Jag vaknade först av alla idag, och efter att ha varit sjuk i en vecka och inte kunnat gå några promenader (som sambon fått ta hand om ist) Så bokstavligen slängde jag på mig kläderna idag, för att äntligen få röra på mig!

Min lilla ängel har blivit så duktig och bjuder spontant på fotgående, och de cyklar förbi cyklister omvartannat. Som hon tycker är jättespännande, men stannar nu vid mattes sida och väntar på godis för mödan 😉

Väl påväg hem, vid en stor väg och cykel/gåbana bredvid. Vi går på cykelbanan, och på andra sidan vägen dyker de upp en Dobermann hane som vi träffat på förut - jättesnäll och mysig. Problemet är att han är lös… och inte lyssnar så bra på husse. Vi fortsätter gå, och jag tror att han hade fått tag i hunden, tack och lov.

Men sen känner jag att Tyra fortfarande tittar lite exta åt de hållet, och hanen kommer i full fart ut i vägen!!!!!!!!!!!!!!  Husse står på andra sidan vägen och skriker. Hunden står still ett bra tag mitt på motorvägen, jag får sån panik att jag inte vet vad jag ska göra!!

Jag lockar på hunden allt vad jag kan, och tillslut kommer han (superglad) och jag lyckas få tag i halsbandet.

Där står jag då med 2st superbusiga jätteexalterade hundar i storlek Large, just då var bara tanken att få  bort hunden från vägen. Nu började jag bli nervös över att de kanske skulle slå över för någon med allt som hände runt omkring, och att jag dessutom höll hanen i halsbandet som vi inte kände speciellt väl heller. Så jag visste inte hur han skulle reagera.

Sen kom husse, hämtade sin hund. De gick väligt fort, och jag stod kvar i chock.. Usch, det var en sån obehaglig känsla att se när hunden springer rätt ut i vägen… jag är fortfarande lite mållös! Känns ju lite konstigt att bara promenera hem, efter en sån grej.