Lata, tjocka labbar som på sin höjd orkade lufsa ett varv runt kvarteret (typ :D ). Sjuka, med höftledsfel överallt och ingen mentalitet att tala om. Det klassiska helt enkelt! 

Var faktiskt Peafie's Calla som påbörjade tanken om att det nog inte var så. 😍

Min hund är en korsning så har inga fördomar emot just en "schäfer labrador" mer än att dom oftast hamnar i dåliga och oseriösa hem pga blandningen.
Men mina fördomar emot labradorer är: Översociala, lätta till skador så som korsband m.m. 
Fördomar om schäfrar: Håller aldrig tyst, hamnar dom i helt fel händer är dom monster, bolltokiga.

Schäfer: skrikiga idioter utan av-knapp var anledningen till att jag inte valde schäfer från början. Jag tyckte också att de var väldigt opersonliga.

Chihuahua: Skäller på allt och alla, bryter benen bara man klappar dom och det går absolut inte att träna med en sån liten "råtta" utan man ska ju skaffa en riktig hund som orkar gå på en promenad.

Tji fick jag, nu sitter jag här med mina två råttor vart en av dom är en arbetsnarkoman och inte ens kan skälla och båda kan gå flera mil utan att bli trötta.

#1 Åååååååååååå😍 Var det C som fick dig att ta Arrak? I så fall tar jag åt mig lite av äran för din fina hund. 😃

Jag hade faktiskt inga, för vi visste inte ens om att rasen existerade förrän vi träffade ett par väldigt trevliga exemplar på en hundutställning och började utforska den ordentligt. Den irländska terriern är inte så vanlig nämligen. :)

#5 Haha, till viss del i alla fall! Om jag inte hade varit så kär i Calla hade det aldrig fallit mig in att åka och titta på en labrador, jag ville ju ha en riktig hund. Men Calla visade ganska tydligt att hon visst var en riktig hund, så då kunde ju Arrak också vara det :D

Jag hade faktiskt inga. Jag hade läst på så jäkla mycket och var väl bekant med rasen.

Jag själv hade inga direkta fördomar om sheltie, när jag skaffade min första. 

Men från klubbkamrater på brukshundklubben fick jag höra bla. "Vad ska du med en sådan till? De ber ju nästan om ursäkt för att de finns till!" Och liknande kommentarer blev det, massor av. (Hade haft schäfer och storpudel före).  Själv hade jag bestämt mig för rasen och tänkte minsann visa dem, och det med råge!

1) Hon var en riktig arbetsmyra. Agility och lydnad gick jätte bra och hon älskade verkligen att jobba. Otroligt lättlärd då det gäller agility och slalom lärde hon sig att sköta på egen hand på 11 dagar. Imponerade stort på klubbkamraterna i just agility.

2) Gjorde karaktärsprovet innan det försvann. Skott - ingen negativ reaktion och rent ut sagt löjligt ljud från pistolen (hade testat med älgstudsare innan) sheltien gjorde inte en min, skrammel "vadå skrammel?" - helt oberörd. Kamplust ja, social ja osv. Toppbetyg alltså och till saken hör att ingen av schäfrarna klarade provet men det gjorde min lilla sheltie galant. 😃

Jodå, de har fått äta upp de negativa kommentarerna flera gånger om, i alla fall när de träffat alla mina shelties, med supermentalitet. 😎

Inte så mycket faktiskt, att skaffa en cocker var ganska spontant. Men de fördomar jag hade var väl att det skulle vara en sån där liten och bjäbbig ras. Ja, min cocker är ju raka motsatsen. Men då hade jag ju bara sett cockern på tv, ni vet, lady och lufsen 😉

Att öronproblem skulle vara helt oundvikligt, har en engelsk springer spaniel :)

Mellanpudel. Jag trodde att den skulle vara lite mesigare och vekare… Icke!

Jag tyckte taxar var små, skälliga och ouppfostrade saker. Trodde inte de gick att lära särskilt mycket. 

Det var helt fel! Även om våra skäller rätt mycket (den ena) så är dom väldigt lättlärda och har gott uppförande för det mesta.