En tik och en kastrerad hane. Bråkar aldrig, det kan bli lite gruff och tillsägelser när den ena försöker sno den andres ben - händer sällan då de äter och får ben på olika platser. Introducerades med en 3 timmar lång promenad i skogen där de fick välja själva hur mycket de ville interagera.
Egentid är det rätt dåligt med här nu för tiden. Promenerar alltid båda samtidigt. Tränar gör jag så klart en åt gången, men den som inte tränas aktivt tränar passivitet/vila under tiden så både är ju med. Visst händer det att det blir egen tid, men nu är det länge sen och jag känner att de får tillräckligt med egen tid under träning. Jag trivs bäst med båda mina hundar precis som de trivs bäst tillsammans så att separera för promenader osv känns inte nödvändigt. Nu är mina hundar 9 och snart 11 år, hade jag haft en valp/unghund så hade jag helt klart fått in mer egentid, för allas skull.

Jag har två Storpudeltikar på snart 5 respektive 1.5 år. Den äldsta tiken kastrerades i våras (dock ingen skillnad fysiskt eller psykiskt hittills).

Dom funkar hur bra som helst tillsammans. Klart det kan bli lite gruff om den andra är för på men aldrig ett rent bråk. Vi brukar göra det mesta tillsammans, alla tre, så dom får inte så mycket ensamtid men dom gillar att vara tillsammans så tror inte dom lider av det direkt.

Nu går jag dock kurs med båda, samma kurs men olika grupper på dom så på så sätt får dom och jag ensamtid med varandra och också när vi tränar hemma, då sätter jag upp ett kompostgaller så den andra inte smiter in och stör i träningen.

Min första hund blev superglad över sin nya lekkompis, men då har hon alltid varit väldigt glad i alla hundar från första stund. Vi släppte in valpen i vårt kök tillsammans med min äldre och då blev min äldre väldigt på för hon tyckte valpen var så intressant och rolig. Hade jag kunnat göra om det så hade jag, då hade jag gått en promenad med dom första gången dom träffades istället.

Planerar inför en tredje hund om ca 2 år och jag känner inga bekymmer inför det gällande mina nuvarande hundar. Men mycket beror ju på hur ens nuvarande hund är i personlighet och gällande andra hundar.

Jag har haft lite olika konstellationer under åren; ensam hund, två tikar, tre tikar, två tikar + en hane, nu har jag en tik och en hane.
Alla kombinationerna har funkat bra men det hänger nog mycket både på ras och individ.
Det är klart att det blir lite jobbigare om man har (okastrerad) hane + tik när tiken löper, i synnerhet som jag numera bor i en pyttestuga som inte riktigt går att spärra av på ett säkert sätt. Lösningen får bli att under höglöpet eller om jag skall lämna hundarna utan uppsikt så duger inte kompostgaller utan då får Posh (hanen) flytta till sin förra husse några dagar.
Det jobbiga tycker jag har varit när man haft hundar på olika nivå, som när någon varit skadad en längre period.
Det är mycket möjligt att jag förmänskligar hundarna men det känns inte bra i mattehjärtat att gå ut med en av dem och lämna en hemma.
Nu har jag till exempel en sjukpensionär som mentalt sett gärna vill träna men kroppen håller inte, medan den andra håller på att tränas upp i tävlings- och jaktkondition. Det är lite svårt att få ihop det så att båda hundarna är nöjda.
Däremot funkade det bra att ha 1-2 "arbetshundar" och 1 "trams- och sällskapshund", alla hundarna följde med på olika aktiviteter, promenader och så vidare men det var bara de förstnämnda som tränade något vettigt medan sällskapshunden mer fick leta godis eller liknande.

Det är klart att det är krångligare att ha fler hundar; tar större plats i bilen, man får inte alltid åka med flera hundar på bussen, jobbigare att ta med sig hem till folk, svårare att hitta hundvakt.
Det var inte jättekul när jag hamnade på sjukhus i tre veckor förra hösten även om det gick att pussla ihop.

Jag tycker att båda alternativen har sina fördelar, det är kul att ha flera hundar, de har sällskap av varandra och i bästa fall är de på samma "nivå" lekmässigt så de även har roligt ihop, man har alltid någon hund att träna med och så vidare. Samtidigt tycker jag att man får en tätare och närmre relation till sin hund om man bara har en, det blir mer "du och jag-känsla".
Som det ser ut nu så kommer jag att från att ha haft tre hundar i somras snart bara ha en kvar och förutsatt att hon får hålla sig frisk och kry så kommer jag nog bara ha henne några år (hon fyller snart fem).
Dock känner jag ju redan nu, efter en månad utan min Skroffa, att det fattas en liten terrier i mitt hem 💔. Det ÄR inte samma sak med labradorer, hur goa och älskade de än är.

Det har aldrig varit några problem att introducera en ny hund i flocken.

Jag skaffade i början av sommarlovet en "lillasyster", Katla, till vår nuvarande tik Dolly på tre år. De första fem dagarna var tuffa, undrade faktiskt så smått var tusan jag gett mig in på! Katla var väldigt rädd för Dolly så hon morrade och skällde så fort hon såg henne. Dolly blev helt ställd och undrade vad tusan det var för en lite sak. Så antingen drog hon sig undan och gömde sig i vårt badrum eller så sa hon till Katla super skapt i onödan. Gick absolut inte att vara ensam med dem och man tassade hela tiden på tå, beredd på att någon skulle explodera.

Men efter ca 5 dagar kom Katla på att "storasyster" faktiskt inte vara så himla farlig och övergick till att stalka henne. Någon dag senare kom Dolly på att man faktiskt kunde leka lite med den lilla skiten! Tror den utlösande faktorn för det var att en av mina kompisar, som också är en av Dollys favvismänniskor kom, det gjorde Dolly så sprallig att hon råkade leka lite med Katla av bara farten. Sedan busade de på och efter en timme såg det ut så här:

Efter det har det aldrig varit några problem. Visst kan Dolly tycka att Katla är lite jobbig ibland, framförallt på morgonen. Men då morrar hon lite och Katla går undan. Man märker tydligt att det får ut mycket av varandra! Har faktiskt mest förundrats över hur otroligt tålmodig Dolly är! 

Har inte heller varit några problem att fördela tiden mellan dem. Det enda som är riktigt jobbigt är hur ledsen Dolly blir när jag packar ihop hundgrejerna och bara Katla får följa med. Och sedan så bryter Katla ihop totalt när jag och Dolly går ut utan henne. Men förutom det så har jag aldrig dåligt samvete över att jag försummar någon och då är ändå båda väldigt aktiva hundar. Jag tycker det är urskoj att få träna dubbelt så mycket hund😃

Jag har en två år gammal staffeblandis och en sexmånaders collie, båda hanar, okastrerade. Den första tiden var oerhört stressande för staffen som inte har den mest stabila mentaliteten, men det gick bättre dag för dag när vi började komma in i våra nya rutiner. Staffen har en corgi-kompis som det aldrig varit några problem med, men när valpen kom och staffen blev "storebror" blev han fly förbannad på corgin när valpen var i närheten. Nu kan de umgås men jag skulle inte våga lämna alla tre ensamma tillsammans som det känns nu. 

Jag har inte haft två hundar samtidigt förut så det blev en liten omställning. Speciellt med en valp som ju kräver lite extra uppmärksamhet. Den vuxna har en del problem som att han blir osäker på folk och andra hundar, drar i koppel, skäller när någon knackar på dörren och har lätt att bli orolig. Vi har t.ex gjort så att valpen fått träffa våra besökare ensam först, för att minska risken att valpen blir rädd för dem om den vuxna hunden blir osäker. Vi har tagit med valpen på egna utflykter för att han ska kunna bilda sig en egen uppfattning om saker och ting, utan att den vuxna hundens känsla påverkar. På promenader går valpen lös vilket underlättar enormt då jag hade tyckt att det varit oerhört frustrerande att träna koppelgående med två hundar samtidigt. 

Egentid får de en stund varje dag. Den vuxna får en långpromenad och stretching efteråt och så leker vi en stund, och ibland tränar vi nosework. Valpen får gå en lite kortare promenad, träna lite koppelgående, inkallning, sitt och stå och hantering, och så leker vi. Ensamträningen tycker jag är knepig med två hundar. Jag tycker det känns lite dåligt att ta med sig en hund ut och lämna den andra ensam. Det kändes annorlunda att ensam lämna en hund hemma, men nu känns det som att hela flocken går och lämnar en efter. 

Vi får väl se hur det går när valpen börjar bli könsmogen, men än så länge går det jättebra med hundarna. Den vuxna är så glad över sin lillebror. De leker och myser tillsammans och det är fint att se. Men det är krångligare med hundvakt och det blir rätt ordentligt mycket dyrare varje månad har jag märkt. Då vi har en hund som är osäker och har lätt att gå upp i stress så känns det som ett stort projekt att till exempel hälsa på hos någon med båda hundarna. Det känns ungefär som man kommer och hälsar på tillsammans med en tornado just nu. 

Vi har ju rätt mycket extrajobb då vi har en vuxen med en del problem. Om han istället varit en trygg, stabil hund så hade vi förmodligen istället fått mycket hjälp av honom, men nu krävs det lite extra egentid för valpen ifrån den vuxna. Men det går att lösa. Jag är dock väldigt glad att jag har en sambo för annars tror jag inte att jag orkat och klarat av en problem-vuxen och en valp.

För att sammanfatta för min del så krävs det lite mer planering och tid och ork (och pengar) sedan vi skaffade en till hund till vår familj, men jag tror att det hade varit väldigt svårt att gå tillbaka till en ensamhund igen nu när jag sett hur fint det kan vara med två. Och så har vi ju inte längre en fantastisk hund utan dubbelt så många. 🙂 Jag är väldigt glad att vi skaffade en till hund även om det finns stunder då jag skriker lite inombords av frustration, haha.

Vi har två tikar på 2 och 3 år. De bråkar aldrig, mer än "lekbråkar" där det morras och skälls på varandra på skoj. Jag åkte många mil och hämtade hem den yngsta medan den äldre väntade hemma med husse. När vi kom hem lät vi hundarna träffas utomhus och sen var det inte mer med det. Den första veckan märktes det att det var en ny hund i familjen, det var lite stelt mellan dom men aldrig ett bråk. Jag brukar gå olika kurser med hundarna så då får de sin egentid, annars trivs de jättebra ihop och det märks att de blir glada över att få se varandra efter att ha varit på olika ställen. :)

Jag har två hanar som är ett och fyra. När jag introducerade dem släppte jag bara ihop dem, men det har inte varit helt smärtfritt att få dem att gå ihop. Ett tag tjafsade de rätt mycket, men sen har de hittat ett sätt att samspela. Nuförtiden är de inte direkt bästa kompisar, men de har ändå utbyte av varandras sällskap - särskilt den yngre som finner mycket trygghet i "storebror". 

Det värsta med att ha två hundar tycker jag är det dåliga samvetet när jag lämnar den ena hemma. På långpromenaderna har jag alltid med båda och när jag tränar i parken eller så får de turas om att ligga plats medan jag tränar den andra. En gång i veckan går jag dock på kurs med respektive hund, och då och då tar jag ut dem själva på en kortare sväng. 

Det bästa är att det är dubbelt så mycket hund att träna! Dubbelt så mycket hund att gosa med och ja mer av allt hundägande helt enkelt. Sen blir det ju såklart mer kostnader som man får tänka på, nu under sommaren har båda hundarna haft olika skador och nästan rensat mitt sparkonto trots försäkringar. Det är ju såklart inte så kul.

Jag bodde hos mina föräldrar när jag skaffade min första egna hund, en storpudelhane. Familjen hade sedan innan en kastrerad liten blandraskille som då var 6 år gammal och vår första hund. Första dagarna var jobbiga, den äldre hunden morrade mot valpen så fort den kom i närheten och jag upplevde att han inte var sig själv alls. Men efter några dagar släppte det och idag är dom bästa vänner, visst kan äldre hunden bli less på lillebrorsan ibland (2 år nu) men de leker gärna och sover tätt ihop. Och då är äldre hunden ingen hund som brukar ha så mycket till övers för andra jyckar. 

Numera bor jag i egen lägenhet med pudeln och blandrasen bor här för det mesta också. Ärligt talat blir det inte så mycket egentid för varje hund när jag har båda, jag går på promenader med båda två och när vi är och tränar så tränar jag med båda två, det blir perfekt med pauser för den andra hunden. Med pudeln blir det egentid de veckor blandrasen är hos mina föräldrar och blandrasen fick gå agilitykurs med mig i sommar (den tredje vi gick tillsammans, bara för sakens skull). 

Jag tycker det är många fördelar med två hundar. Främst för att de ger så mycket till varandra, även om jag gärna leker och busar med mina hundar så är jag ju ingen hund. Och så behöver de aldrig vara helt ensamma hemma när de har varandra. Jag trivs verkligen med två hundar, det blir mer som en flock och det är verkligen tomt när blandisen inte är här. 

Nackdelen med två hundar? Det jobbigaste i vardagen tycker jag är koppelpromenader, mina går helt okej i koppel tillsammans men det är inte som att gå med bara en. Dessutom är det inte riktigt lika enkelt att hitta hundvakt till två hundar, och det är betydligt mer accepterat att dra med sig en hund till folk än två. Nu behöver jag sällan hundvakt och de flesta i min bekantskapskrets är van vid att umgås med mig och mina hundar, så för mig är det inga större problem ;)