På den tiden jag och min familj hade hund så skaffade vi en hund från Skåleffte (oj nu vet jag inte hur det stavas) Hundstall. En schäfer. Jag var 12 år och skulle ut med den och kvällskissa men det slutade med att han drog omkull mig och sprang iväg. Jag hängde kvar i linan och åkte på magen fram och förstörde min nya dunjacka.

Har inga speciella minnen som är verkliga upplevelser, men något jag aldrig kommer glömma är då min förra hund var med sin bästa vän i hela världen. Mia var en pitbull/whippetkorsning i whippetstorlek och hennes bästavän var en stor leonberger, Troja (som hunden hette) var väldigt respekterad av Mia. 

När Troja skulle, för tusende gången, följa med hem till oss med sin matte självfallet så skulle jag klappa henne, och Mia flög på Troja för att försvara mig. Inget hugg eller superbråk men ett klart markerande. Hon har aldrig gjort så emot någon annan tidigare eller därefter. Tycker det var lite fint. 

Sedan med min nuvarande hund, Gaia, så har jag också en liten grej som jag aldrig kommer glömma. Jag och en vän åkte till Upplands Väsby med tåg för att hämta henne och då jag fått ta henne i kopplet så tog vi oss direkt till tågstationen. Jag bad Lisa att hålla i hennes koppel medan jag gick och kollade tågtiderna, och när jag gick så drog hon i kopplet, gnällde och försökte få tillbaka mig. Hade haft henne i ca 20 minuter då. Då visste jag att hon älskade mig hiihhiih. 

Hmm.. Med Ozzi är nog mitt alldeles starkaste minne när jag hämtade hem honom. Han var så OTROLIGT söt och osäker. Jag fick direkt en beskydande känsla och visste direkt att han var bara min :) Ett annat speciellt minne är också när jag för första gången varit ifrån honom en hel vecka (jag åkte till spanien och han fick bo hemma hos min syster)  och han blev så himla glad när han fick se mig igen! Jag har aldrig fått så många pussar på en och samma gång av en hund innan :)

Ett speciellt minne med Indra är nog första gången vi testade på skyddet, vilken ren lycka och stoooor glädje hon visade då! Sen även första tävlingen som var den 5 Maj i år (i lördags) och det gick så chokerande bra! :)

Åååh, mitt bästa minne (eller det är väl flera) är från en hund som dog för någon månad sedan.

Han hade ledsjukdomar, och man såg hur han började tappa 'gnistan' även om han kämpade och slet, både inom jakt och vanlig motion.

Veterinären gav honom max två år, och det var fem år sedan.

Varje dag var jag orolig, och när det blev för mycket, så brukade jag sätta mig på trappen med honom, och bara storgrina och klappa honom, och leka, och han kände alltid på sig när man grät, och då var den annars så stora och något burdusa hanhunden borta, och i stället fanns där en hund som skulle sitta i knät och torka alla tårar.

Det är nog det finaste hundminnet jag har.

Sista gången jag gjorde det lade vi oss ner på gruset, han låg över mage (jättetung, men jag hade inte hjärta att flytta på honom) och medan jag såg upp på stjränorna och kliade honom mellan ögonen, så låg han och slickade upp mina tårar och lade kinden mot min. Jag tror att han förstod, men även om han inte gjorde det, så gjorde han allt för att trösta mig.

Det gjorde han även på slutet när han hade ont och inte vill röra sig, och blev allt mer vaksam mot främlingar, så var han alltid där för mig.

Älskade vännen, sov gott! <3