En stabil och frisk hund kan absolut hugga, men den gör det inte i onödan.

Eftersom att du beskriver din hund som osäker så skulle jag säga att det är lite sämre mentalitet, men detta säger jag utan att ha träffat hunden ifråga utan går enbart på det du skriver. 

Men, eftersom att din hund haft tydlig och stor smärta så kan det vara orsak till mycket med. Även om smärtan är borta så har hundar ett smärtminne som inte försvinner på en gång, de kan få för sig att det kommer att göra ont och agerar då därefter - trots att det slutat göra ont sen långt tillbaka.
Ett exempel på detta är min egna hund. Han hade väldigt ont i armbågen som mindre, detta resulterade i att han aldrig låg still när han skulle sova. Han kunde vanka av och an större delen av natten för att det helt enkelt gjorde ont om han låg stilla och/eller om han låg fel. 
Det är ca. 10 månader sen han blev smärtfri men vankar fortfarande på nätterna även om det har lugnat ner sig och han numer sover under större delen av natten. 
Sådant tar tid, vissa tar mer tid än andra.

Men eftersom att han är osäker i överlag så skulle jag säga att han har lite sämre mentalitet.

Tack för svar, tycker det är ett intressant ämne. Vi har aldrig uppfattat honom som osäker tidigare, det har liksom kommit med tiden och antagligen av erfarenheter. Tänker dock att hans stress däremot kan vara nedärvd vilket kan innebära något sämre mentalitet, och att osäkerheten kan ha kommit utav detta. Men jag vet inte, tycker det är svårt att läsa honom alla gånger & analyserar hans beteenden ständigt. Han har dock haft de flesta "problem" som drag i koppel, stress i hundmöten & vid besök, separationsångest osv. Drag i koppel är inget problem längre & i hundmöten går det jättebra att avleda men vi funderar på någon utredning så någon utomstående kan säga om vi arbetar med honom på rätt sätt eller inte. Idag har vi lyckats dämpa honom otroligt med rätt aktivering och uppfostran, men vi jobbar ständigt. Vi har gjort mycket fel på vägen innan vi hittade rätt. Vi känner lite att han har sin personlighet och den kommer vi ju inte kunna få bort, men det här med att markera & vara osäker mot folk började när han fick ont och en veterinär klämde för hårt där (och sa att det var på grund av reservation han reagerade, vilket ju visade sig vara fel hos nästa veterinär). Innan dess var han väldigt positiv mot allt och alla.

#2 Stressade individer brukar kunna ha ett "sido-beteende", som jag kan kalla det. Vissa stressade blir väldigt utåtagerande, andra stänger in sig, vissa blir osäkra och andra bara gasar på och varvar inte ner. Det går liksom lite hand i hand många gånger.

Stress hör ju också till mentalitet och tillhör ju inte de positiva egenskaperna, så att säga. Tycker det låter logiskt att han är osäker pga. stress, eller tvärtom så han är stressad pga. osäkerhet. Han kan ju i grunden ha varit lite osäker men att perioden med smärta har plockat fram det mer tydligt. Likväl som osäkerheten kan vara ett "resultat" av stress kombinerat med smärta, han blir helt enkelt rädd för att uppleva smärta igen och kanske får för sig att allt kan göra ont och därmed tar han det säkra före det osäkra - dvs, försvarar sig.
Notera nu att jag bara spekulerar.

Jag tror inte att du är helt fel ute, enligt mina egna spekulationer. Självklart är der svårt att säga när man inte har sett hunden eller vet så mycket om den. Mamman till vår hund var mycket ung när hon fick sina valpar så att träffa henne gav egentligen inte så mycket. Hon var mycket uppe i varv (stressad) när man tänker efter & av rasen pinscher. Pappan var labbe och en mycket lugn & trevlig senior. Jag & sambon var unga och naiva har vi fått inse. Men vi älskar ju vår hund och vill kunna hjälpa honom på bästa sätt, trots att vi typ formar vårt liv utefter honom i vissa avseenden, speciellt då han inte kan lämnas ensam. Han blir 4 i år. Tror att hans beteende beror både på arv & miljö och den smärta han har haft. Kanske har kastreringen vi gjorde vid tio månaders ålder bidragit till hans osäkerhet också. Innan har han visat sin stress på annat vis, som hundmöten och drag i koppel, så det känns som att problemen bara ändrar form och att grundproblemet, stressen, egentligen inte botats. Nu spekulerar även jag. Så vad gör man när man slitit sitt hår, gjort allt man har kunnat men ändå gråtit och känt sig misslyckad då resultatet inte blivit vad man har tänkt? man ändå inte räcker till? Jag vet som sagt inte hur mycket man ska bortförklara med smärta eller annat, och hur mycket man ska ta på mer allvar (även om smärta förstås också är allvar men känns ändå mer befogat). Mitt ansvar som hundägare faller ju aldrig bort oavsett och det finns ju en gräns för hur mycket man orkar. Han är en underbar hund med de han litar på, de som har träffat honom i avslappnade situationer och på kurser skulle aldrig tro oss om vi berättade om våra dolda problem, då han alltid uppvisar ett bra, glatt och positivt beteende där.

#4 Det man gör är tyvärr att begränsa sig. Man lever ett typ av liv där hunden aldrig får chansen att bete sig illa gentemot andra människor. Man har det klassiska "tummen i ögat" på sin hund för resten av dess liv och sedan är man mycket mer noggrann inför kommande köp. Trösten är att det finns hundar som inte beter sig så, och det är när man lever med en bra individ som man inser exakt hur dålig den förra var.

#5 frågan är hur begränsad man ska behöva bli? På ett sätt behöver ju hunden utsättas för de situationerna för att lära sig, men i ordnade former förstås. Det kanske lätt blir att man förvärrar allt genom att inte träna alls på det, isolera sig. Det blir till slut ohållbart. Nu menar du säkert inte så men jag spinner bara vidare. Jag har säkert skrivit det förut men det är orättvist att vi människor får bete oss hur som helst, avreagera oss och säga ifrån men inte hunden. Det känns bara fel att påstå att min hund gjort fel. Han blev trängd, vi som ägare gjorde vad vi kunde..och det är vi som bär ansvaret, det är vi som får plocka upp skärvorna. Samtidigt undrar jag vad man kan begära av sin hund? Den ska väl inte behöva tåla allt? Många hundar har svårt för fulla människor, och om de klampar in på deras revir & inkräktar på deras integritet. Jag är förvirrad, det märks nog. Vi får nog kolla upp hans rygg igen, men om han har ont gör det reaktionen mer okej? Är det värre om han inte har ont men ändå sa ifrån genom att markera med bett? Är han farlig? Det är kaos i mitt huvud.

Sambon kan jag inte prata med, han tycker att jag överreagerar och överanalyserar…

#6 Det är bara du som själv kan avgöra vad som är okej och inte. Min erfarenhet är dock att när man har den typen av hund som du nu har (jag har själv haft en) så anpassar man sanningen och gränsdragningar så det ska passa situationen. Jag hade väldigt lätt att beskylla min omgivning för det ena och det andra då min hund reagerade, men i efterhand så har jag förstått att det enbart var hennes brister som gjorde att hon blev arg/rädd/aggressiv. Det finns hundar som hanterar alla konstiga situationer med jämnmod, jag har en och det är ljuvligt, men tyvärr finns det många fler hundar som inte gör det.

#8 jag minns att du skrev om detta i den tråden från i julas & det har liksom hängt kvar även om det visade sig att min hund hade ont. Nu vet jag inte om han har ont igen men han var som vanligt dagen innan då vi var hos min familj & fick besök där. Det var inget konstigt och han var glad och trevlig. Men ska hunden tolerera vem som helst hur som helst? Det är min största undran. Det känns så mycket begärt. Minns inte hur det var nu, jag har säkert läst det någonstans, men vad gjorde du med den hunden du hade?

#9 Den hunden jag har nu tolererar vem som helst, vart  som helst, man kan liksom bara utgå från individen man har. Men jag kan säga att nu när jag vet hur hundar kan vara så kommer jag aldrig ha en lägre tolerans. Så ja, mina hundar ska klara vad som helst, när som helst. Gör de inte det så anser jag att de brister. Men det är ju min högst personliga åsikt. 

Hunden jag hade avlivade jag, stark och frisk, 4 år gammal. Det var det enda sättet jag kunde garantera att någon aldrig skulle bli biten av henne. Frågan var nämligen inte om, utan när.  Och jag vägrade låta det hända.

#9 Jag anser inte att min hund ska tåla vem som helst, anser inte att fulla och därmed instabila människor ska ha rätt att kunna böja sig över honom hur som helst. Men jag tycker inte det är okej att han hugger ifrån, han kan sköta det på betydligt bättre sätt och det vet jag. En frisk och stabil hund försöker gå ifrån i första hand och "sköta det snyggt", den hugger inte direkt. Enligt mig.

Jag själv ogillar fulla människor, jag vet vad de är kapabla till att göra trots att de i normala fall är mycket stabila och jordnära av sig. Man är inte samma människa nykter som full, därav är jag också noga med vilka som får dricka och vara onykter/full bland mina djur och jag tar inte med hunden om jag vet att det kommer drickas och jag inte kan lita på människorna. Men där handlar det också om mig själv, är jag osäker - hur ska jag kunna vara en säker punkt för mina djur?

Sen måste man fråga sig själv, hur många gånger kan jag som ägare tolerera detta beteende innan jag anser att gränsen är nådd?
Hur bra mår min hund i och med att den beter sig som den gör?
Försöker jag bara hitta ursäkter eller ser jag situationen som den verkligen är?

Det jag menar med det sista är att man väldigt gärna vill försöka hitta undanflykter, ursäkter m.m. som rättfärdigar ett beteende istället för att se verkligheten.
I vissa fall befogat, andra inte.

När man insett hur situationen verkligen är, det är då man kan börja jobba med problemet ordentligt och faktiskt ta itu med det. Sedan är det upp till var och en vad man anser är gräns för vad som är värt att jobba med och var gränsen är nådd. Vissa tar bort (behöver nödvändigtvis inte vara avlivning, kan vara omplacering med) hunden redan efter första hugget, andra ger fler chanser än vad de egentligen borde ha gjort.

#11 så känner jag också, och tror inte att det finns så många individer som klarar allt, alla situationer eller människor. Han högg inte direkt och snarare ett markeringsbett men visst, han lämnade ett märke. I vintras visade han endast sin beteendeförändring med skall och backa, men i det här läget Varken hann han eller hade utrymme att göra det eftersom personen kom bakifrån som en överraskning och det var trångt, men han stelnade till först och främst. Man kan väl säga att allt som kunde gå fel gick fel och sambon fick ju dra bort mannen. Lite för dramatiskt för min smak… Hade aldrig varit där om vi visste att han skulle komma men vad gör man. Väldigt olyckligt, för vi är noga med när vår hund ska få vara med och med vilka. Men nu lyssnade inte denna man överhuvudtaget och min hund har ju integritet gentemot de han inte känner… Blir bara otroligt ledsen över att han skulle få uppleva detta då det kunde undvikits. Är rädd att det ger ringar på vattnet, att han fick fördel av det beteendet och kommer fortsätta… :(

Jag är av den åsikt att en hund inte ska behöva tåla allt den utsätts för. En hund som känner sig trängd kan nafsa och enligt mig tyder det inte på dålig mentalitet. Självklart så beror det också på situation och vilken hund det är. Men som någon redan påpekat, man tycker ju olika!

#13 jag är också av den åsikten men kan samtidigt bli osäker när man hör att de bör tåla allt. Jag har varit otroligt ledsen och upprörd och inte riktigt tänkt klart. Känner mig minst sagt misslyckad och det är mindre roligt såklart. Känner att jag har svikit min hund liksom… Vi måste kanske bli tydligare när det gäller besök: att han inte har något ansvar och att de som kommer är välkomna. Känns som att han tagit på sig den uppgiften… :/ och det är ju vårt fel! Har kollat upp instruktörer/hundpsykologer på immi här i närheten och funderar på att kontakta en för att få bra råd om hur vi bör jobba och hjälpa vår hund på ett sätt han förstår. Vi har definitivt brister, det tvekar jag inte på. Vi kanske rentav skapat problemen själva? Men det kan ju bara bli bättre får vi tänka.

#14 jag tänker så här, att säga att hunden ska tåla allt är förstås något som aldrig går att efterleva. Det jag kräver är att hunden har vettiga strategier att använda för att ta sig ur obekväma situationer. Jag kräver att det absolut inte finns att ta till tänderna, det ska ligga som en sådan nödlösning att allt annat redan ska ha provats. Hundar som så snabbt retas till hot om bett eller bett är i mina ögon dålig hundar, eftersom det finns otroligt många vettigare strategier att plocka fram.

#15 Självklart vill man inte att hunden biter & jag tror inte at du dömer ut just min hund i det du skriver, men i den situation som jag beskrivit fanns inte utrymme att backa undan, han visade signaler och mannen blev tillsagd. När en främling, dessutom stupfull, bara klampar in och kastar sig över en hund känner jag lite att denne får skylla sig själv om den inte lyssnar på vad ägaren säger, eller vad hunden säger. Det kan varit en olycka att bettet tog i huden då det blev lite tumult, det vet vi inte. Sen om det gör en dålig hund är upp till var och en, men omständigheter kan vara avgörande. Men jag förstår absolut ditt resonemang och tolkar det som ett allmänt sådant, inte riktat mot mig eller min hund.