När mina barn föddes hade jag en dobermann och en borzoi. Båda dessa raser är ärtt motionskrävande. Vi bodde i villa med skogen inpå knutarna, så det var inga problem att ta en prommis med hundarna i skogen och babyn i en sele på magen. Det var heller inga problem att gå med barnvagn och hundarna. Promenaderna och utevistelse i trädgården gjorde både mig och barnen gott - (båda mina barn är födda i mars) För övrigt gäller det för oss hundägare att tydligt visa vilka regler som gäller när en liten baby kommer in i flocken. Sen måste man också så tidigt som möjligt lära barnen hur de får umgås med husdjuren

#1 Hur blev det med den mentala aktiveringen? Blev den lite sämre än innan eller likadan? eller kanske bättre?

Egentligen var all aktivering sämst de 2 sista månaderna av själva graviditeten. Efter förlossningen gick det rätt snabbt att få normal aktivitet, trots att jag ammade båda barnen mycket och länge

#3 Okej!

Vilken bra fråga, hoppas fler svarar! Själv har jag inte barn men är väldigt nyfiken på hur hund- och barnlivet går ihop för andra.

Jag funderar ganska ofta på hur man orkar. Jag har flera vänner som fått foglossning och knappt kunnat gå på flera månader. De har fått använda kryckor för att hämta posten, och åka rullstol om de ska längre än så. Det känns ju otroligt svårt att ha hund när man mår så.

För att inte tala om efter förlossningen. Det är ändå ganska många som får diverse problem efteråt som gör det svårt att vara fysiskt aktiv.

Hur gör man? Förhoppningsvis är man två i den här situationen vilket såklart underlättar, men ändå!

Det är olika vad man orkar, jag var jätte pigg under min gravidetit vila en kortis på dagen o sen var jag 110% pigg vilken ork jag hade :) Efter förlossningen var jag oxå väldigt pigg det var efter ammning man vart lite sömning o seg så nån vila tog man på dagen. Men annars var jag aktiv, jag hade ingen hund då men hästar :) de kräver sin tid med. Men hoppas ni får bra förslag om hur det vart för andra men hur man är är jätte olika, min syster var tvärtom väldigt trött o måde illa under hela sin gravidtetstid= hon sluta med ridandet helt.

Jag har en pyrenée som jag var väldigt aktiv med innan jag blev gravid. Ute i skog och mark, tränade och hade oss. efter ungefär halva graviditeten fick jag foglossning som gjorde att jag inte kunde gå så långt eller länge. Sista månaderna klarade jag bara av att gå max runt kvarteret, en runda på tio minuter… Som ni förstår blev det en dramatisk förändring för min hund. Mina föräldrar hjälpte till så mycket de kunde och åkte ut långrundor och så med henne.

Efter förlossningen hade jag tänkt att hunden skulle komma hem igen efter mina tre dagar på bb samt kanske en dag till. Men allt blir inte alltid som man tänkt sig… Min förlossning slutade med urakut kejsarsnitt med efterföljande komplikationer. Jag hade sjukt ont och kunde knappt ta mig utanför dörren på en månad, och det dröjde fem månader till innan jag kände att jag skulle klara av att ha min hund hemma på heltid.

Min sambo har ett 9-5jobb så hunden fick bo hos mina föräldrar. Jag vet inte vad jag hade gjort utan dem, är evigt tacksam. Vem som helst kan nämligen inte ta hand om min hund, hon är rätt speciell.

Det tog alltså ungefär sex månader innan jag kunde ta hem min hund efter förlossningen, men har såklart träffat henne och haft henne hemma ett par timmar ibland och så. Sonen har naturligtvis också träffat henne då, och det fungerar jättebra. Han får lov att klappa och dra i hennes päls lite och när hon inte orkar med honom mer går hon sin väg. Jag är nästan som vanligt nu åtta månader senare, men man är ju rätt trött om dagarna… blir inte så mycket träning med hunden som det blev förr.