När man blivit arg har man redan tappat tålamodet. Helt meningslöst, egentligen. Samtidigt kan vi alla bli arga nån gång utan att det gör oss till sämre hundägare. Man är ju trots allt mänsklig och det är inget som säger att det måste gå ut över hunden eller nån annan. Behöver jag säga ifrån till en hund så gör jag det på ett sådant sätt att jag vet att hunden förstår mitt missnöje, precis som jag menar allvar när jag ibland måste dra gränsen för sonen. Exakt hur beror ju helt på situationen.

Jag säger ifrån bestämt när jag ser att han tänker göra något jag ogillar som att typ skälla på ett barn, jaga en katt eller liknande. Och i de flesta fallen tittar han upp och lyssnar på mig. Om han inte lyssnar säger jag ifrån bestämt igen och om han fortsätter med något "icke acceptabelt" beteende eller liknande blir jag arg och ryter åt honom. Hundar mår bra av regler.

#2 Jovisst mår en del hundar bra av regler, men det innebär ju inte att man som ägare har rätt att tappa behärskningen, hundar förstår inte svenska och har man inte befäst det man vill att de ska kunna så är det inte hundens fel att den inte beter sig som man själv vill.

Aldrig okej att bli arg, en hund gör inte fel bara för att, gör min hund något fel har jag varit för otydlig.

Jag blir aldrig arg och är väl inte särskild bestämd heller, det behövs inte, vi har en fin relation och vi samarbetar, då finns det knappt något att säga till om.

 Alltså, med arg menar jag inte att man blir obehärskat rosenrasande (även om folk blir det också…) mer att man liksom på allvar visat att "det räcker nu". Vad någon tycker är argt kanske en annan tycker är bestämt?

#3 av nyfikenhet, om du säger år din hund att den gör fel, hur säger du åt den då? Beroende på situation då förstås.

#5 Väldigt sällan jag behöver "säga åt" min hund.

Tränar vi något och han "gör fel" så gör jag om.

Ett scenario där jag kan behöva säga något är när jag tvättar honom, då kan han vilja gå därifrån innan jag är klar, då förtydligar jag och kommenderar "stanna" en gång till.

Jag menar ju inte att jag vårlar som en tok men på grund av att han gillar att se hur långt han kan gå innan man säger ifrån får man vara bestämd från början och lyssnar han inte måste han veta att det han gör inte är ok, annars tror han ju att han kan göra som han vill. Sen får han ju massvis med beröm när han gör rätt. Vi har en bra relation men som tidigare sagt en hund får inte bete sig odrägligt.

#7 Fast en hund tänker ju inte riktigt på det viset, de gör ju vad som lönar sig och är beteendet självbelönande i sig så fortsätter de ju göra det, inte för att "retas". Att den sen slutar är ju för att du blir obehaglig och den inte vill råka ut för ännu mer obehag.

Nej, en hund skall inte bete sig hur som helst, men de kan inte skilja på rätt eller fel heller, där är det ägarens sak att hjälpa hunden.

Det är nog bara en gång jag blivit arg (än så länge) och det var för grannens hund smet in (det är okej, för jag har 50 cm nät uppe runt gården - de kan båda hoppa över lätt. Är mer gränssättande - hit och inte längre). Grannens gård har flera öppningar mellan häck.

Grannens hund en regelbunden smitare, så länge det bara är till oss han smiter eller vår till dem så är det okej. Inte hela världen, även om ett par ggr så har min smitit fast jag sagt Nej. Då hämtar jag bara honom och går hem igen - och så får han vara inomhus. 

Iaf denna gång var en morgon och det började med att jag och grannen stod sömndrucket på varsin sida staketet och pratade lite. Hennes smet in och de lekte på vår gård. Men så helt plötsligt hoppar grannhunden över och ut - och vår efter. Och vi bor vid en rondell med busshållsplats 10 m bort. Det började med bestämt "Stopp!!", till skrikande  (förtvivlat) "STANNA!" då de närmade sig rakt ut i rondellen. 

Båda är unghundar med bomull i öronen, men min är lite mjäkig av sig så han la sig på backen med magen upp så jag fick plocka upp honom. Och så sa jag "Fy" med bestämd röst. Grannens hund är ju lite upprorisk och går som han vill. Han är inte mitt bekymmer egentligen, fast han är dåligt inflytande kan man väl säga för min följer bara med. Han kan inte riktigt läsa hundspråk (ännu?) och förstår inte riktigt att man stannar vid vägen för bilar är hårda.  

Att bli arg hjälper ju sällan, fast vissa känslolägen är nog svårt att undvika. Som detta, då det gäller liv eller död. Men att de bajsar inne t ex, är inget att bli förbannad över.

Jag säger ju inte till honom om vi tränar något och gör fel. När han gör något oacceptabelt så tillrättavisar jag honom. Har man en envis hund som "ska bara" och "kan själv" i vissa situationer måste visa vad som är rätt och fel och därför får man vara envis själv.

Jag har inte direkt 5-10 regler på Molly, med handen på hjärtat.

Det jag är mega noga med är att hon inte ska gå fram till främmande som hon gärna vill då hon älskar människor.. räcker med att få kort koppel och säga ''nej'' och sen berömma när hon gått förbi utan att bry sig om dom. Det funkar jätte bra.. i 90% av fallen behöver jag inte ens säga åt henne, hon bara går förbi oavsett om hon går i långlina eller i vanligt koppel (men för att göra de som passerar lite säkrare, man vet inte om dom har hundrädsla, så brukar jag vänta på att dom går förbi om vi är i skogen med långlina eller så tar jag in Molly när vi passerar).

Nåt jag måste träna mer på är inkallning.. efter löpet så vart hon modigare och det är roligare att utforska världen på egen hand och jag har varit lite slö på det där. Men då är det bara att säga ''Molly, hit'' och invänta, kommer hon inte går jag och hämtar henne (självklart är hon i långlina då hon inte kan vara lös) och sen upprepar jag. När hon kommer till mig blir det massa beröm och jag klappar och gosar med henne. Lyssnar hon inte får jag hämta henne som sagt.
Idag, till exempel, var vi i skogen och jag hade bollen med mig.. jag kastade, hon hämtade, jag ropade ''Hit'', hon kom, jag berömde så mycket jag kunde och kastade bollen igen som belöning.
Med mycket träning kommer det gå bra för oss! Men att gapa och skrika på henne lönar sig inte.. vi kör på upprepning: förstår hon inte så upprepar jag och visar vad jag vill.

Annars är det fritt fram för hennes del. Gör hon nåt jag ogillar visar jag att det är fel genom att ta undan henne, att alltså förbjuda henne att vara just där hon misskötte sig men visar även att om hon sköter sig får hon vara där. Det är mycket visningar för min del och mindre kommandon. Funkar bra!

Jag blir sällan arg, däremot är jag väldigt tydlig med vad som är OK och inte. Jag är tydlig med min hund rent fysiskt och i andra hand med rösten.

Man skalla inte bli arg på en hund, känner man att det hettar till så gå ett varv och samla sig. Att där emot säga åt hunden då den gör något allvarligt fel tycke jag är OK. Jag brukar harkla mig så brukar min vovve fokusera på mig istället för det som var intressant

Jag markerar om jag inte tycker att något är ok. Jag skriker inte, höjer inte rösten, blir inte arg eller ens får högre puls. Jag markerar för att få ett stopp på beteendet för att sedan kunna belöna rätt beteende direkt. Behöver väldigt sällan markera (ingen gång hittills i år). Har få regler, men de få jag har vill jag att han följer. 
Kommandon han MÅSTE lyda är "hit" och "stanna". Annars får han inte gå lös utan måste hållas i snöre och det tror jag blir ett tråkigt hundliv. De kommandona lyder han med glädje eftersom all inlärning sker positivt. Den gången för typ hundra år sedan han har testat att göra annat och jag visste att han visste vad kommandot betydde har jag gjort en markering, just för att det är nåt sånt som kan kosta honom livet (om han springer ut i vägen eller nåt.)
Vill inte gå med en pekpinne och peka på allt han gör som är mindre bra, jag vill vara en "bra-sägare". Men precis som hos barn måste det finnas få, men tydliga gränser för det som inte är ok (t ex sånt som kan kosta hunden livet eller blir farligt för omgivningen). Och jag (och alla som träffar honom) ser att han mår fantastiskt bra och är lycklig och harmonisk!
Jag vägleder honom och visar honom vad som är rätt och när han är duktig. Belöningen är det dom lär sig på, att markera blir bara ett tillfälligt stopp (om det krävs) för att hunden ska få en chans att göra rätt och du ska vara beredd att belöna det som är rätt. Tycker jag iaf. Finns lika många sätt som hundägare :)

Sen måste man respektera att vissa måste vara lite "strängare" mot sina hundar och vissa måste vara "mindre stränga" beroende på vad man har för individ och inte smutskasta varandra för man gör si eller så. Alla vill nog sin hunds bästa!

Jag blir arg på mina hundar ibland. Det är kanske dumt och barnsligt men ibland så driver odm mig till vansinne. Det handlar framför allt om situationer där dom gör saker som vi har tränat länge på och dom kan men sedan bara struntar i för att bete sig illa. jag säger alltid till snällt först, alltså bara med bestämd röst. Men blir jag arg så tar jag i på rösten (inte skriker) men säger till ordentligt att "nej det är inte ok". 

Jag är mänsklig. Ibland måste ju hunden få veta att den går över gränserna. Jag har två taxar, som kan testa ens gränser rätt bra.

Om jag blivit arg så blir dom snabbt fromma som lamm.

Jag ryter åt min hund när han gör något oacceptabelt, så som att springa mot vägen efter kissningen(lös) och börja skälla, och då fattar han. Varnar jag om något, t.e.x. när han går för(i princip stoppar nosen i det) nära min mat morrar jag, visar tänderna och har korta mungipor. När jag blir arg/han gör något oacceptabelt och inte lyssna(inte i möten.) tystnar jag, spänner blicken och tar ett/tre steg mot honom och då brukar något gå igång i hans ärthjärna och han blir lite "oj förlåt" och lägger sig ner. Jag är väldigt fysisk med kroppsignaler och lite vassare ljud mot min hund och min hund är det samma mot mig, det blir lättare för varandra att förstå varandra och vi har en toppenrelation som bara blir bättre och bättre.

Oj … jag blir nästan mörkrädd av att läsa inläggen i den här tråden.

#17 För att…?

Inte av alla svar givetvis, men när man fortsätter att korrigera en hund som lagt sig på rygg tex …. eller tror att hundar "struntar" i saker som man menar att de "kan" ….  för att ta några exempel

#19 Visst sjutton kan hundar skita i att utföra det man "ber" dem om ifall de är på det humöret - eller bara har den läggningen. Har man sett en karelare träna lydnad hajjar man :P

#20 Inte om de "Kan"  Har, och har haft terriers, så jag vet mycket väl vad du tror att du pratar om.

#21 Uhm… Utveckla gärna.

Håller helt med #16 det är sjukt irriterande när man tränat länge på en viss sak och så gör de tvärtom fast de vet mycket väl vad som gäller.

#19 Ptja, lycka är kanske de hundägare som är perfekta från början och aldrig behöver lära av misstagen.

"24 Hur menar du nu?

Vad många olika sätt ni säger ifrån hundarna till. Jag har haft min Schäfer sen han var 4 månader, (han är 1 år nu) och har fortfarande inte kommit fram till ett BRA sätt där han fattar när jag säger åt honom. Till exempel , som han gör ganska ofta, han är jäkligt stor för att vara schäfer, så  han lägger huvudet på bordet och "sniffar", det tycker jag inte alls är okej ! Jag har provat att "ignorera", Säga bestämt "nej ,detta är inte ok!", gå emot honom (då stannar han bara och låter mig i princip snubbla över honom), Försökt locka iväg honom med godis (han bryr sig inte), peta honom i revbenen för att få uppmärksamhet (kollar på mig i en halv sekund för att återgå att göra saker han inte får.. Jag har provat att ta honom i halsbandet och leda iväg honom, han går till samma ställe igen.. Morra åt honom, (han bryr sig inte). Han är nog inte envis så, utan mer…trög.. han är verkligen trög..
Finns säkert hur mycket som helst vi har provat mer, men det var det jag kom på nu..

#26 Förbjud han från att vara i köket (om det är det bordet han lägger huvudet på). Led ut han, be han lägga sig vid tröskeln och belöna och beröm. Sen upprepning, envisare än hunden ska man vara. Funkar det inte så upp med kompostgaller som verkligen visar att han inte får vara där om han missköter sig!

Min hund ÄLSKADE att kraffsa på kökslådorna och vår glasvägg.. envis som hon verkligen är så hjälpte inget förutom att bära bort henne till rummet LÄNGST BORT från köket om och om igen. Hon förstod vart jag ville komma och slutade. Kan hon inte visa respekt mot de materiella ting i hemmet får hon inte vara vid dom och heller inte med oss. :)

#27 redan provat. 😛Han river gallret direkt. Kan sitta en hel dag och försöka sätta upp galler men det hjälper tyvärr inte >.< Eller jo, en enda gång har han faktiskt legat kvar där, men då blev min mat kall, och då blev jag sur istället xD

#28 Ojdå. 😛 Haha, dilemma du! Då har jag inget annat tips att ge direkt… hehe.

#29 tack ändå 😃😛

#30 Haha, ingen fara. :)

Bestämd och arg är olika saker. Att bli arg, dvs att ha känslan av ilska inom sig, tror jag mest visar att man inte har kontroll på situationen, att man är osäker. Känslomässigt arg försöker jag att inte bli på mina hundar.

Bestämd kan man vara i olika grader. Om jag märker att min hund är väldigt distraherad och jag tex vill kalla in honom så kallar jag in med en tydlig ton, kanske ser jag till att placera mig strategiskt där jag har mycket inflytande, använder ögonkontakt. I det läget är jag absolut inte arg, då riskerar jag att bli hotfull varpå min hund kommer att gå undan.

Jag kan också visa besvikelse över något min hund gjort - vilket kan förknippas med att man blir arg men återigen finns ingen ilska inom mig, bara beslutsamhet. Om tex min valp (7 månader) skulle smyga fram och ta något ätbart av nåt av barnen (det har aldrig hänt men om), då går jag lugnt fram nära och med låg röst och mycket blick talar jag om för honom att det är ett beteende jag inte accepterar. I det fallet vill jag att hunden visar sig tydligt undergiven och signalerar att den förstår att den just gick över en mycket skarp gräns. Efter en sådan situation hänger respekten kvar lite längre hos honom, han vet att nu var matte MYCKET bestämd.

Min gube är den som låter och… han lyssnar ingen på, varken barn eller hundar :-D

Jag höjer aldrig rösten men är konsekvent, bestämd och förväntar mej att bli åtlydd. Det gör att om det kommer in en skärpa i rösten så vet de redan då att de är "fara och färde" och att de gått för långt. Skulle jag skrika åt mina hundar så skulle de nog tro att jag blivit galen :)

Det är med hundar som med barn, en person som gapar och låter inger ingen respekt och inget förtroende, kanske rädsla för stunden men ingen respekt och bygger inget förtroende, att tappa humöret är det samma som att förlora fajten, energin man utstrålar blir inte stark utan vek och osäker om än mullrande.

En hund i flock skulle aldrig följa den starkaste och mest burdusa hunden, de följer den som är stabil och utstrålar rätt energi. Mao kan en liten hund på 3 kg vara top dog över ett gäng stora hundar, allt hänger på vad för energi och inre styrka hunden besitter.
Detta gäller också relationen hund människa, rätt  energi är a och o.

(Bilden nedan, det är ett sött kort men den visar en annan sak som inte syns. Den lilla hunden kommer få den stora att lämna korgen enbart genom att använda sin energi. Den stora kommer lämna över korgen utan motstånd. Inga ljud, inga morr, ingen fajt, en blick räcker, energin är det som bestämmer vem som har rätten till korgen)

Vad roligt med så många svar i tråden! Har varit jätteintressant att läsa. Flera verkar ha en någorlunda lik syn på skillnaden mellan att vara arg och bestämd som den jag har.  Själv har jag himla lätt att tända till och bli arg på människor (ehh temperament kallas det🤐) men blir aldrig arg på hundar. Jag försöker visa/vägleda när något är fel istället - dvs. "såhär önskar jag att du gjorde". Och ibland kan man känna sig hyfsat frustrerad för att det man gör ändå inte funkar,  att man kanske är för snäll… Men det handlar väl då snarare om jag ska bli tydligare i vad jag vill? Inte att jag ska bli förbannad för hunden inte gör som jag vill.

Men sedan kanske hundar kräver olika. Jag har bara erfarenhet från mjuka och ganska enkla hundar.

Jag blir arg då och då på mina hundar. När vi till exempel har tränat något för femtioelfte gången och hunden helt plötsligt vägrar utföra beteendet rätt. Som med koppelträningen för Lotus. Ena kvällen går har strålande fint med en superstolt och superglad matte bakom sig. Nästa morgon drar han som en gök, och struntar totalt i alla de snälla metoder hon använder för att han ska skärpa sig. Då blir jag arg, kan ryta till åt honom, dra åt mig honom och gå iväg med arga bestämda steg.

Sen är ilskan inte mer kvardröjande än att den försvinner vid promenadens slut, och har man varit orättvis får man försöker krama om hunden där hemma. Man kan förstås alltid försöka lugna ner sig själv och komma på några knep för att minska ilskan, så att inte allt för mycket går ut över hunden.

Sånt händer ibland. Jag ser ilska som ett mänskligt och normalt beteende, som alla har mer eller mindre av. Alla förare är inte dunderhundägare som aldrig visar ilska och alltid är snälla. Utan det finns dem med mer hett temperament som kan ha hund i alla fall. Jag tycker att man måste respektera att alla är olika och att man inte kan ställa samma förväntningar och krav på alla olika typer av människor att de ska följa ett visst ideal inom hundvärlden. Det går att ha ett trevligt hundliv trots att man blir arg eller rosenrasande på sina hundar ibland.

#34 Mm, alla hundar kräver olika. :) Man får gå på individen i hunden. Min hund t.ex är en VÄLDIGT envis rackare så för att få henne att förstå vad jag vill så MÅSTE jag vara envisare än henne och då räcker det inte med att visa henne en gång vad jag vill, jag måste visa henne typ 10 gånger ibland.

Man blir en rätt bra individ-läsare när man har hund. Man lär sig läsa av hundar så bra. :) Och sen anpassa sitt sätt med tillsägelser..

Min Tax har knäck i öronen och en väldigt stark vilja, och i vissa stunder är det svårt att behålla en lugn men bestämd ton. Som när han skäller och jagar katterna. 9 av 10 gånger fungerar det väldigt bra att ge honom något han tycker om att tugga på istället, men vissa dagar hör han bara inte. Då känns det som att höja rösten är det enda som fungerar.

En gång blev vi arga på hunden redan första gången hon gjorde något hon inte visste att hon inte fick, och det var när hon tog ett av våra marsvin. Så vi sa till på en nivå som hade varit lagom till vår förra hund (hon var ny), men stackarn var mycket vekare än den förra så jag var sedan tvungen att trösta henne hela kvällen. men hon har inte rört ett marsvin sedan dess, så jag tycker att det var värt det. Hellre att hon blev förkrossad för en kväll än det lidande ett marsvin hade fått utstå om hon inte förstått.

jag tappar humöret ibland och då skriker jag på henne och klappar med händerna HÖGT, jag vill verkligen inte vara sån men jag blir galen på den hunden ibland asså.. jag tänker efteråt att det kanske inte var så smart men hon är inte så känslig, hon gör om samma sak igen efter mitt utbrott så.. Tror hon seriöst hatar mig