Min hund tycker inte heller om gos, och han gjorde det definitivt inte i den åldern. Nu är han 2,5 och kan gärna ligga en stund i min famn och till och med somna, men efter en stund tröttnar han (får för varmt, antar jag) och lägger sig och sover på golvet istället.

Jag tycker det är lite tråkigt, eftersom jag gärna skulle vilja mysa mer med honom, men han är som han är. Vi hittar på andra saker tillsammans istället, som Nosework, tricks och agility, som han älskar.

Vad gör du för att skapa band med henne mer än att försöka mysa? Gör ni något kul tillsammans?

Jag busar och leker med henne mycket. Hon älskar sin tennisboll, så den brukar jag kasta och så får hon springa utan koppel. Hon älskar att bli kammad, det är nog enda tillfället hon typ somnar pga mig. Så det brukar vi göra (och samtidigt gullar jag henne). Sen beror det på vart vi befinner oss också(om det finns nån hundhage eller liknande) vi har flyttat nu en period pga hälsa i familjen osv. Så nu bor vi hos föräldrarna som har en gammal griffon. Så sen vi fått henne har hon bott hemma i 3 månader, varit ute på landet 2 månader och varit här 2 månader nu.. men det har hon inte ens berörts av (inget hon har visat)..

3 Vissa hundar gillar inte kel det är bara inse. Att hon gillar bli kammad det kan du ta vara på just som mysfaktor ta detta varje dag skulle jag säga lite som kelstund för er :)  Hon blir inte stressad annars tänkte av att kasta boll? Vi får hålla oss till viss tid för sen blir våran ena lite stressad/ för uppspelt av att vi kastar boll som hon hämntar, men det är olika hur hundar är givetvis.

Du är inte ensam om att känna på det här viset. Jag hade länge drömt om en egen hund sedan jag var liten, och förra året gick min barndoms dröm i uppfyllelse - men min dröm och det jag målat upp grusades snabbt. Min hund är otroligt självständig och löser helst problem utan mig, han svarar upp om någon gruffar och backar inte om något är farligt. Det är en colliehane, härom veckan fyllde han 1 år.

Han tycker absolut inte om att kelas eller mysas, håller koll på mig, javisst men bryr sig inte nämnvärt. Kände liksom du att jag inte hade något band till honom överhuvudtaget, iom att han inte verkade tycka om mig - det gjorde ont och gör ont än idag men jag har försökt att inte tänka på det och gett honom det avstånd han vill ha. 

Han har aldrig stressat upp sig däremot, men så har jag i och för sig inte burit/lyft honom i tid och otid utan han har helt fått bestämma själv när det är dags för "kel" vilket för honom är när vi är ute och går, då liksom stryker han sig mot mina ben och då brukar vi stanna upp och bara vara. Att bara vara still med matte är hans "kel".

-

1.Vad du kan göra, är nog helt enkelt att låta henne komma till dig. Inget klapp och så mer än nödvändigt t.ex pälsvård eller kloklippning. Belöna när hon tar kontakt med dig så hon vet att det är roligt. Överdriv samtidigt inte, det är en svår balans här - jag vet!

2. Trotsåldern för oss var inget problem. Min hund har inte varit så värst hanig av sig alls heller.  Jag har varit tydlig när jag uppfostrat honom, och det har funkat. Det enda som han verkligen inte verkar bli av med är skällandet, men ja, han är en Skällman helt enkelt. 

3. Lina. Ha alltid en lina på henne! Låt henne aldrig på chansen att göra fel. Träna inkallning varje gång ni är ute. Träna fokus på dig. 

4.  Om hon drar och flåsar i kopplet (antar att hon har halsband?) så hade jag satt sele på henne, och varje gång ni går förbi hundar och människor kortat kopplet så mycket som möjligt och försökt avleda med godis eller leksak. Var BENHÅRD mot folk - de ska absolut inte hälsa på din hund om de inte får ett tydligt, verbalt OK.

#4 "vissa hundar gillar inte kel och det är bara att inse" sjukt onödig kommentar. Du kanske menade väl. Men då kan jag kontra med "vissa människor gillar inte hundar som inte kelar". Vi är personligheter precis som dom, och om personligheterna inte går ihop?

#6 Har man så olika behov så får man nog fundera över omplacering, på samma vis som att man inte ska leva ihop med människor vars prioriteringar skiljer sig jättemycket från ens egna.

Belphi, känns skönt med samtidigt jobbigt att ha läst till inlägg. Skönt eftersom att du har lyckats hitta en balans, men jobbigt för att jag måste ge upp något som betyder mycket för mig. Jag är ju en gosig person, jag gillar att gosa.. och hon är inte det. Men hon förstår ju inte mig, så då blir det att jag får göra som hon vill. Jag blir ledsen av tanken, men älskar ju fortfarande henne. Hon är ju min lilla bebis.. Hon är duktig vid inkallning, men just det där med att trotsa ute på landet är.. uuhh! Man vet att hon trotsar just för att hon smyger sig lite till en början, sen kutar hon (hon är jääävligt snabb för att vara så liten, många som sagt det). Och så när man går och hämtar henne lägger hon sig platt på ryggen för att visa "jaa jag vet.. jag har gjort fel". Hon har faktiskt sele.. vi slutade med halsband för 3 månader sen just för att hon drog sig och man ströp henne kändes det som.. men all fokus hamnar på hunden (om man är på promenad och stöter på en hund) om hunden ignorerar så kan hon göra det också. Men så fort hon har fått ögonkontakt så vill hon busa, och man får helt ärligt dra henne därifrån och så kollar hon bakåt efter hunden HELA TIDEN trots att man försöker avleda med godis, eller säger nej, eller ber om ögonkontakt.. när hon blir så uppspelt/stressad (vilket är varje gång) så är hennes öron borta! Hon är okontaktbar

#6 Men jag tippar på att #4 menar att det inte är någon vits att försöka tvinga fram något utan att du som människa som trots allt är den smartare av er kan utnyttja pälsvårdsstunderna för att få utlopp för ditt gos och kelbehov samtidigt som man inte tvingar in hunden i en konstlad sits där den "ska" gilla läget, det kan tvärtom göra att hunden tar större avstånd.

Jag hade försökt se till att jag var en resurs för hunden, visat att jag är kul, det händer bra grejor hos mig och försökt jobba långsiktigt. Kan det funka om man håller i ett ben när hunden ligger och tuggar och kanske efter ett tag försöka klappa lite lugnt då?

6 Mena inget illa med den kommentaren ursäkta att du tog den så illa/fel. Men kan ändra och säga -Vissa hundar gillar inte kel, det är bara så. Anser man inte ska tvinga en hund till kel om den tycker det är obehagligt.

#8 Jag vet hur det känns, och ja det gör så evinnerligt ont, men man får väga för och nackdelar, och som #7 säger: vad är viktigast? 

Förutom just kelet (och hans i stort sett obefintliga matintresse) är min hund en dröm. Han har vad jag vill ha, och han är nöjd och glad - det gör mig glad också. Men ja, det är tungt, och det är bara du som kan avgöra huruvida viktigt närheten är.

Det med trots och kutandet, det är just därför jag har lina på min kille. Kan berätta att vi var hos mina farföräldrar på deras gård för ett par månader sedan, min kille var väl nio månader då, och min pappa lurade i mig att släppa Riley. Rätt var det var så hörde han skällkon och sen stack han och "ställde" korna. Han lyssnade inte för fem öre och kom bara när korna tappade tålamodet och jagade honom - som en liten rolig anekdot nu så blev tjuren räddast och gömde sig bakom korna.

Sen dess har det varit lina hela tiden, och jag har inte släppt honom om det inte känts 100 % ok.

Låter mer och mer som min! 😉Han gjorde likadant och då satte jag sele på honom, började med kort koppel och stoooora omvägar för andra hundar. Han är tyvärr inte godisintresserad så skvallerträningen gick aldrig framåt, utan det som funkat är att inte låta honom hinna se den jätteroliga människan/hunden, eller ge honom tillåtelse att kunna vrida sig om för att kolla extra.

Båda mina storpudlar har inte varit mycket för kel alls i ung ålder utan det kom sen när tonåren börjat lägga sig och allt annat inte är lika roligt längre, då tror jag dom har mer tid för att bara vara och söka sig till en själv. Jag hade väntat och gett det tid av den anledningen och samtidigt inte tvinga utan istället ge beröm och vara superglad när hunden självmant kommer fram. Om det sen verkligen är så att det inte är något för hunden då hade jag funderat på omplacering som #7 skriver om man nu tycker att man inte passar ihop.

När min daghund var drygt ett år var han hemsk att kela med. Så fort man började klappa eller mysa med honom trodde han det var lek på gång och började nafs efter händer, snurra runt och upp och stressa och stirra. Jag fick helt enkelt ignorera honom och låta bli att kela med honom när han låg bredvid i soffan. Nu ett halvår senare tycker han ofta det är mysigt att ligga och bli kelad med en stund.

Din hund är bara 9 månader. Ge det tid. Många hundar lugnar ner sig när den värsta valp och ungtiden är över och lär sig helt enkelt att slappna av på ett helt annat sätt.

Hur gör du när hon ser någon hon känner och stressar upp sig?  Du skrev att du sagt åt folk att inte hälsa på henne men hur gör du med henne? Distraherar du henne? Låter du henne vara nära men inte gå fram? Ignorerar du henne eller uppmärksammar du henne?

Vet inte om jag kan uttrycka vad jag menar här riktigt, men vad tror du är orsaken till att hunden stressar upp sig? Att den tycker det är obehagligt/påträngande eller tvärtom att den blir överstimulerad?

Har varit med om hundar som blir så stimulerade av fysisk kontakt att de går upp i varv och liksom blir blockerade. Det innebär ju inte att de inte vill ha den kontakten, tvärtom. Om det är så borde det funka om du börjar väldigt försigt, kanske bara stryker hunden lätt över huvudet  (1 gång!) eller skuldrorna liksom i förbigående när ni råkar passera varandra i ett rum. Funkar det så gå efter ett tag över till att stanna och stryk henne lite fastare över huvudet nästa gång, fortfarande bara en gång, kanske be henne sitta lugnt först. Gå sedan genast därifrån. Sen fortsätter du så, små steg i taget och undvik helkroppskontakt ett bra tag. Vänta dig inte att hon ska ligga i knät och spinna som en katt på en vecka.

Kanske är helt fel ute, men måste fråga om det kan vara så här med din hund.

Om jag läst innan om denna hund så var hon redan från början en självgående valp, hon låg gärna och koppla av på egen hand i sin bädd redan som liten.  Eller har jag läst fel? 

Det låter troligen att hunden är som 5 har.

Shih tzu blir lätt varma med sin tjocka päls, hade en själv innan och han klippte vi ner.. kan vara att det blir obehagligt med din "extra värme". När du skriver kel.. vilka förväntningar har du då? Ibland får man acceptera att hunden inte vill, de gör så mycket annat på våra villkor att de bör få välja själva hur de vill slappna av :)

Det där låter lite som min äldsta heeler - hon är oerhört fjäskig för människor och har svårt sluta hälsa/slicka/pussa osv - socialt undergiven mot människor. Hon är heller ingen knähund och har aldrig behövt vara det, för hon vill vara nära på sitt sätt bara inte i knät. Den typen av kel hon gillar mest, är att bli kliad på bringan eller bakom öronen - men inte för närgånget för då blir det jobbigt. Hänger nog ihop med undergivenheten gentemot människor och då får det vara. Bättre en hund får kela på sitt vis, än försöka tvinga en hund vara "knähund" - långt ifrån alla hundar gillar riktigt nära "tafsande".

Jag försöker att inte låta henne jaga upp sig när jag får besök eller träffar folk ute, för hon slutar inte gny och fjäska annars - avleder med antingen kommando eller att slänga ut lite godis för att hon ska kunna leta efter. Godis är lugnande.