Det är en mycket mer komplex fråga, den om bandet mellan hund och människa, och den hänger inte på en så skör tråd, att du inte skulle kunna ta i någon gång. Men det kan vara väl värt att tänka över vad man gör, så att man är konsekvent mot hunden och verkligen åstadkommer resultatet man vill ha.

När man ryter, förstår hunden inte vad man säger, utan den tolkar bara känsloläget, vilket den gör mycket bra. Den kan bli rädd, undergiven, krypa, men det är för att blidka dig, och inte en följd av att den skulle ha tappat "bandet".

Men det är bra om du förstår att hunden har inte fattat alls VARFÖR dina känslor svallade över, bara ATT de gjorde det. Hunden förstår inte att det kanske var för något den gjorde för ett antal millisekunder sedan, den vet bara att du är arg, inte varför.

Det där bandet kan ju vara mer eller mindre starkt, men det hänger i väldigt stor utsträckning på att du ger hunden mat, och att den bor tillsammans med dig. Det är inte särskilt smart, effektivt eller rationellt att ryta åt hunden, men rytandet i sig kan inte förstöra bandet. Det behövs mer till för att det ska ske.

Jag kan ryta ifrån till min hund, jag gör mig stor och viker inte av med blicken förs hon gör det (hon kollar bort för att lugna situationen) och då ger jag mig för då har jag nått fram till henne vad jag inte tycker om att hon gör. Samma om jag måste mata undan henne. Jag sätter händerna på  höfterna, upp med bröstet och stirrar på henne och går emot henne och när hon är i det rum jag vill att hon ska vara (hon kan ha attackerat sin bädd eller krafsar på en vägg/glasruta) så väntar jag på att hon viker av med blicken sen pustar jag ut och går sen är det lugnt mellan oss.

Visst har jag tagit i för mycket under en period och det märkte jag på henne, hon vart ynklig om jag kom ner till hennes nivå (alltså satte mig på huk). Det var bara att lägga av och fixa en mildare kommunikation och idag är förhållandet mellan oss bra. Jag kan sätta mig på huk och mysa med henne under en promenad och hon tar gladligen emot det (senast var idag då hon vart lite trött av solen + långa promenaden, då går hon jätte nära mig så jag satte mig ned och gosade och berömde henne innan vi gick igen).
Det räcker med en blick från mig för att få min hund att förstå, hjälper inte min blick (envis som hon kan vara) så matar jag henne bort från det rum hon är i vilket betyder ungefär att om hon håller på som hon gör får hon inte vara där hon är för det kan hon glömma liksom (som att hon ska visa respekt för sakerna hon ger sig på).

Det handlar om att hitta en balans mellan en själv och sin hund. Vissa hundar klarar mer än andra och vissa är väldigt lätt påverkade. Jag gillar inte när folk brottar ner sin hund för att visa övertaget eller när dom nyper och vrider på någon kroppsdel av hunden osv. Jag förstår inte vitsen med det. Men alla är olika, så är det ju bara. Vissa kanske måste brotta ned sin hund för att få den att förstå? Jag kan nästan tycka det är brist på kommunikation. ''Ja, men jag har en Rottweiler som måste brottas ned för att förstå nåt!''… Knasigt, jag fick en Rottweiler att lämna rummet med bara ett finger som pekade mot ett annat rum och inga ord använde jag, och denna hund hade ingen uppfostran alls. Allt handlar om kommunikation. Läsa på om hundars kroppsspråk och ta det därefter. Man behöver inte använda våld för att få sin hund att förstå vad man vill. Våld kan skapa en mycket osäker och ostabil hund om det pågår en längre stund.

Mitt band med min hund är knasig, tycker då jag. Blir jag för allvarlig gruffar Molly åt mig eller lägger en tass på mig. Det är det som är det lilla speciella mellan oss och det älskar jag. Hon säger åt mig när hon tycker jag är för allvarlig för hon vill ju bara ha roligt medan jag inte alls tycker det är roligt. Men vi kommunicerar bra.. hon är en sådan hund som måste få enormt med kärlek. Höjs det röster här hemma mellan olika personer kommer Molly med sänkt huvud och vill sitta i knät, hon tycker det är så sjukt obehagligt. Är vi i en läskig situation vill hon känna stöd genom lugnande smekningar eller sitta i knät. Jag ger henne gladligen det, det har ju stärkt vårt band och gett henne tillit till mig: att matte alltid finns här. Vissa anser att jag gjort henne mer rädd, att hon inte får handskas med olika situationer själv.. men det är dom som bara är med oss en timme per dag 3 gånger per år. :) Dom vet ingenting.

I alla fall.. det vart långt! Alla gör olika. För mycket våld kan orsaka stor osäkerhet och ostabilitet hos en hund om våldet pågår för länge (brotta ned, sparka osv). Kan man inte kommunicera med sitt kroppsspråk utan att använda sin kropp mot hunden så har man att läsa på. :) Vårt kroppsspråk säger mer till en hund än vi vill förstå. En hund kan läsa av när vi är stressade, arga, förbannade, ledsna, glada, skrattar osv. Då kan man dra nytta av det och det ger framsteg!

Jag har rytit till ordentligt flera gånger, jag är fysisk mot min hund, (däremot brotta ner och hålla på med "dominans" är inte fysisk utan det är våld, fysisk för mig är att ta tag i honom när det behövs.) Jag är fysisk med honom när jag behöver, och tar tag i honom när jag behöver, dels för att han är såpass tålig och knappt reagerar på det, men vi har ett väldigt, väldigt fint band ändå, och vi blir bara tightare för var dag som går. 

När jag ryter till/stirrar surt på honom åker öronen bak och han lägger sig ner, ger lugnande signaler. Jag ser hellre sådant än att han står upp och gnabbar emot, men när man sedan går iväg och ignorerar honom har man fått en svans, och när man ger honom uppmärksamhet igen ska han upp i famnen och pussas. 

Om jag inte hade varit fysisk, aldrig rytit eller liknande hade det varit likadant om inte sämre relation, Opsis är väldigt fysisk mot mig och har inget problem med att man är fysisk mot honom, verkar mer som om att han fattar mer då.

Nu får jag säkerligen väldigt mycket skit för det men vem bryr sig :)

Jag ryter när dom gör nåt fel och blir glad då dom gör rätt. Dom vet precis varför jag ryter för dom vet att dom inte ska göra X. Jag har ett rytläte som avbryter dom oavsett vad dom håller på med och sen då dom söker kontakt med mig eller liknande så säger jag "Jaa braa!" i ljus glad röst och de förstår helt. 

Veka hundar kan lätt bli lite förstörda av hårda röster, speciellt om man inte hunnit bygga ett band än (omplacering) eller om hunden bara har dåligt självförtroende eller dålig hörsel eller inte vet vad som gäller än. Veka/känsliga hundar räcker det med att harkla sig så tar de åt sig. Man får använda så mycket röst som krävs och så mycket som funkar när det gäller nåt. 

Men för att förstöra bandet helt så måste man nog i princip misshandla hunden. Finns vissa raser som inte litar på folk med hårdhänta behandlingar (ryck i koppel, ta i nacken etc) och de lär aldrig bygga upp en relation från första början. Hårdhänta behandlingar borde undvikas oavsett så det är bara en dålig ide.

Om man har ett rejält band till hunden, och någon gång ryter till, EXAKT i det ögonblick man vill avbryta ett beteende, så funkar det. Då fattar hunden, eftersom det kommer precis i den millisekund som beteendet varar, just när det händer. Ännu starkare kan det befästas om det skulle upprepas, men precis som alla negativa åtgärder för kontroll, måste det göras precis i rätt ögonblick, och därefter omedelbart upphöra.

Just den biten är ofta svårast för den som inte har övat mycket och haft mycket med hundar att göra. Att plötsligt bli dunderarg, och att det rinner av precis lika fort som det kom. Kombination av två hjälper kan förstärka, exempelvis kontroll via långlina tillsammans med rytande, men fortfarande mycket kortvarigt oxh absolut samtidigt.

När hunden upprepar ett beteende som man vill stoppa, och om man inte når resultat med ett rytande, då har man gjort någonting fel. Då får man försöka analysera vad man gjorde fel, varförr hunden inte reagerade som man förväntade sig, och så får man ändra strategi. Om man ofta ryter, så kommer hunden att vänja sig, och det får då mindre verkan, ungefär som när man lär hunden att dra i kopplet (hint: Det behövs två för att dra i ett koppel, en i vardera änden.).

Så  det du förstör genom att ryta kanske inte så mycket är bandet, som effekten av att ryta. Om rytandet är mer eller mindre rutin, så kommer det att rinna av som vatten på en gås. Om rytandet sällan kommer fram, och alltid i rätt ögonblick, finns en chans att hunden respekterar det, och att den lär sig att undvika situationer som orsakar rytande.

Hehe, jag har varit ner i diken och vänt med Allvar när han varit som jävligast, men vi har en otroligt bra relation :)

Tycker väl att det är lite konstigt om man som husse/matte aldrig behöver säga till sin hund ordentligt. Då är det väl mest en hund utan gränser och regler. Oftast är dom väldigt respektlösa mot människor. Jag säger till mina hundar på skarpen ibland när dom gör något dom inte får eller ska. Eller helt enkelt inte lyssnar. Ayla behöver jag bara höja rösten med. Hon förstår snabbt när jag menar allvar och skulle jag bara hålla ett lätt tag om nackskinnet så skriker hon. Känner därför aldrig att jag behöver vara fysisk mot henne. Det skulle vara om hon fick för sig att sticka hemifrån utan lov kanske. Men en sådan situation uppkommer inte 3 gånger om året. Hon är en väldigt känslig hund, och skulle man vara hårdare mot henne tror jag man hade krossat henne psykiskt. Tyra däremot var jag tvungen att vara mer fysisk med när hon kom upp i sitt tonårstrots runt 1års åldern. Då kunde jag till exempel ta tag i nackskinnet och visa henne ut ur rummet. När hon slog på dövörat så höjde jag rösten och höll i hennes öra(vred inte eller nöp), då fattade hon först att jag menade allvar. Numera är det sällan jag behöver vara fysiskt mot henne. Jag tror däremot att det är viktigt att inte skrika eller vara fysisk mot sin valp. Det är den tiden man bygger upp grunden i sin relation. Jag tror att om man är väldigt fysisk och skriker/gormar när hunden är liten, så tar den inte det så seriöst när den blir större. Och då måste man hitta grövre och hårdare sätt att säga till sin hund på. Sett ett par med en blandrasvalp på 3mån som dom både skrek på, tryckte ner i marken och lyfte i nackskinnet. Inget av detta rörde hunden i ryggen, den fortsatte i samma sekund som den kom loss och var allmänt hysterisk och överaktiv. Det var jobbigt att se på.