med diabetes… En jätteviktig sak i den här diskussionen tycker jag är hur pass bra sjukdomsinsikt man har, kan man - även när man mår som sämst - avgöra om man klarar av att ta hand om sina hundar eller om man behöver hjälp? Jag har varit i sitsen ett par gånger på 25 år att jag inte klarat av hundarna men jag har tillräckligt bra koll för att inse det, jag har även ett socialt skyddsnät som kan hjälpa mig. (Däremot får jag ganska ofta för mig att mina hundar skulle ha det mycket bättre hos någon annan, då får min mamma snacka vett i skallen på mig :-). ) Det är definitivt lättare nu när jag har två "easy-going" hundar, som anpassar sig till det mesta, funkar i alla miljöer och som i princip vem som helst med sunt förnuft kan passa. Beroende på vad man har för psykiska besvär så ska man nog tänka sig för innan man skaffar en uttalat knepig ras. Det är betydligt lättare att ta sig ut bland folk, gå på kurs och så vidare om man har en hund som inte är högt och lågt och försöker bita folk till höger och vänster - har man å andra sidan inte så ont av att man märks så… Många trillar nog i fällan att tänka "jag är reserverad, alltså vill jag ha en reserverad hund/ras". Det kan såklart funka men kruxet med reserverade raser är att de ofta behöver MYCKET socialisering vilket inte är så lätt om man till exempel har social fobi *been there, done that* :-/. Mina hundar har under åren hjälpt mig ofantligt mycket. Det är inte därför jag skaffade hund och det är inte därför jag har dem men de är alltid där, de får upp mig på morgonen, ger mig rutiner. Jag kommer ut och får frisk luft och måste röra mig samt hitta på något vettigt för hundarna att göra, även om det bara är att åka ut till stallet och slappa. Dessutom så har de öppnat en helt annan värld, numera är i princip alla mina vänner hundnördar de med, jag trodde nog inte att mitt hundägande skulle påverka hela mitt liv så mycket. MEN visst har det varit jobbigt också! Det dåliga samvetet att man gör för lite, kraven att man MÅSTE ra sig i kragen och gå ut med hundarna. Perioderna där det varit några problem, som med min ridgeback som inte var stabil mentalt. Ibland önskar jag att jag inte hade några hundar, då kunde jag bli helt apatisk ich ligga till sängs dygnet runt. Samtidigt inser jag ju att det inte är ett sunt tänk heller… Mina tre senaste hundar har av en slump varit vuxna omplaceringar och det har varit betydligt lättare än när jag haft valp. Valpar är så otroligt intensiva, man måste vara "närvarande" hela tiden, det är så mycket som skall göras och tränas, i synnerhet om man har lätt för att ställa höga krav på sig själv. Blir något fel så går det i och för sig oftast att reparera men tar tid och kraft. De senaste hundarna har helt enkelt flyttat in och smält in i vardagen mer eller mindre direkt även om vi givetvis har en del att fila på. Där gäller det förstås att man får rätt individ; mina omplaceringar har varit lätta raser och mentalt bra individer utan hemskheter i bagaget. Att ta första bästa shitbull på Blocket där "familjen blivit allergisk" lagom i värsta slyngelåldern är väl inte så smart…

#23 Jätte bra skrivet, Just "Många trillar nog i fällan att tänka "jag är reserverad, alltså vill jag ha en reserverad hund/ras". Det kan såklart funka men kruxet med reserverade raser är att de ofta behöver MYCKET socialisering vilket inte är så lätt om man till exempel har social fobi" tog jag åt mig jättemycket av, Det var exakt så jag tänkte och kände när jag valde min första hund (schäfer/labrador), Att schäfer ska bara gilla familjen och det är ju "bra för det gör jag också" jag tänkte inte alls på allt runtomkring eller alla konsekvenser, Vilket jag också fick. Fast hon träffade folk (ingen kan motstå en valp verkar det som) så vart hon socialt handikappad, Jag vet inte om det var pga mig eller något annat, Hennes mamma var reserverad och inte alls glad i människor utifrån.
Men man kan köpa en krävande ras, Som behöver mycket för att också hjälpa sina problem. Jag har samma problem, Min socialfobi den går upp och ner ibland är den på 100 och ibland kan jag klara vanliga situationer, Ibland får jag panik bara av tanken på att ta bussen t.ex. Jag skaffade mig nyligen en malinois, Jag trodde och förväntade mig helt klart en reserverad osocial ganska bitsk hund, Vilket jag är ganska van vid efter 5år med min blandrastik som avskyr allt och har sina egna fixidéer. Men jag fick en otroligt social och glad kille som älskar allt och alla lite för mycket, Hans föräldrar var likadana och jag hoppas det håller i sig på honom. För nu i efterhand tänker jag bara på hur galen jag var när jag accepterade att ta min lilla kille, ATT JAG skulle ha TVÅ stora hundar som var väldigt osäkra i sociala situationer?! Otroligt dumt tänkt, MEN jag vet som sagt vad det kräver och hur man hanterar det så jag hade något att gå på.
Jag är jätte noga med min valp; Jag tar han till nya situationer och ger mig ut i mitt egna sociala helvete pga honom, Så han hjälper mig där, Och eftersom att han är snäll och jag litar ganska mycket på honom så har det hittills inte varit samma problem som med tiken som var tvärtom, Tiken fick man ångest av, skämdes för och gjorde fobin värre.
Men det är också kunskapen av raser, erfarenhet av hundar och mycket annat som spelar in i vad man kan och ska skaffa sig för något.
Är man beredd på att köra över sina problem som man själv har psykiskt, att ge sig fan i att arbeta på dom hur jobbigt det än är och man är intresserad av en lite mer reserverad hund, eller hund med de problemen man själv har (om vi säger så) så kan det bli bra också. Jag skulle absolut inte åka ut varje dag och sätta mig på stan med eller utan hund, Men det gör inte att jag ignorerar problemet och aldrig tar tag i det, Och när jag väl tar tag i det får jag träning för både mig och hunden/hundarna.

#18 Inte alls samma sak nej.  Leva råder jag alla till.

Som du skriver är hund en livsstil. Och jag avråder verkligen en allvarligt psykisk sjuk person från att skaffa en ny livsstil som innefattar ansvar över ett annat liv mitt under sjukdomen. Blir rent av bestört över att så många faktiskt råder till det.

Jag hoppas innerligt att vi pratar väldigt olika grader av sjukdom. För att råda en person som inte ens kan ta hand om sig själv till att skaffa en hund, ett annat liv att ansvara över, är förkastligt.

Mått otroligt dåligt i större delen av mitt liv, typ sen jag var sju. Är nästan konstigt att jag fortf lever.
Djuren, framförallt hundarna och hästarna har hjälpt mig. 
Hur dåligt jag än mår så består ansvaret för mina djur, de lider aldrig.
Jag formar djuren efter min livsstil, så att det ska underlätta.
Dvs de kan sova länge på mornarna, de kan klara sig en dag med bara smårundor osv. 
Min nuvarande hund har jag lärt lite service-grejer så att han ska underlätta för mig i vardagen.
Jag har alltid kunnat ta hand om djur, mitt första djur fick jag som sexåring. En kanin som jag skötte på bästa möjligavis tills denne dog när jag var fjorton.
 
Men. För mig har hundarna bara hjälpt.

#25 Tycker det är upp till den sjuka & deras närstående att bedöma om de kan ansvara för ett annat liv & att avråda bara för att de är sjuka låter helt galet för mig. Jag kan inte ta hand om mig själv ett dugg, jag behöver både släktingar & person från kommunen som kommer hit och hjälper mig med olika saker t.ex. städar, handla mat, skjutsa, etc. Men jag har aldrig varit oduglig att ta hand om min hund, han får sin mat, träning, lek, promenader, etc precis som alla andra hundar (bör) få.

För jag gjorde bedömningen att trots alla mina problem har jag rätt mentalitet för en hund & klarar det även i de värsta stunderna, och det var det bästa beslutet jag gjort i mitt liv.

Även om hunden är "fel", så är det "fel" för en frisk människa också. INGEN gillar att ens hund vägrar lyssna på en, frisk eller ej. Det är en del i vad man skriver upp sig på när man skaffar valp, och bedömningen när man skaffar hund (frisk eller ej) bör ingå ett sådant scenario som möjlighet.

Visst har min hund tråkigt när jag mår dåligt, jag kan sova hur mkt som helst då.

Och det blir inte mkt motion heller men vi har det så här jätteofta så det är liksom vårat vardagsliv.

#27 "bara för att de är sjuka"

Ja jag ser ju inte det som "bara". Så som sagt hoppas jag vi syftar på olika "sjukor".

#29 Jag tror vi alla här snackar om att vara olika sjuka, Eftersom vi människor är individer och hundar också, Jag antar att det du syftar på är människor som inte kan hantera vardagen (vilket många inte kan men ändå klarar hund) som tar på sig en hund och sedan inte klarar ansvaret.. Det finns ju folk som tar på sig hundar och inte kan hantera det alls, Men även folk som lägger i sin sista växel för att göra alltför hunden trots hur man själv mår.
MEN ALLA som mår dåligt KAN INTE ta hand om en hund, Men det kan inte alla som mår bra heller, Och att skaffa en hund är en stor chock i sig redan, Att sedan må psykiskt dåligt på det kan förvärra detnågot otroligt.
Jag förstår din synpunkt, Och jag hoppas andra förstår den också, Man ska inte rekommendera hundar till folk hejvilt, Oavsett vad, Men att vara psykiskt sjuk och vara handikappad pga sin egna mentalitet kan stjälpa hundägandet på många punkter, Även fast jag och andra klarat av att ta hand om hundar trots att vi inte tagit hand om oss själva är det inte bra att rekommendera en hund till någon som mår likadant, ingen är vi den andre lik och det kan bli otroligt knasigt att gå på andras erfarenhet när man inte är exakt i samma sits eller mående, eller ens har samma problem.

Om jag har ett problem och en annan människa har samma problem kommer ändå situationen inte se likadan ut, Eftersom vi inte lever samma liv, är samma person och vi förmodligen inte hanterar saker på samma vis.

#29 Vilka diagnoser syftar du på då? Om man är t.ex. våldsam utan att kontrollera vem/vad man är våldsam mot så ska man såklart inte skaffa hund, inte heller om man har något när hunden lider av det. Men det ska man inte om man är frisk heller! Anna som slår eller psykiskt misshandlar sin hund eftersom hon blir arg lätt bör inte heller ha skaffat hund, trots ingen diagnos. 

Finns väldigt många som är allvarligt sjuka (som inte kan ta hand om sig själva) som kan ha hund, precis som det är väldigt många som är friska som inte kan ha hund. Det är som sagt extremt individanpassat, även inom sjukdomar, så det är inte riktigt klokt till mig att Psykiskt sjuk = Avråda.

#30 Just därför förstår jag inte hur man kan råda någon som mår dåligt till att skaffa hund. Risken för misslyckande är större för en sjuk än för en frisk.

#31 Och för mig är det inte klokt att råda en som inte mår bra psykiskt till att skaffa hund. Behöver du diagnos för att se min vinkel? Ta då depression. Allvarlig sådan.

Det går inte att jämföra med friska. En sjuk person har inte samma förutsättningar som en frisk.

Jag blir så glad varje dag när jag kommer hem från skolan och min hund viftar glatt på svansen och skäller. Och så kryper hon upp i min famn och myser sig fast. Hon ger mitt liv mening nästan fullt ut. När jag gråter så slickar hon mina tårar osv. Utan henne skulle nog mitt psyke bryta ihop totalt.

#32 Så eftersom jag är diagnostiserad med depression, och allvarlig sådan, så skulle du avråda? Det är absolut inte din plats att avråda folk i allmänhet, precis som det inte är min plats att råda till det. Och det är bara fel att döma folk, jag kan absolut ha samma förutsättningar som en frisk människa. Bättre förutsättningar t.om än vissa.

Det är inte någons plats att avråda eller råda någon till att skaffa hund om de inte är nära dem och har väldigt mycket kunskap om just deras liv. Frisk eller ej. Jag själv blev avrådd "bara" eftersom jag inte var frisk av folk som träffar mig här och där, men är otroligt glad att jag faktiskt satt mig ner och tänkte själv, och hade längre diskussioner med min familj om det (som faktiskt någorlunda vet hur jag funkar).

#34 Om någon frågar om den bör skaffa hund och berättar att denne är sjuk och mår väldigt dåligt och därför behöver en hund för att må bättre skulle jag definitivt avråda och rent av bli rädd om någon rådde till ett köp. 

Så svaret är ja. Jag skulle absolut och väldigt bestämt avråda.

#35 Då tycker jag synd om denna personen inte skaffar hund även om de hade hundintresset & drivet/viljan att ha hund och blev avrådd istället för att få råd om hur man får reda på om hund är rätta djuret för en. Tur som är så gjorde min psykolog detta, även om att "vilja må bättre" var en av anledningarna.

Jag tror det är en bedömning man får göra utefter hur sjuk man är/hur dåligt man mår och på vilket sätt ens diagnos visar sig. Sen tror jag inte ska skaffa en hund för att må bättre, dvs att man skaffar en hund för att man tror det ska ordna ens mående. Hund skaffar man i så fall enbart om man vet att man kan tillgodose hundens behov även när man mår som sämst. Om det innebär att man biter ihop själv även de dagarna man mår som sämst eller kan förlita sig på hjälp från familj/vänner spelar ingen roll men man ska ha det klart och redo innan man skaffar hund. En hund är sällan lösningen på måendet oavsett diagnos, även om det kan vara som ett hjälpmedel för en del.

För mig har den ultimata lösningen på hundlivet varit att skaffa daghund 2-3 gånger i veckan som sover över då och då. Jag är sjukskriven och går hemma, så utan hund hade jag vissa veckor inte gått utanför dörren alls. Med en daghund 2-3 dagar i veckan får jag alldeles lagom mycket ansvar och de dagarna han är här kan jag bita ihop och ta hand om honom för då är han det viktigaste för mig de dagarna. Men sen får jag dagar att återhämta mig helt utan hund, helt utan ansvar.

Det var lite tack vare min psykolog som jag bestämde mig att söka daghund. Hon pushade mig att inse att det var precis lagom dos med ansvar, press och motivation med en hund på deltid. Att ha deltidshund ger allt det positiva med hunden, samtidigt som det tar bort en del av den där pressen att man alltid behöver tillgodose hundens alla behov. Jag kan tex ha flera dagar i rad då vi bara går på kisserundor och myser i soffan och veta att ägaren ändå på kvällen tar långrundan eller aktiviteten. De dagar jag mår på topp kan jag ta långrunda och aktiviteten och ägaren få vila. Det blir liksom väldigt anpassningsbart, samtidigt som det alltid motiverar mig till att göra mitt absolut bästa med hunden istället för att vissa dagar bara skita i allt.

Ett av mina mål med mitt mående är att jag en dag ska kunna ha egen hund helt själv på heltid. Som det är nu tror jag att lösningen med daghund är det absolut bästa för både mig och hund, men eftersom jag ständigt jobbar med mitt mående vet jag att jag en dag kommer bli så pass bra att jag orkar ett heltidshundägande.