När hunden inte har ett drägligt liv längre, eller att den inte kommer få ett drägligt liv. (nu pratar jag inte om att avliva en valp för att den kanske blir överkörd som femåring men det förstår du kanske)

Är de okej att säga hejdå när hunden blir 10 år och man har gett den ett jätte bra liv. Men man vill inte äventyra "lånad" tid samt att man vill att den ska få må bra när man säger hejdå.

Är de okej eller de är bara en "dum" tanke?

#2 Beror på hur lång förväntad livstid den har. Är det t ex en mastiff som inte blir äldre än 7-8 ser jag inget problem med det, men om det är en liten frisk ras som förväntas bli 15-16 känns det lite sisådär.

Varför skall man avliva en frisk 10-åring? Den kan ha många bra år framför sig.
Själv går jag aldrig efter ålder utan efter hälsa och livskvalitet. Har hästar som varit över 30 år gamla och fortfarande fräscha.

Man avlivar ju inte en hund baserat på ålder, utan på hur den mår både fysiskt och psykiskt.

Thea du som har följt mig här på sidan. Du vet jo om att min tik har sina problem. Jag kommer inte längre i vår träning. Jag tänker inte tvinga henne längre heller för nu har vi kommit dit vi båda är nöjda utan att de blir en större sak av de.
Hon är schäfer och något. Du säger Shitbull "Underbart smeknamn. Älskar de" 
Hon har sin matöverkänslighet. Hon har lätt för att fläka upp tassarna. Hon har en del i ryggsäcken med. Är de fel av mig att säga hejdå när man är på bergets topp? Om jag säger 10 år. De är 4 år till dess. Om nu ingen annat händer. 

Är min tanke känsla hemsk då?

#6 PMar dig.

Jag är av åsikten att det är okej att avliva hunden när man själv anser att det är dags. Oavsett orsak till det. Det är ägaren som bestämmer och ingen annan som har med beslutet att göra, överhuvudtaget!

Visst kan man tycka att det borde gå att omplacera en frisk hund, men om ägaren av någon anledning inte tycker att det är ett bra alternativ, låt då ägaren bestämma!

Jag tycker det är märkligt att det anses vara så förfärligt att djurägaren väljer att avliva djur istället för att omplacera dem. Ett dött djur lider aldrig!
Och jag tycker att det är tråkigt att nämnda inställning gör att många djurägare - likt trådskaparen här - har ont i magen över vad folk ska tycka om deras beslut.

Jag vet inte vad som är på andra sidan av Bergets topp. Men en sak vet jag. De är fritt fall men många slag på vägen. Och de går fort oavsett hälsa på hunden.

Jag känner att dom har så  mycket dom har varit med om. Jag säger inte att jag kommer avliva dom om 1 år. Men jag tror inte att jag har 4 år med dom. Jag vet om av tidigare erfarenhet. Att fallet kommer snabbt utan förvarningar. Och jag vill INTE stå där. För då är de smärta obehag för djuren som oxå väger in

Jag tror att det är svårt att säga "jag ger det fyra år till" eller liknande. Möjligen om hunden har problem med något - mentalt eller fysiskt - och man tänker att "är det inte bra om x månader så avslutar vi det här".
Att bestämma i förväg att en frisk, välmående hund skall avlivas när den så att säga är på topp tycker jag är lite…konstigt.
Å andra sidan tycker jag ofta att många låter sina hundar gå alldeles, alldeles för länge.
Men det där är så otroligt svårt att säga hur någon annan bör göra, tänka eller känna.
Helt krasst anser jag att en död hund lider inte. Döden är för mig inte något särskilt hemskt i sig.
För en människa som skall mista sitt liv och kan resonera om saken, som har förmågan att inse vad de kommer att förlora och hur andra kommer att lida och sörja över deras bortgång, ja.
De har ju heller inte möjligheten - i alla fall inte här i Sverige - som våra hundar faktiskt har, att få slippa att lida i livets slutskede.
Men en hund kan inte resonera på det sättet eller inse vad det innebär att dö.
Jag tycker givetvis att det är fruktansvärt att mista en hund - de är älskade vänner och familjemedlemmar - men det är en rent egoistisk känsla, jag sörjer och saknar.
Med min pappa som gick bort alldeles för tidigt däremot kan jag tycka att det är oerhört tragiskt att han till exempel inte fick uppleva sitt första barnbarns födelse, hon är född tre veckor efter att han avled.

Jag tycker att en hund kan få åldras med värdighet. Ålder är ingen sjukdom och att bli långsammare och ta det mer lugnt är normalt. I min ras är det inte ovanligt med individer på 14-16 år.

Sjukdomar och skador däremot som gör att hunden inte har livskvalité, men det är inte åldern som avgör.

Det där kan ingen annan än du veta när det gäller din hund, men självklart ska en hund inte behöva gå omkring och lida. Men det är ju en självklarhet - eller?

Vad man ser med blåta ögat mår dom bra. Men båda hundarna har sina problem som tex tiken har rädsla och osäkerhet vid hundmöte även om hunden korsar vägen 700 meter fram för oss. Han har problem med sin mage och tål inte stress. Hur hundarna mår psykiskt påverkar dom fysiskt. Och jag tror inte dom mår så bra psykiskt. Enligt veterinären så mår dom bra. Nu är de morgon runda. Tiken som brukar springa direkt när vi rör kopplens för hon vill ut. Hon tittade bara och sen gick hon fram. Ut kissade och den drog hon inåt igen. De är såna "små" saker som börjar få mig att fundera 😂

Jag kan ge dig ett tips som min fd hundlärare går efter. Hon har Flatcoated Retriever. När de blir 10 år gamla ("För då är en flat gammal") tar hon bort försäkringen. Om de skulle bli så dåliga att de skulle behöva "sätta kniven" i hunden väljer hon att avliva istället.

Hon gör alltså som så att hon låter dem gå sålänge de mår bra och vill leva, trots små skavanker. Detta går att använda på alla raser, men då får man anpassa åldern efter när den rasen verkligen är gammal. Man får även självklart bedöma fall till fall.

Tiken har redan för 6 månader sen börjat gung när hon går. Tydligt täcken på höfterna enligt Veterinären själv. Imorse vill hon inte ut och kissa. De var ut sen ville hon in. Nu har hon ramlat 2 gånger när hon har gått. Backen vill inte riktigt med henne :'( De gör så jäklar ont i mig att se hennes bli sämre. 

Anledningen till att jag inte tog bort henne för 6 månader sen. Hon gungade inte så som nu

Hunden som bor hos mig just nu har bott här i två år men det är inte min hund. Han trivs inte hemma längre då hans matte fått småbarn och dessutom jobbar där hon inte kan ha med hund längre.

Han har extrem separationsångest, PTSD och är en ren enmanshund så man kan inte låta vem som helst passa honom eller lämna honom själv hemma utan att han blir superstressad. Jag är hemma väldigt mycket och jobbar just nu på ett ställe där han får följa med och kan springa efter mig hela dagen.

Skulle det bli förändring i mitt liv så han inte längre skulle kunna följa med mig överallt eller jag inte kan ha kvar honom av någon anledning så har hans matte redan bestämt att avlivning skulle vara snällast för honom även om han kanske skulle kunna leva några år till (han är 13 år med hjärtfel men är hur pigg som helst så är få som träffat honom som tror han är så gammal och har problem).

Gör det som känns bäst för hunden.

#14, Å andra sidan kan även en flat vara pigg och fräsch långt efter 10-årsåldern. Att då behöva ta beslutet att ta bort den på grund av sjukdom eller skada när den faktiskt mår bra hade jag personligen känt var en knepig sits.
Jag vill i alla fall ha den ekonomiska möjligheten att behandla min hund även när den är gammal.
Min första hund blev till exempel nästan 16 år, trots att hon hade Addison så tyckte jag att det var självklart att hon skulle läggas in när hon fick en svårare magsjuka (delvis på grund av hennes Addison) som 15-åring och även att lappa ihop henne när hon fick en bitskada i huvudet när hon var 15,5 år.
Jag hade väl dock inte utsatt henne för en STOR operation med lång konvalescens men min ridgeback gjorde en juverrektomi när hon var 11.
Självklart är det upp till var och en men så resonerar jag 🙂.

#15, Av det du berättar så låter det faktiskt inte som att din hund mår så bra fysiskt heller. Det är givetvis omöjligt att avgöra utan att ha sett hunden men i mina ögon är det definitivt inte friskt att hunden ramlar och inte har koll ordentligt på bakdelen.
Om det dessutom verkar som om hon inte riktigt vill vara med längre så… då förstår jag verkligen att du funderar på att avsluta det hela ❤️.
Det är aldrig - och ska inte vara - ett lätt beslut det där 😕.

#17 Ja, absolut! Jag känner mig ganska kluven där och vet inte till hundra vad jag själv skulle gjort.