Har det blivit fel rasval någon gång?

Undrar om ni någon gång har skaffat en hund av ras som inte riktigt blev rätt? Varför blev det den hunden och varför blev det fel?

Jag börjar. När jag och min man träffades för 11 år sedan så blev han väldigt förtjust i min mammas shih-tzu. Jag berättade för honom att shih-tzuvalpar är väldigt söta. Så vi åkte och kikade på några för att han skulle få se hur söta. Och det gick som det gick. Hur korkat som helst. Vi hade dessutom precis träffats och kände inte varandra tillräckligt för att skaffa hund ihop. Och rasen shih-tzu är väldigt fel i dom flesta avseenden för oss. Jag (och även min man sedan han lärt känna mig) har alltid älskat att vandra långt i skog, gärna i lite otillgänglig terräng. Shih-zun är inte riktigt byggd för sådana vandringar och vår lille hane är inget undantag. Dessutom så har rasen kort nos och utstående ögon vilket medför hälsoproblem.

Vi älskar vår lille shih-tzu, verkligen! Han är vår lille guldklimp och vi har haft och har fortfarande mycket roligt med honom. Han är en underbar personlighet. Men någon shih-tzu blir det inte mer.

"Grief is like the ocean; it comes on waves ebbing and flowing. Sometimes the water is calm, and sometimes it is overwhelming. All we can do is learn to swim."

hemul

2016-05-10 12:15

Ja, fast jag valde inte själv. Efter att ha tjatat sen jag lärde mig prata fick jag en hund när jag var 9. Jag önskade mig en cocker för jag var förtjust i en sådan i grannskapet. Mina föräldrar gjorde det vanliga misstaget att tro att ju mindre desto bättre för barn och jag fick en cavalier. Trevlig ras, men inte riktigt för mig. Och sjuk blev den så klart också.

[Nalle-]

2016-05-10 16:49

Både och, kan man väl säga. Jag var 13 när familjen skaffade vår första hund, och de enda kraven mina föräldrar hade var att det skulle vara en liten hund som inte fällde hår. Och de kraven levde hunden upp till, men vi fick också en hund med otroligt mycket larmande vakt, stor integritet och även en stor portion envishet. Han har aldrig gillat långa promenader, då blir han fort uttråkad, och jag gav snabbt upp att försöka ta med honom på joggingturer eller med cykeln. Hugo, som han heter, är en 9årig blandras mellan lhasa apso, shih tzu, bichon frisé och Pudel och lever idag delvis hos mig och delvis hos mina föräldrar. Till mina föräldrar passar han fortfarande väldigt bra! De tycker om hundar, men har inget direkt hundintresse. Jag skaffade min första egna hund när Hugo var 6 år, mycket för att jag ville ha mer hund att jobba med. Även fast jag älskar att ha Hugo här så passar han inte riktigt in i det aktiva liv jag vill leva med mina hundar, men jag tar med honom på det jag vet att han uppskattar och annars får han helt enkelt stanna hemma en stund.

Jag skulle nog kunna tänka mig en liknande hund (långt in) i framtiden, för är det något jag älskar med Hugo är det att han har en sådan stor personlighet med mycket egen vilja. Men i så fall blir det nog antingen en renrasig lhasa apso (där jag tror han har fått mycket ifrån) eller en äldre omplacering.

jenmjao

2016-05-10 19:06

När jag var 11år fick jag en dvärgpudel, Eller ja, familjen. Han är en bra hund och ett bra val, skulle gärna ha Pudel igen.(han lever än, men hos min mamma)
När jag var 13år köpte min pappa och jag en Karelskbjörnhund/samojed, Hunden fick jag för att komma över mina "problem" jag då hade och när jag då "gick ut och blev av med problemen" så lämnade min mamam hunden ensam så hon bet sönder hela lägenheten, Det var ett misstag. Världens underbaraste individ, men ingen bra ras och ingen blandning jag vill ha igen. (måste tillägga nu när jag skrivit klart allt att det ser ut som att jag var missbrukare eller något, jag hade bara problem att gå till skolan…)